←   II. Konsonanter
Forngutnisk ljudlära
av Sven Otto Magnus Söderberg

Återblick
Rättelser  →


[ 47 ]

Återblick.

De vigtigaste resultaten af den föregående framställningen kunna sammanfattas i följande hufvudpunkter:

  1. Gutniskan har haft en gemensam utvecklingsperiod med fornsvenskan, sedan denna och fornnorskan afsöndrat sig från hvarandra såsom särskilda dialekter, hvilket framgår:
    1. deraf, att assimilation af nk och nt til kk och tt, som är nästan fullständigt genomförd i fno., i fsv. och gutn. är inskränkt till ett ringa (på ett enda undantag när) för begge språken gemensamt antal af ord (§ 29);
    2. deraf att o i vissa ords rotutljud i fgutn. och fsv. svarar till ú i fno. (§ 6 mom. 2), en dialektskilnad, som är fullkomligt konstant och sannolikt ganska gammal (se Lyngby, dansk Antiqv. Tidskrift, 1858—60 pag. 252).
  2. Anm. Inskjutning af d, b och p mellan vissa konsonanter (§ 26) samt bortkastandet af h framför l, n och r (§ 19, mom. 2) äro också punkter, hvari fgutn. och fsv. till skilnad från fno. öfverensstämma med varandra; men denna öfverensstämmelse är helt visst icke något arf från gemensamhetsperioden, utan beror på en yngre parallel utveckling.

  3. Gutniskan har likväl tidigt afsöndrat sig från fsv. och bildat en från denna skild dialekt, hvilket visar sig:
    1. af den nästan totala frånvaron af u-omljud i gutniskan (§ 13), en punkt, hvari denna är ålderdomligare än alla de andra nord. dialekterna;
    2. deraf att gutniskan bevarat tveljuden ai, au, oy, hvilka i fsv. öfvergått till enkla vokaler, e och ö;
    3. Slutligen deraf, att gutniskan inom sig utvecklat åtskilliga dialektegenheter, som ställa densamma i en skarp motsats till systerdialekterna: diftongen iu har antagit formen iau (§§ 10 och 11); de öppna långa vokalljuden med undantag af ō hafva öfvergått till närmast beslägtade slutna ljud, det långa ä-ljudet till ē, det långa e-ljudet till ī och det långa ö-ljudet till ȳ (§ 8); o förekommer såsom kort vokal endast framför en bestämd ljudförbindelse (r + konsonant), annars har språket u både för ursprungligt ŏ och ursprungligt ŭ (§§ 5 och 8); v framför r har icke hållit sig i språket, men i st. f. att såsom i fno. alldeles falla bort har det dels bortfallit, dels förvandlats till b (§ 24); diftongerna ai och au hafva i vissa fall förkortats till a, hvarigenom sådana egendomliga former som bratt, datt, baddus uppstått (§ 16 mom. 2); præsens af vera har de eljes ingenstädes förekommande formerna ir, iru och ier, ieru (§ 4); adv. här har formen hier (hiar) (p. 30 not. 1).

[ 48 ]När dessa för språket karakteristiska egenheter uppstått, kan icke afgöras; ty de gutniska runinskrifter, som med visshet äro äldre än GL., hafva intet i detta afseende upplysande ordförråd. Det enda, vi kunna påstå, är, att språket hade den form, vi lära känna genom GL., redan 1328; ty språkformen i den från detta år härstammande gotländska runkalendern (se pag. 24) afviker i intet afseende från den i GL. Vi träffa i kalendern exempel på följande gutn. dialektegenheter: iau för fno. (þiaur, fiauratihi, iaul); y för fno. ǿ (bryra, hvilket helt visst skall betyda bryþra, icke brǿþra, fno. brǿðra); u för fno. ŏ (kusta); a för ai framför dubbel konsonant (att); præsensformerna ier och ir (en gång skrifves er, hvilket förmodligen är skriffel för ier); adverbialformen hiar.