Forngutnisk ljudlära/Återblick
| ← II. Konsonanter |
|
Rättelser → |
Återblick.
De vigtigaste resultaten af den föregående framställningen kunna sammanfattas i följande hufvudpunkter:
- Gutniskan har haft en gemensam utvecklingsperiod med fornsvenskan,
sedan denna och fornnorskan afsöndrat sig från hvarandra såsom särskilda
dialekter, hvilket framgår:
- deraf, att assimilation af nk och nt til kk och tt, som är nästan fullständigt genomförd i fno., i fsv. och gutn. är inskränkt till ett ringa (på ett enda undantag när) för begge språken gemensamt antal af ord (§ 29);
- deraf att o i vissa ords rotutljud i fgutn. och fsv. svarar till ú i fno. (§ 6 mom. 2), en dialektskilnad, som är fullkomligt konstant och sannolikt ganska gammal (se Lyngby, dansk Antiqv. Tidskrift, 1858—60 pag. 252).
- Gutniskan har likväl tidigt afsöndrat sig från fsv. och bildat en från
denna skild dialekt, hvilket visar sig:
- af den nästan totala frånvaron af u-omljud i gutniskan (§ 13), en punkt, hvari denna är ålderdomligare än alla de andra nord. dialekterna;
- deraf att gutniskan bevarat tveljuden ai, au, oy, hvilka i fsv. öfvergått till enkla vokaler, e och ö;
- Slutligen deraf, att gutniskan inom sig utvecklat åtskilliga dialektegenheter, som ställa densamma i en skarp motsats till systerdialekterna: diftongen iu har antagit formen iau (§§ 10 och 11); de öppna långa vokalljuden med undantag af ō hafva öfvergått till närmast beslägtade slutna ljud, det långa ä-ljudet till ē, det långa e-ljudet till ī och det långa ö-ljudet till ȳ (§ 8); o förekommer såsom kort vokal endast framför en bestämd ljudförbindelse (r + konsonant), annars har språket u både för ursprungligt ŏ och ursprungligt ŭ (§§ 5 och 8); v framför r har icke hållit sig i språket, men i st. f. att såsom i fno. alldeles falla bort har det dels bortfallit, dels förvandlats till b (§ 24); diftongerna ai och au hafva i vissa fall förkortats till a, hvarigenom sådana egendomliga former som bratt, datt, baddus uppstått (§ 16 mom. 2); præsens af vera har de eljes ingenstädes förekommande formerna ir, iru och ier, ieru (§ 4); adv. här har formen hier (hiar) (p. 30 not. 1).
Anm. Inskjutning af d, b och p mellan vissa konsonanter (§ 26) samt bortkastandet af h framför l, n och r (§ 19, mom. 2) äro också punkter, hvari fgutn. och fsv. till skilnad från fno. öfverensstämma med varandra; men denna öfverensstämmelse är helt visst icke något arf från gemensamhetsperioden, utan beror på en yngre parallel utveckling.
När dessa för språket karakteristiska egenheter uppstått, kan icke afgöras; ty de gutniska runinskrifter, som med visshet äro äldre än GL., hafva intet i detta afseende upplysande ordförråd. Det enda, vi kunna påstå, är, att språket hade den form, vi lära känna genom GL., redan 1328; ty språkformen i den från detta år härstammande gotländska runkalendern (se pag. 24) afviker i intet afseende från den i GL. Vi träffa i kalendern exempel på följande gutn. dialektegenheter: iau för fno. jó (þiaur, fiauratihi, iaul); y för fno. ǿ (bryra, hvilket helt visst skall betyda bryþra, icke brǿþra, fno. brǿðra); u för fno. ŏ (kusta); a för ai framför dubbel konsonant (att); præsensformerna ier och ir (en gång skrifves er, hvilket förmodligen är skriffel för ier); adverbialformen hiar.