Från skolan och gymnasium i Hernösand

Från skolan och gymnasium i Hernösand.

Ur Ny Illustrerad Tidning. 22 Maj & 5 Juni 1869, N:o 21(167) & 23(178-179) Se digitalisering på ALVIN N:o 21 och N:o 23!

Från skolan och gymnasium i Hernösand.

Minnen af E. S—dt.

För några och 40 år sedan var skollifvet i vårt land i många hänseenden mycket olika mot hvad det nu är. Om det var bättre eller sämre låter jag vara osagdt; men att det fanns mera lif och rörlighet bland pojkarna den tiden, torde ingen kunna bestrida, som varit i tillfälle att jemföra det forna och närvarande tillståndet i berörda hänseende. Skolungdomen i Hernösand utgjordes utom af stadens egna ungtuppar, förnämligast af söner från skilda trakter af Norrland, då man icke en gång behöfver undantaga Lappland, derifrån månget berömdt namn utgått och till och med biskopsämnen på skidor eller i Ackja och lapp-mudd från fjellen nedforslats till det aflägsna lärosätet.

Det var en ursinnighet bland allmogen den tiden att få sina söner till prester, hvarföre äfven de största fororna af djeknar kommo från bondgårdarne, för att formas och förädlas i det stora, ångermanländska »Stöperiet för framtidens snilleljus». Det var också den tiden en lätt väg att bli prest; och om det icke alltid gick så väl, så gick det åtminstone fort, hvilket var hufvudsaken. Jag påminner här vid lag om hvad professor Törneros i lifstiden yttrade om bordsbönerna: »att läsa till bords är detsamma som att läsa till prest. Man läser, för att så fort som möjligt komma åt maten».

Höstterminen börjades med oktober, till hvilken ödesdigra tidpunkt man såg stora lass med ynglingar inkomma från landet, vanligen åtföljda af särskildt åkdon för matförrådet, bestående förnämligast af ostar, fårbogar, renkött, smör, bröd och dylikt. Deras logis var merändels hos någon gammal förståndig enka eller jungfru, som höll spisning och emottog till förvaltning det medförda extra matförrådet. Värdinnorna höllo ganska noga ordning på pysarne, ehuru det fick lof att ske med en viss diplomatisk välvilja för att kunna påräkna att få behålla förtroendet under en längre tidföljd. Bland andra var en gammal jungfru vid namn Öberg särdeles anlitad i denna väg och hade i många herrans år hållit djekneqvarter, så att hon till och med genom vana hade reda på pojkarnas lexor, och tillhöll dem att idka sina studier ordentligt och kunde sjelf deklinera både Mensa och Dominus. Hon hade hört någon gång ynglingarne, som voro mera försigkomne i latin, sinsemellan bruka vid något ombyte af matanrättningarne säga: variatio delectat, hvarföre hon äfven i sin tur beledsagade inbärandet af någon ny rätt med sitt fryntliga: varjaschio dialektat. Skolkamrarne voro mycket enkla, vanligtvis med limfärgade väggar i grått eller rödt och öfversållade med fantastiska kimröksprickar, grön kakelugn med gråa fötter, säng, bord och bokhylla, tvättskål af äkta krukmakarporslin med tillhörande såpkopp, samt en kista för kläder och toilettsaker, och möjligen deribland någon liten smakbit från mamma. Söndagsgarderoben hängde på väggen under ett lakan. Smorlädersskodon begagnades både helgdagar och i hvardagslag och meddelade åt det hela en viss zoologisk lukt.

För första inträdet i skolan inskrefs man hos gubben S—m, som var rektor i Storskolan: en kärngubbe i vetande, »allvarlig som döden och domen», med nedre läppen något utskjutande, hvilket gaf honom ett strängare utseende än han med sitt verkligt goda hjertelag kanske sjelf önskat att besitta. Respekt hade han imellertid med sig och ordning höll han i skolan, så det pep efter.

Han läste i fjerde klassen, biträdd vissa dagar i veckan af en så kallad konrektor. Något fusk hos pojkarne under rektorns läsetimmar tordes ingen försöka, helst han hade för sed att åtminstone hvad det geografiska beträffade, uppkalla ynglingarne i kathedern för att låta dem på kartan göra reda för sitt kunskapsförrád. Och mången torde minnas, lmru det smakade, då gubben Jonas någon gång fann sig föranlåten att med ett visst imponerande målföre säga: »gå och sätt dig, du kan ingenting!» Det kändes genom merg och ben, och man var glad att komma ur, skuggan af hans romerska näsa. Hans son Per Erik hade, trots respekten, uppsnappat gubbens skrifna och af honom sjelf gjorda öfversättning af Sallustius, och i all tysthet lät han sina vänner få en och annan behöflig vink, huru ett svårare ställe borde rätteligen förstås, ehuru man, för att ej väcka misstanka, noga aktade sig att komma fram med gubbens egna och vackra ordställningar.

Rektorn, som hade sitt hus i närheten af skolan, bjöd ofta skolungdomen till sig, der de roade sig med dans och musik, och der det till och med vankades punsch. Annars var det en vara, till hvars åtnjutande man fick någon sällsynt gång smyga sig till bakvägen på någon anspråkslös källare, der man visste att man ej äfventyrade ett möte med någon af lärarne, om hvilka man hade sig bekant, att de endast brukade besöka de större och förnämare förfriskningslokalerna.

Likvisst inträffade med den, som skrifver detta, att han som gymnasist, i sällskap med tvänue andra kamrater mötte helt oförmodadt sjelfva lektorn i grekiskan, den hederlige gubben L—hl, klädd i himmelsblå bombasinstulubb med stor skinnkrage, just i dörren till en af stadens källare, derifrån gubben en vacker månskensafton utträdde.

»Herrarne ämna sig in, ser jag», yttrade gubben, då vi litet småflata gjorde våra gymnastiska bockar. »Ja! Det är ej något ondt i det», tillade han godmodigt och fortsatte sin väg, lemnande oss i den högsta förtjusning öfver så mycken sokratisk visdom, som vi tyckte uppenbara sig i hans sätt att bemöta oss i vår oförmodadt iråkade, högst generade ställning. Det var som ett högre väsen plötsligt visat sig och som försvann lika hastigt, under det den ljusblå tulubben förekom oss som ett stycke af himmelens sky, hvaraf hans guddom var omsluten.

Klockan 6 på morgonen ringdes i skolklockan, som satt i sin kopparskorsten på taket af skolhuset. Denna befattning besörjdes turvis af herrar gymnasister i nedre afdelningen. De som ej hade handlag för denna gren af konsten, fingo anlita någon hjelpsam kamrat, som gjorde tjensten och hade öfningen inne. Ringningen måste verkställas ordentligt, ty vid minsta fel i takten, fick ringaren vidkännas en ganska handgriplig tillrättavisning af någon bland herrarne i de högre regionerna.

Klockan half sju gjordes bön, så väl i skolan som i gymnasium, hvarefter lektionerna fortgingo till kl. 9, då man hade en hel timmas frukostlof. Sedan lästes från 10 till 12 på middagen och från 3 till 6 eftermiddagen, då äfvenledes klasserna samlades till aftonbön.

I skolan hade gossarne, utom sitt hufvudbry för lexorna, äfven sina hushållsgöromål. De skulle nämligen turvis hvarje onsdags och lördagseftermiddag sjelfve sopa och städa klasserna samt rengöra ljuskronorna, som voro af trä och alltid illa belamrade med ljustalg och smuts. Det var ett Augiasstall i smått; och det försäkrar jag, i värre rök och damm stod aldrig Karl XII. Ved till eldning efter sopningen fick hvar och en bära hemifrån eller dra på en kälke, då det var före: och ve den, som ej hade snyggt och pyntadt till påföljande läsdagar.

Skulle man hinna med sina lexor, fick man knåpa sig upp fyratiden på morgnarne, och sällan fick man lägga sig före tio eller elfva på qvällarna. Man pluggade i synnerhet latin bittida och sent. Om man var alldrig så sömnig, så hjelpte det ej. Man måste ha i sig ett bestämdt mått, beräknadt efter lärarnes omåttliga pretentioner. O! Om jag då hade haft vännen Ridderstad till hands, så skulle jag nog hållit mig vaken och deklamerat för vederbörande:

»Pojken man pluggar från morgon till qväll med glosor och lexor,
Tråkad i förtid ut, själens friskhet förgår.
Mycket man offra må åt kunskapens träd, det är billigt;
Offra ej framtiden dock, offra ej ungdomen sjelf!
Gossens krafter, som blommans blad, äro svaga och fina:
Villigt andas de in solljus och värme och luft.
Nöjes du icke dermed, dig akta, ej skrid öfver måttan!
Stärka dem, det är en pligt, bryta dem, det är ett brott.»

Det var som en naturlag, att ungdomen, så snart tiden medgaf, skulle roa sig i fria luften. Under vintern, då väldiga snömassor sällan fattades, uppkastades stora fästningar, då ofta blodiga strider utkämpades; och det var icke rådligt för någon att passera under sjelfva drabbningarne och kulregnet.

Skridskoåkning var ett favoritnöje, äfvensom kälkåkning och skidlöpning. Det fanns äfven ett slags skridskor, som kallades gatlöpare och voro nära en aln långa, med släta jern utan rand, hvarmed pojkarne brukade åka på de islupna gatorna och i backarna, hvaraf staden hade och kanske har ännu ett godt förråd. Ett särdeles nöje var att narra någon skolpilt, som var nykommen, att gå in i boden till en gammal, knarrig hökare vid namn Lindstedt och fråga efter och be att få se på gatlöpare, då man ofta fick se lilla gubben i sin gröna kaschett med en torrfiskknippa eller dylikt i högsta hugg förfölja den narrade och uppskrämde pojken långt ut på gatan och ropa: »Jag skall ge dig din sakramenskade lymmel för gatlöpare», hvarvid kamraterne, som narrat pojken och nu stodo på lur i grannskapet, icke hade minst roligt.

Det var icke ovanligt att se lärarne sjelfve äfvensom andra af stadens embets- och tjenstegubbar taga sig en kälkmotion i den så kallade stadsbacken, der mången kullerbytta vände upp och ned på magistrar, landssekterare, rådmän och kanslister under mycken munterhet och gamman.

Någon gång under vintern, anställde gymnasisterne och några af de äldre bland skolgossarne ett slags karnavalståg genom stadens gator. Man valde då en vacker månskensqväll, då man fick se påfvar och kungar, Bonaparte och hinhåle, oxar och åsnor, galande tuppar och grymtande fyrfotingar, lappar och hottentotter, musikanter af alla slag, fiolspelare och lurblåsare, trumslagare, pipare och triangelpinglare. Hela staden var i rörelse. Trappor och plank voro belamrade med skådelystna, som voro utgångna för att beundra det mer eller mindre snillrika i kostymeringen. Detta oskyldiga nöje var särdeles omtyckt utaf stadsboarne, hvilka också gåfvo sin belåtenhet tillkänna genom skallande bravorop och handklappningar.

En annan rolighet af mindre oskyldig beskaffenhet var också denna tiden på modet, men som försiggick endast under de mörkare vinterqvällarne, såsom i sjelfva verket hörande till mörksens gerningar. Det var de brukliga slagsmålen emellan gymnasister och gesäller, hvilka ständigt åsågo hvarandra som hund och katt under ett evigt hån och spe om dagarna, som skulle återgäldas medelst blodiga drabbningar om nätterna. De hade också till följd en mängd blånader och besynnerligt omformade och i alla regnbågens färger kolorerade näsor.

Ett nöje af mera oskyldig art var äfven att, då det led åt vårsidan, gå ut till någon by i grannskapet och äta ägg. Man slog sig tillsammans några stycken och fotade af, företrädesvis till Grådeå by, en fjerdedels mil från staden, der man beställde kalaset, och under väntan på dess tillredning slog man boll eller roade sig med att hoppa öfver käpp eller också öfver hvarandra, hvilket kallades att hoppa bock. Bordet var snart serveradt. Smör och bröd och ett eller par vanliga mjölktråg, upprågade med ägg samt bunkar med god gräddmjölk, utgjorde anrättningen, hvilken med otrolig hastighet försvann från det finskurade bordet. Derofvanpå dracks kaffe, hvarefter kalaset betaltes med några få skilling till mans och återtåget företogs under sång och munterhet.

Att gå på styltor var äfven ett mycket omtyckt nöje. Man kunde stundom få se styltgångare på styltor, som voro hela tre alnar höga från fotklossarna till marken; och för att komma upp på dem fanns ingen annan utväg än att söka sig något lågt tak eller dylikt, hvarifrån man kunde ge sig af på sin äfventyrliga vandring.

De stadsboar, som hade råd att hålla informatorer för sina söner, valde dem företrädesvis bland de gymnasister, som voro från Norr- och Vesterbotten, liksom de gamle Romarne togo sina augurer helst från Fesole, som lär ha varit eller är någon liten stad i Toskanska landet. En informator hade allting fritt och 50 à 100 rdr i lön, samt fick vanligen till julklapp en kardus Gefle vapen af patronen, ett västtyg af frun och ett guldvirkadt urband af dottern i huset, om det fanns en sådan. Att få en hygglig informator i huset var en mycket glädjande företeelse, och kunde han spela fiol eller klaver, så var han guddomlig.

Undervisningen i Gymnasium är ej mycket att säga om. Latin och hebreiska pluggades med fart och äfven med framgång, då lärarne i båda dessa ämnen voro erkändt skicklige och utmärkte. I nästan alla andra ämnen hade lärarne just ingen förmåga att väcka hog och intresse. De lefvande språken behandlades som en bisak och meddelades i små portioner, en gång i veckan, såsom det syntes endast för att det skunlle så vara.

Då man lyckligen blef intagen i första klassen af Gymnasium, fick man hålla till godo benämningen »kalfvar». I andra klassen hette man »oxar», i den tredje och fjerde »korfvar» och »paltar». Dessa sista benämningar framhviskades endast, emedan ingen underordnad vågade uttala dem, så kärt det var hvar och en att behålla armar och ben i behörigt skick. Kalfvarne tilläto sig aldrig att på gatan gå förbi en gymnasist i öfre afdelningarne utan att lyfta på hatten eller lufvan. I annat fall hade morgondagen i sitt sköte en hejdundrande örfil eller någon annan knotig tillrättavisning.

En annan skyldighet ålåg äfven kalfvarne, nämligen att klockan tre eller fyra på morgonen i tur gå omkring i qvarteren och väcka de herrar gymnasister, som derom gifvit befallning. Man måste äfven, om så påfordrades, elda i deras kakelugnar och stoppa deras morgonpipa. Mången gång fick man derföre tala vackert vid brandvakten att bli väckt på bestämd tid, för att ej möjligen komma att försumma sig, ty då hade man icke något godt emottagande att förvänta, när man kom upp på gymnasium.

Det som utgjorde glanspunkterna i stadens nöjen, var de så kallade gymnasistbalerna, hvilka voro tre till antalet och återkommo årligen punktligt på sina bestämda tider: Marknadsbalen i oktober, då höstterminen börjades och den vanliga höstmarknaden inträffade; Fettisdagsbalen och Första majbalen. Alla tre voro till anordningarne lika, ehuru Fettisdagsbalen ansågs som den förnämsta och var också den roligaste och alltid mest besökt i anseende till det präktiga vinterföre, som då vanligen erbjöd sig, och som utlockade landtherrskaperna från när och fjerran att infinna sig. Från bruk och prestgårdar inströmmade gamla och unga, danslystna och skådelystna. Officerare från Jemtland, hvilka rest ned från fjellen för att ta sig en sväng med Ångermanlands fagra döttrar, hvimlade dagarne förut på gatorna i sina grå kappor och svarta hundskinnsmössor och väckte de angenämaste känslor och förhoppningar hos stadens unga damer, hvilkas uppfinningsgåfva betydligt ökades vid anordningen af balkostymerna, hvarmed man här och der i fönstren kunde se att de voro sysselsatta.

Till balarrangörer och värdar utsagos af gymnasisterne tvänne dansante och sällskapsvane kamrater, åt hvilkas unga krafter hela bördan af det ganska magtpåliggande bestyret broderligt och välvilligt anförtroddes. Listor kringskickades i staden till fäder och icke fäder till anteckning, alltid med en fin urskilning att icke gräddan skulle bli för mycket utspädd, eller tillställningen få någon bismak af någon allt för lågställd borgarhalt. Entréen, som kostade två riksdaler, betaltes af herrarne. Damerna bjödos, äfvensom några honoratiores, såsom landshöfdingen, biskoppen och lärarne vid läroverket m. fl.

Balen anställdes i Skolhusets s. k. festivitetssal, en lokal af kolossala dimensioner, prydd med fem kristallkronor, tvänne byster af konung Karl den fjortonde och kronprinsen Oskar, samt en katheder vid ena väggen, utsirad med rika ornamenter i guld och hvitt med tvänne bronzerade Sfinxer, liggande en på hvardera sidan på sina upphöjda och ornerade fotställningar, hvilka, om man vred en liten smula på den löst liggande sfinxen, hade en fördjupning i midten, som begagnades med fördel af de mera hemmastadde att vid baltillfallen gömma sina mössor, för att ha dem på ett säkert ställe. Likväl var det ofta efter balens slut en ganska svårlöst gåta, att under sfinxen, i den hoppackade samlingen, få reda på sin hufvudbonad.

Inga sidorum funnos till balsalen. Endast öfver farstun voro de så kallade konsistorierummen för tillfället upplåtna, dels till kapprum och dels för äldre herrar, som ville spela och röka, då både spelbord och brädspel voro rangerade och hvarken Gefle Vapen eller lerpipor saknades. Här kunde man till och med få sig ett glas punsch, om man särskildt vände sig till gymnasievaktmästaren, som bodde på stället och hade serveringen om hand. Annars hörde ej några spirituosa till dagens traktering. Hvar och en fick särskildt bestå sig sjelf och äfven andra, om man så önskade. Att man gerna mellan danserna gick den teologiska vägen in i konsistorium, hehöfver jag ej nämna. De som afsågo någon mera frihet, förfogade sig ännu en trappa upp på vinden, der den vänlige gymnasievaktmästaren eiler pedellen hade sina boningsrum, och der man mera ogeneradt kunde njuta af Bacchi ljufva safter och dra en och annan liten förtjusande rök. Denna lokal begagnades mest af dem, som icke dansade.

Vid dörren i salen var musikläktaren, en träställning, omklädd med mörkrödt kläde och upplyst af talgljus. I kronor och lampetter bestods det vaxljus. Musiken, som utfördes af gymnasister, bestod af fiol, basfiol, flöjt och trumma. Som det fanns goda lärare i musik i staden, så voro många bland ungdomen deruti mycket skickliga och försigkomna.

Sedan thé var kringburet, öppnades balen af båda värdarne, som i en långdragen angläs förde någon af de högstuppsattes fruar eller döttrar. Sedan kom den efterlängtade valsen; och det ansågs för ett ovanligt danspar som stod ut med tre hvarf kring den ofantliga salen. Kadrilj och vals omvexlade derefter med få hvilostunder. I anseende till salens storlek arrangerades två eller tre kadriljer. Det var en lust att se en god dansör med de äfventyrligaste battemanger skutta i höjden, så att man nästan tviflade på hans jordiska återkomst. Det var tidens sed att ha sina ben i ordning och i godt skick, då det var fråga om att dansa. Man skämdes att dansa illa, och derför såg man sällan någon som gjorde det.

Officerarne i Jemtlands jägaruniform med de små förgylda jägarhornen i de gröna frackskörten togo sig väl ut i kadriljen och voro goda dansörer. En flicka, som fick dansa med en löjtnant, kunde icke dölja att hon var i sjunde himlen, och mången gammal fru, som ännu lefver, har de Hernösandska gymnasistbalerna att tacka för den husliga trefnad eller vantrefnad, som hon sedan fått upplefva.

Den civila baldrägten för kavaljererne bestod af skor med bandrosor, svarta redgarnstrumpor, tåstötta med kalliko, svart eller blå frack med dito benklädcr, mångrosiga västar med ett slags genombrutna och förgylda hängknappar, hvit halsduk med framstående fadermördare och som knöts baktill, så att den satt alldeles slät framtill. Fracken var med långa skört med kort lif, ju kortare, dess bättre, med knapparne högt på ryggen och så bredt emellan som möjligt. Var det blå frack, så skulle de blanka knapparne framtill sitta mycket tätt tillsammans. Hängde en kulört sidennäsduk i bakfickan, så var det ännu fullständigare. Någon enda sprätt kunde man se med hvita handskar, men kambric-vantar voro de vanligaste för både herrar och damer. Var det möjligt, skulle herrarnes hår vara tillknådadt à la Karl Johan. Det var ingenting ovanligt att se herrar qvällen före baldagen gå till kojs med hufvudet öfversålladt af papiljotter och inknutet i en blå och hvit näsduk, i brist af nattmössa.

Omkring klockan elfva inträdde ett längre, och äfven efterlängtadt uppehåll i dansen. Man började litet hvar känna sig sugande. Supén var enkel. Vaktmästare och jungfrur kommo inbärandes med väldiga brickor upprågade med smörgåsar, dels på knäckebröd, dels på limpa och hvetebröd, i mindre och större formater med olikartade tillbehör af ost, salt kött eller oxstek. Damer och kavaljerer försedde sig nu i största hast efter tycke och smak. Man åt så mycket man behagade, och det såg rätt egendomligt ut, då ett par hundra menniskor, alla med smörgåsar, vandrade omkring i salen under den största munterhet och belåtenhet, mumsande, konverserande och kurtiserande. Ett glas svagdricka eller öl, en kopp buljong eller chokolad afslutade anrättningen. Någon snapps eller andra spirituosa vankades icke, så att »nemo saltat sobrius» fann här ingen tillämpning. Icke heller kunde man säga med Bellman: »tockna baler gör’ vår ruin»; ty det var nöjet och icke öfverflödiga och kostbara anrättningar, som afsågs vid dessa baltillställningar.

Handskar och vantar drogos på igen. Valsen på maten spelades upp: det var den s. k. inklinationsdansen, som nu i svindlande fart beskref en lysande bana kring salen och satte myror i hufvudet på muttrar och tanter, hvilka med oupphörligt vridande nackar och uppmärksamma blickar följde de förbisväfvande paren.

På eftermidnatten serverades kaffe och sällan slutades balen före klockan sex på morgonkulan, då äfvenledes kaffe kringbjöds.

Dagen derpå var allmänt skollof, och vid middagstiden såg man grupper af herrar och damer, som sammanträffat för att, enligt öfverenskommelse på balen, göra en promenad utom tullen och bereda sig en behöflig vederqvickelse i den rena och friska vinterluften, samt upplifva minnet af gårdagens nöje och tilldragelser. Ett yrväder, som möjligen kunde inträffa, gjorde intet undantag eller afbrott i promenaden. Den gick för sig lika bra i lappskor och väderhufvor.