Fröken Agnes

Fröken Agnes av Lars Fredrik Ågren

Hämtad från Visor från farfars tid nedtecknade av Lennart Kjellgren. Texten publicerad i Visbok, 1923 under rubriken Kärleksvisor.

Fröken Agnes uti dystra drömmar går,
uti nattens tystnad ingen ro hon får.
Fastän rummet fint och hon i siden klädd
hennes sömn den flyr ifrån en spetsprydd bädd.

Uti nobla kretsar, uppå bal och fest
stackars Agnes hon fick vara med som gäst.
Hon spelar dansar fastän ingen ser
att hjärtat blöder fastän munnen ler.

O, grymma öde, varför blev jag född?
I kvalfylld längtan är min tid förödd.
Varför blev jag till dessa salar förd
som bära vittne blott om flärd och börd.

Rikedom och ära jag ej prisa kan
varför blev jag ej fattig född som han?
Att vara glad och fattig, vilken härlig lott
mot att rik och fridlös bo på gyllne slott.

Torparsonen Gustav jag ej glömma kan
fast sex år förflutit sedan han försvann.
Ej ett ord till avsked, ej en enda rad,
kanske han vilar i den kalla grav.

Eller har han stupat i en strid så het
emot nöd och armod. O, vem vet, vem vet?
Eller har han glömt den lilla flickan som
till hemligt möte honom ofta kom.

Så hon på sitt rum i dystra tankar går
då plötsligt fadern framför henne står.
Ack, min kära Agnes, nu mig hjärtligt gläd
och om några veckor dig i bruddräkt kläd.

Greve Reinhold varit här i dag på strand
hos mig han anhöll om din väna hand.
Han är rik och mäktig, bildad och förnäm,
och han kan bliva dig en värdig vän.

Hon svimmar först men fattar sedan mod:
Visst är väl ni för mig en far så god,
men ack förlåt, jag mig ej gifta vill
och aldrig höra greve Reinhold till.

Bortskämda barn, utropar fadern vred.
Skall du ej som andra följa tidens sed.
Det är ej för snart din frökentid tar slut,
det är din plikt att lyda utan prut!

Min plikt det är att lyda hjärtats röst,
En annan vän jag bär uti mitt bröst.
För honom glad jag uti döden går
min vän han varit sen min barndoms år.

De kval hon led i nattens ensamhet,
den strid hon stred, hon endast själv det vet,
och innan solen bådar morgonstund
står hon klädd och färdig i sin faders rum.

Min käre fader, tack och nu farväl!
Förlåt att jag ej binda kan min själ!
Förlåt den sorg som jag nu vållar er!
Förlåt, vi skola inte träffas mer!

Farväl, mitt hem, min kära stolta borg
vars murar endast gömma kval och sorg!
Farväl I salar och du höga lind,
jag en hälsning sänder er med himlens vind.

Så vandrar Agnes sakta vägen fram,
då plötsligt möter hon en gammal man.
Han spörjer Agnes vart hon ämnar gå:
Söker du din Gustav än att återfå?

Ja, svarar Agnes, med en röst så svag.
Gustav vill jag söka till min sista dag,
tills jag honom finner och jag vila får
i hans ljuva famn liksom i unga år.

Nu den gamle fattar hennes vita hand:
Stackars flicka, livet det är hårt ibland!
Följ mig, jag tror jag kan dig visa än
var han befinner sig, din trogna vän.

Din far är greve men så hård, o ve
han ville ej din käre Gustav se.
Han sade: Du skall Agnes överge
ty annars bliver jag din mördare.

Men Gustav gav då honom lugnt sitt svar:
Er dotter alltid högt jag älskat har,
och någon annan jag ej äga vill
jag Agnes vill för evigt höra till.

Sin dolk då greven stack i Gustavs bröst,
här under kullen vilar han, din tröst.
Då svimmar Agnes, faller likblek ner
och till sin Gustav nu hon sig beger.

Hon ilar neder till den kära strand
där de unga knöto sina kärleksband.
När fadern kom och ropar hennes namn
hon redan sluten var - i böljans famn.

En fader sitter i sin stolta borg
i livets afton sänkt i bitter sorg.
I handen håller han de dolda brev
som barndomsvännen till sin kära skrev.

Texten ur Visbok, 1923:

Fröken Agnes uti dystra drömmar går,
I nattens tystnad ingen ro hon får.
Fast rummet fint och hon i siden klädd
Hennes sömn dock flyr från spetsprydd bädd.

I nobla kretsar uppå bal och fest
Stackars Agnes måste vara med som gäst.
Spela, sjunga, dansa fastän ingen ser
Att hjärtat blöder, fastän munnen ler.

»O, grymma öde, varför blev jag född?
I kvalfylld längtan är min tid förödd.
Att vara fattig, vilken härlig lott
Mot den att rik och fridlös bo i gyllne slott».
 
Torparsonen Gustav hon ej glömma kan
Fast sex år förflutit, sedan han försvann.
Ej ett ord till avsked, ej en enda rad —
— Kanske han vilar i den tysta grav.

Eller har han glömt den lilla flickan, som
Till blomsterängen ofta till honom kom?
Eller har han stupat i en strid så het
Eller dött i armod, ack, vem vet, vem vet?


Så hon ensam satt i natten stum,
Då hennes far kom in i hennes rum.
»O, dyra Agnes, nu din fader gläd
Och uti nästa vecka brudstol träd.»

Greve Reinhold var i går i stan,
Och han anhöll träget om min dotters hand.
Han är rik och mäktig, bildad och förnäm,
Se han kan bliva oss en värdig vän».

Hon svimmar först, men fattar sedan mod:
»Visst är väl du en far så god, så god,
Men mig förlåt, jag mig ej gifta vill
Kan aldrig höra greve Reinhold till».

»Du otacksamma barn», skrek fadern vred.
»Skall du som andra icke följa tidens sed.
Det är din plikt att lyda utan prut,
Det är för snart ej att din frökentid tar slut».

»Det är min plikt att lyda känslans röst,
Se minnet av en vän jag bär inom mitt bröst.
Den vännen, som jag alltsen mina barndomsår.
Har älskat och den enda som min hand får».

Så hon ensam satt uppå sitt rum ensamhet,
Den strid hon stred, hon endast själv den vet,
Men innan fågeln bådar morgon god
Hon klädd och färdig står på faderns rum.

Hon stammar: »Fader, tack och ett farväl!
Förlåt att jag ej sälja kan min själ!
Förlåt mig sorgen som jag vållat er!
Förlåt, förlåt, vi ska ej träffas mer!

Jag reser nu bort långt till fjärran land,
Där ett vänligt möte om mig tar om hand.
Jag reser dit — dit mången rest förut.
Och kanske där min frökentid tar slut.

Farväl mitt land, du gamla stolta borg
Vars murar endast gömma tvång och sorg,
Farväl I salar och du höga lind,
Min hälsning sänder jag med himlens vind».

Hon kastar sig i vattnet frisk och sund.
På Gustav tänker hon i sista stund.
Hennes själ har flyktat nu till himlen opp
Och ur vattnet drages hennes döda kropp.