Mannasinnen!
Stån ej stilla,
Fatten tidens vinge i;
Och J vinnen,
Ej det lilla,
Men det stora vinnen J.
Ödets tärning
Punktad blänker
Genom natten: sen på den!
För hvar gerning
Er den skänbker
Än en krans, en vinning än.
Äran skjuter
Lagrad panna
Ur hvar handling, högt och fort;
Hjertat njuter
Af det sanna,
Som det tänkt, och som det gjort.
Ingen klandra
Må Er styrka:
Gift Er ära med Ert mod;
Båda dyrka
Ju hvarandra,
Fastän utaf samma blod.
Men må svärdet,
Hur det flammar,
Flamma blott för sanning dock;
Hjertevärdet
Ned det stammar
Ifrån Thor, men Balder ock.
Fosterlandet
Allt Er länar,
Allt af Er det ock begär;
Starkt är bandet
Er förenar:
I Ert lif det inväfdt är.
Mannasinnen!
Striden, striden:
Genom strid blir anden ren;
Och J finnen,
Jemte tiden,
Säte på dess storskepp se'n.
Hvart dess lätta
Stäf sig vänder
Vimpelns tungor visa Er:
Till de rätta
Höglands-stränder
Buktig köl sig fram beger.
Vind-uppväckta
Böljor brusa,
Lustigt skall det framåt gå,
Till de ljusa,
Snart upptäckta,
Öarne i fjerran blå.
Dock hvem hinner
Hvad man söker?
Målet är ett hägrings land:
Hvad man vinner
Föder, öker
Blott i hjertat orons brand.
Derför akten
Väl på eder;
Allt hör icke alla till;
Guda-makten
Stöter neder
Den dess krona gripa vill.
