Framtidens underbara värld
|
| Texten hämtad från Karl-Erik Tallmos blogg, återgiven (utan faksimilbilder) ur Allers Familj-Journal nr 4, 1910. Detta är en nedkortad svensk bearbetning av artikeln "Man's Machine-Made Millennium" ur Cosmopolitan Magazine i november 1908. Flera avsnitt har utelämnats och detaljer har ändrats, bland annat nämner den svenska texten dansken Örsted vid sidan av Morse och europén Marconi i stället för amerikanen Bell. Några fel har också smugit sig in. Författarens namn är felstavat. "Den första kanonen", ska vara det första maskingeväret. Och Franklin upptäckte förstås inte den arkimediska hävstången, utan hans elektriska strömbrytare lyckades bildligt sett förflytta världen på det sätt som Arkimedes efterlyste. |
Framtidens underbara värld
Den som vill profetera om framtiden måste väl känna till nutiden ty det som skall hända i kommande tider, måste vara förberedt i den nuvarande. All verkan måste ha en orsak och det gifves icke någon orsak, som icke är resultatet af föregående orsaker.
Men utgå vi från dessa förutsättningar, så är det åtskilliga saker och ting, som vi med ganska stor sannolikhet kunna förutsäga. Vi kunna sålunda med ganska stor säkerhet förutsäga att mänsklighetens framåtskridande hädanefter skall försiggå i raskare tempo än det hittills gjort.
Luftens eröfring, som vi redan börjat realisera, är ett af de stora mål, som skola nås, som skall underlätta resorna och transporten, förkorta afstånden, göra utlänningen till landsman och främlingen till granne och vän.
Den store Fulton lärde oss att trotsa orkanen och reducerade oceanen till ett sund. Franklin upptäckte den arkimediska häfstången och den elektriska gnistan och tillgodogjorde en naturkraft, som nu nästan har förvandlat världen. Örsted och Morse gjorde elektriciteten till vår Mercurius samt utplånade tidens och rummets hinder, och Marconi uppfann ännu större under. Nu, då vi stå vid början till flygmaskinernas æra bli vi snart i stånd att lämna jordvägarna och styra kosan genom den hinderfria luften. Våra motorer komma snart att fara genom molnen, och vi blifva då i stånd att sväfva fram öfver den ofarbara sibiriska slätten och den arktiska ödemarken samt följa hägringarna öfver Saharas sandfält lika lätt som vi nu göra en liten eftermiddagspromenad till den närbelägna skogen.
Det är emellertid ett vanskligt problem som människan snart måste lösa, ty på dess lösning beror möjligheten af fortsatt mänsklig civilisation och framåtskridande. Vi måste förskaffa oss ett förråd af värme och kraft, som är outtömligt hvad kvantiteten angår och billigt att åstadkomma. När detta problem blifvit löst, kommer mänskligheten att gå framåt med jättesteg.
Om vi hade en maskin som fullständigt kunde uttaga den energi, som ligger i kolen, och detta med en ekonomi, som vore lika stor som den, hvarmed fiskmåsen tillgodogör det kol den förskaffar sig i sin föda, så skulle vi bli i stånd att utveckla tio gånger så stor energi som vi nu göra vid samma förbrukning af bränsle.
Men äfven om vi vore i stånd att uppfinna en sådan maskin, så skulle den icke förslå långt till att tillfredsställa våra förnödenheter, ty de stora kollagren kunna blott räcka ännu några århundraden. På grund af den starka förbrukning af bränsle, som numera försiggår, skola de stora förråd af kol, som solen hopat under stenkolsperioden, vara uttömda under loppet af några få mansåldrar.
Ej nog härmed: såsom lord Kelvin ådagalagt, bränna vi äfven upp vår luft. För hvarje ton kol vi bränna göra vi tolf ton af luften obrukbara till inandning, och häraf följer, att äfven om vi hade tillräckligt med kol för evig tid, skulle vi icke hafva syre nog i atmosfären för att vidmakthålla förbränningen; luften skulle till slut blifva så full af kolsyra, att vi skulle kväfvas.
Sannolikt kommer en motor att uppfinnas, som tillgodogör hettan af solens strålar. Man har beräknat, att totalsumman af den energi, som jorden mottager från solen, är lika med den, som kunde erhållas från ett oafbrutet Niagarafall, hvilket vore omkr. 11 500 gamla svenska mil bredt, d. v. s. bredt nog att tre gånger omfatta hela jordklotet.
Men denna enorma energi sprides öfver en så stor yta, att den verkliga svårigheten ligger i dess samlande. Vattenkraft är en indirekt användning af den värme, som solstrålarna gifva oss, men äfven om hvarje vattenström och hvarje vattenfall toges i bruk, så att all kraft från dem användes, skulle den kraft, som härigenom erhölles, icke vara tillräcklig för människans behof.
Upptäckten af de radioaktiva ämnena har öppnat en ny utväg för oss och möjligheter så häpnadsväckande, att vi med våra nuvarande kunskaper knappt våga tänka oss dem. Vi hafva upptäckt att ämnenas inre molekylära energi är alldeles ofattbar i sin mängd, och om vi någonsin kunna lyckas använda den för vårt behof, skola vi också vara i stånd att upplysa, uppvärma, och skaffa rörelsekraft från denna kraftkälla.
Hvar och en af ämnets molekyler är sammansatt af ett stort antal småpartiklar, som man kallar atomer, och dessa atomer äro stadda i ständig rörelse med en hastighet af många tusen mil i sekunden – öfver hälften af ljusets hastighet, hvilken är 30 600 nymil i sekunden. Detta vill säga, att det i ett kilogram vägbart ämne är tillräcklig energi att utslunga en ettkilos-projektil med en hastighet af öfver 30 000 mil i sekunden.
Hvarje mänskligt behof kan omsättas i värme och kraft, och när värmen och kraften blifvit tillräckligt billiga, blir jorden en riktig lekplats; land och haf skola pulsera och vibrera under människans hand och under människohjärnans ledning. När den dagen upprinner, skola alla åkrar gödslas af luften, enär man med tillhjälp af den elektriska strömmen utdrager kväfve ur atmosfären, och jordbruket blir då som en lek. Drifhus, uppvärmda medelst elektricitet, skola täcka tusentals tunnland, och åkrarna skola, äfven i nordligare trakter, bära gröda både sommar och vinter. Man skall uppfinna metoder, med hvilkas tillhjälp man med elektrisk värme och ljus kan påskynda vegetationens växt. I trädgårdar, som odlas under sådana förhållanden, skall man få röda vinbär så stora som körsbär, körsbär så stora som äpplen, äpplen så stora som meloner och krusbär så stora som apelsiner.
Trådlös telefoni skall då omspänna jorden, och det blir vid den tiden lika lätt att tala med våra antipoder som det i vår tid är att tala mellan London och Manchester.
Då finnas ej mera ensligt belägna landtgårdar, utan människorna skola samla sig i småstäderna med storstadsnöjen och -förströelser. Hvarje liten by har sin teater, men skådespelarna vistas i New York, London eller Paris. Byns skådebana är en skärm, och ”Hamlet”, som spelas i London, öfverföres och reproduceras medelst televy, telefon och telharmonium på teaterskärmen.
På de stora oceanångarna kunna passagerarna efter behag njuta dramer, tragedier eller operor från New York, Paris, London, Berlin, Tokio eller Peking, och omkostnaderna vid en sådan resa bli icke större än i våra dagar utgifterna till en skogsutflykt.
Nya experiment hafva gifvit nytt lif åt de gamla alkemisternas förhoppningar om, att vi skola lyckas förvandla de oädla metallerna till guld. Lyckas detta, så kommer guldet till ny, vidsträckt användning.
Guld, som framställes i legering, blir utmärkt till bösskulor, ty det kan framställas i erforderlig hårdhet, medan dess betydliga viktvolym ger projektilen en förfärlig kraft.
Uppfinnaren af den första kanonen försåg densamma med ett rör för runda kulor och ett för fyrkantiga. De förstnämnda voro afsedda för kristna, de sistnämnda för turkar.
Det är visserligen svårt att göra kulor, som äro bra för fienderna, men de runda guldkulorna skola i alla händelser blifva de barmhärtigaste.
Framtida krig komma närmast att likna en turnering. Hvar och en af härens rörelser kommer att försiggå öppet inför hela världens ögon, ty det blir helt omöjligt att dölja dem. Tidningarna hafva sina luftspejare, som kretsa kring alla här- och flottafdelningar; hvarje rörelse af pansarfartygen eller regementena framställes strax på de kartor öfver krigsskådeplatsen, som tidningarna dagligen komma att utsända öfver världen, och hvarje rörelse blir resultatet af tusendens studier, planer och kombinationer, såsom nu är fallet med tidningarnas schackuppgifter.
År 1896 företog jag i Faraday House i London några experiment med elektriska smältugnar, och med tillhjälp af elektriska strömmar lyckades jag framställa mikroskopiska diamanter.
Jag har alltsedan hoppats ånyo kunna upptaga dessa experiment, och jag är tämligen säker på att det – antingen genom den process jag då använde eller genom någon liknande – skall lyckas oss att framställa diamanter i mängd och af betydlig storlek till billigt pris.
Konstgjorda diamanter skola blifva af vida större nytta för handtverkaren och konstnären än för juveleraren.
Jag tror mig kunna förutsäga, att diamanter snart skola blifva så billiga, att de icke blifva dyrare än många andra elektrokemiska produkter. Diamanter så stora som ärter skola med god förtjänst kunna säljas för en shilling stycket, och äfven om de äro så stora som Koh-i-noor, skola de icke komma att kosta mera än tio shilling.
I stället för de nuvarande bostäderna till en familj, som ligga skilda från grannhusen och hafva sin egen stil, skola framtidens storstäder komma att bestå af en enda väldig byggnad.
De nuvarande gatorna, som ligga i nivå med marken, skola blifva ett slags källarvåningar, och affärsssamfärdseln skall komma att försiggå på enorma plattformer och perronger, hvilka gå i höjd med våningarna en trappa upp.
Väldiga kommunikationsådror, hvalfgångar och korridorer, parker och lekplatser skola höja sig den ena öfver den andra, rad öfver rad till en höjd så stor, att de öfversta knappast kunna skönjas, och de skola komma att understödjas af väldiga pelare, hvilkas sockel är genomskuren af gator och passager och som resa sig till en höjd af öfver 2000 fot.
Hvar och en af de jättestora byggnaderna blir så stor, att den kan hysa flera hundra tusen människor, och det kommer att finnas hem uppe i de skyhöga parker och trädgårdar, som breda sig i den klara, rena, svala luften. Från sin dagliga verksamhet nere vid marken skola affärsmännen då, när deras arbete är slut för dagen, fara med expresshissarna upp till sina hem.
Sedd på afstånd kommer den stora staden att ta sig ut som en skröplig konstruktion af trådar och band af stål, genom hvilka solstrålarna och luften skola hafva friare tillträde till jorden än de nu hafva genom nutidsstädernas murar.
Om natten, när millioner ljusstrålar stiga upp mot himmeln och kasta sitt sken långt ut i det omgifvande mörkret, skall staden komma att likna en jättefackla, öfver hvilken snabbt farande flygmaskiner kretsa, dansa och dyka upp och ner som väldiga malfjärilar kring en kolossal låga.