Frey/1847/Om det i Norrige funna fragmentet af Vestgötalagen
| ← Några drag af Botanikens Historia |
|
Om Svea- och Göta-namnets utseende i fordna dagar → |
| Del av Frey, häfte XXXVIII, 1847. |
Om det i Norrige funna fragmentet af Vestgötalagen.
I andra häftet af Frey för innevarande år, s. 124, 125,
finnes intagen en ur Langes Tidskrift for Norsk Videnskab og
Litteratur hämtad, af Herr Professor P. A. Munch i
Christiania författad beskrifning på det i Norska Riksarkivet funna
fragmentet af en gammal pergamentscodex af Vestgötalagen.
Då jag bör i det näst utkommande bandet af Sveriges gamla
lagar meddela en noggrann underrättelse om detta fragment,
har det varit för mig angeläget att få sjelf närmare undersöka
dass beskaffenhet; och jag har genom härvarande Kongl.
Norska Statsrådsafdelnings ynnestfulla medverkan blifvit satt i
tillfälle att auställa en sådan undersökning. Jag har trott att
det kunde interessera dem, som fästat uppmärksamhet vid
förutnämnda artikel i Frey, att också känna resultatet af den
undersökning, jag anställt; och jag anhåller derför om plats i
tidskriften för en kort berättelse derom. Ehura mina åsigter
icke öfverensstämma med Professor Munchs, begagnar jag dock
med nöje detta tillfälle att förklara min tacksamhet för den
underrättelse, han meddelat om det Svenska fragmentet.
Ifrågavarande fragment af den äldre Vestgötalagen utgörs af ett pergamentsblad af 5⅝ tums höjd och 3¾ tums bredd. Ehuru litet det är, är det dock ett helt blad af den handskrift, hvartill det hört. Skriften upptager ej mera än 3⅝ tums höjd och 2⅜ tums bredd, med 12 rader på sidan. Denna codex har således haft ett för Svenska handskrifter ovanligen litet format. Om den verkligen har innehållit hela Vestgötalagen (tilläggen i den i tryckta editionen följda handskrift oräknade), har den upptagit omkring 60 blad. Handskriftens ålder kan naturligtvis ej med noggrannhet bestämmas; men jag finner åtminstone ingen anledning att antaga, att denna handskrift skulle vara äldre än från slutet af 13:de århundradet; sannolikast synes mig att den är från början af det 14:de. Jag kan derför icke förena mig med Professor Munch, som tillägger detta fragment ”ett utomordentligen stort värde”, såsom ”den äldsta hittills bekanta lemning af Svensk bokskrift.” Skriften synes visserligen hafva varit temligen nitid; men detta är ej bevis på hög ålder. Flera Svenska handskrifter finnas, som äro vida nitidare, och likväl otvifvelaktigt yngre än denna. Icke heller gifver skriftens utseende för öfrigt anledning att tillägga handskriften en ovanligt hög ålder. Visserligen finnes här på några ställen den i gamla Isländska och Norska handskrifter vanliga Anglosaxiska formen af f, då åter på andra ställen denna bokstaf bar den i Svenska handskrifter allmänt brukliga form. Detta är visserligen en egenhet, som möjligen står i sammanhang med de här förekommande Norska ordformer; men något bevis för handskriftens ålder kan ej häraf hämtas. Kongl. Bibliotheket i Stockholm eger en Isländsk handskrift (Isl. № 15), som anses vara en af de äldsta i behåll varande Isländska handskrifter; här finnes, så vidt jag vid en visserligen flyktig granskning kunnat upptäcka, ingenstädes det Anglosaxiska f, då detta deremot i yngre Isländska och Norska handskrifter är det vanligen förekommande. Härmed har jag ej velat säga, att det Anglosaxiska f endast finnes i yngre Isländska och Norska handskrifter; jag påstår blott att det ej är kännetecken på hög ålder. Lika litet bevisar i detta afseende den omständighet, att en Svensk skrifvare stundom brukat denna bokstafsform, hvilken för öfrigt ej förekommer i någon mig bekant Svensk handskrift. Snarare skulle man väl kunna sluta till en hög ålder af den såsom förkortningstecken äfven i denna handskrift förekommande runbokstafven ᛘ; men denna. finnes i ganska unga handskrifter. I Köpenhamn finnes hela Skånelagen skrifven med runor; men af detta slags skrift kas ingen slutsats dragas i afseende på handskriftens ålder. Kongl. Bibliotheket i Stockholm eger en handskrift af samma lag på papper, äfvenledes skrifven med runor; och denna är dock ej äldre än från 16:de århundradet. Likasom det endast varit ett infall af den som gjort eller låtit göra dessa afskrifter af Skånelagen, att använda runor i stället för den allmänt brukliga skriften, så kan det Anglosaxiska f i den nu ifrågavarande handskriften hafva tillkommit t. ex. af den anledning, att skrifvaren, som möjligen bott nära Norska gränsen och haft umgänge med Norrmän, varit van att läsa Norska eller Isländska handskrifter. På samma sätt kunna de här förekommande Norska ordformer förklaras, såsom jarðar (för jordar), nema (för num), ein, fimta, þeir etc., utan att man just i dessa Norska dialektformer nödvändigt måste finna ”det äldsta och riktigaste.” Hvad särskildt diftongen ei beträffar, må anmärkas, att i Gotlandslagen finnes vida större rikedom på diftonger, och det ännu i den Köpenhamnska handskriften, som dock ej är äldre än från 1587. — Att ifrågavarande handskrift af Vestgötalagen ej varit en afskrift af den i tryckta editionen följda codex A, finner man lätt; men icke heller har den varit original dertill. Att den varit synnerligen correct, dertill kan af det i behåll varande fragmentet ej slutas. (Det af Prof. Munch meddelade aftryck[1] är på flera ställen felaktigt, men felen behöfva ej här uppräknas.) På ett ställe har dock fragmentet en riktigare läsart än cod. A; nemligen då det i Jorda B. 2 Fl. heter: Tua af þess hendi; men felet och den rätta läsarten (hvilken äfven finnes i cod. B) äro af mig anmärkta i en not vid detta ställe i tryckta editionen. Deremot har Prof. Munch påbördat fragmentet en oriktig läsart, som der icke finnes, nemligen nv ma, der cod. A rätteligen har num (om ej); och besynnerligt nog har Prof. Munch trott att genom detta fel ett ställe i tryckta VGL. skulle blifva rättadt, hvilket han funnit meningslöst, men som dock är alldeles riktigt. Stället lyder i ordagrann öfversättning sålunda: ”Inlägger man sitt gods hos en annan till förvar, då må det godset ej förloras af den (som) emottager (det), hvarken genom stöld eller genom rån, om ej den bondens, som emottager (det deponerade), gods eller saker varda tillika tagna.” Meningen är, att den, som emottagit depositum, ej är fri från att ersätta det derför, att det blifvit stulet eller rånadt från honom, om ej vid samma tillfälle hans egna saker blifvit borttagna. Detta är en i äldre lagar på många ställen uttryckt grundsats, och den samma som ligger till grund för föreskriften i 12 Kap. 2 §. Handels B. af vår nu gällande lag, alt man bör vårda inlagsfä och förtrodt gods som sitt eget. Stället är ett af de aldra klaraste i VGL., och jag tillstår att jag aldrig anat att någon skulle kunna finna det dunkelt, långt mindre meningslöst; annars hade jag kunnat såsom en passande commentarius anföra följande artikel i Norska lagen (5—8—17); ”Annammer nogen anden Mands Gods i Forvaring og til at giemme, da bör han det at giemme som sit eget Gods. End kommer der Ild i hans Huus, og opbrænder det, eller Tyve bortstiæle det, eller det af anden Ulykke forkommer tillige med hans eget Gods, da være han angerlös. End vorder hans eget Gods bevaret, og det bevises, at han havde Tid og Leylighed det betroede Gods med sit at frelse, da gielde han igien det, som han i Forvaring annammet havde.” Då nu emedlertid Prof. Munch finner det anförda stället i VGL. meningslöst, tror han att felet kan rättas dermed, att i stället för ordet num, om ej, hvilket i VGL. ofta förekommer och i glossarium är förklaradt, sättes nvma. Jag lemnar åt hvar och en att göra försöket, och i stället för om ej i ofvanstående öfversättning. insätta orden: nu må; de flesta torde inse, att först härigenom skulle uppkomma en ohjelplig omening. Men fragmentet är i den förmenta rättelsen alldeles oskyldigt. Der står icke nu ma, utan nema, hvilket Norska ord alldeles svarar emot det Vestgötska num. Visserligen är bokstafven e, som står i slutet af raden, något nött, men icke ringaste anledning är att i dess ställe läsa v, och sålunda i handskriften inlägga en uppenbart felaktig läsart.
Slutligen må anmärkas att den omständighet, att ifrågavarande fragment bevisligen funnits i Norrige öfver 200 år, enär det blifvit år 1638 användt vid inhäftning af fogderäkenskaper från Telemarken, ej synes vara utan betydelse, då den ses i sammanhang med de förutnämnda egenheterna i handskriften. Och ehuru detta fragment icke har någon märkvärdighet för sin ålder, ej heller lemnar någon upplysning för Vestgötalagens studium, förtjenar dock omsorgen att förvara sådana fragmenter allt beröm; och det vore på det högsta att önska, att flera fragmenter af samma eller andra gamla Svenska handskrifter kunde igenfinnas i Norrige, likasom många dylika blifvit i Sverige löstagna från gamla bokpermar, hvarvid de varit fastlimmade.
- ↑ Åtminstone sådant det läses i Frey; den Norska tidskriften har jag ej sett.