Frey/1847/Sanscrit og Oldnordisk
| ← Om Riddarväsendet |
|
Notiser → |
| Del av Frey, häfte XXXVI, 1847. |
[21] Sanscrit og Oldnordisk. Afhandling af C. A. Holmboe, Prof. i de österlandske Sprog ved Norges Universitt, Medlem af flere lærde Selskaber. K. N. O. Christiania, Fabritius 1846. VI och 32 sidd. 4:o[1].
Den jemförande språkforskningen har hufvudsakligen att tacka bekantskapen med Sanskrit för sitt upphof och är således en ung vetenskap. Dess första försök voro särdeles egnade att väcka misstro och missbilligande, särdeles hos de klassiske filologerna, enär man öfverlät sig åt utsväfvande hypotheser om Sanskrit såsom ett urspråk, hvarur man trodde sig kunna härleda alla andra och öfverhufved uti Indien ville finna urkällan till all gudomlig och mensklig vishet. Men å andra sidan har den också kastat mången klar ljusstråle öfver tidrymder och folk. Endast med dess tillhjelp har det varit möjligt att genomtränga Zend-spåikets dunkel och lära känna Zoroasters läror i deras sanna gestalt, äfvensom att lösa gåtorna på Persepolis eller Bistuns klippväggar[2]. Mycket återstår ännu att göra, och om man redan lyckats att göra sannolikt, ett gemensamt urhem för de flesta Europas och Asiens nationer från östliga Persiens högländer, så torde man också kunna hoppas, att genom en noggrannare jemförelse af de särskilda idiomerna kunna uppställa en ordningsföljd för de beslägtade nationernas utträdande ur den gemensamma fäderneboningen.
Att det nordiska fornspråket står i ett närmare förhållande till Sanskrit, än många andra af den så kallade Indogermaniska språkfamiljen, har länge varit erkändt. Den utmärkte Danske Indologen Westergaard har i en på engelska författad och sednare på tyska öfversatt afhandling gifvit en åskådlig öfverblick af denna frändskap, i afseende på ljudförvandling och flexion. Men i den komparativa filologiens egentliga hémland, som är Tyskland, har man bevärdigat Fornnordiskan med föga uppmärksamhet. Den lärde Prof. Bopp har dragit Malayiska och Polynesiska språken, ehuru med föga framgång, inom kretsen af sina språkjemförande undersökningar, men utelemmat Isländskan. Af yngre Tyska språkforskare torde man i detta afseende ej böra vänta mycket, emedan den unga germanismen med en viss förnämhet tycks se ned på de beslägtade folken med deras språk och institutioner, såsom blott obetydliga och föga uppmärksamhet värda species-afvikelser från sina egna.
Men det förhåller sig helt annorlunda. Utom det att Isländskan eger en oändligt rikare litteratur än Gothiskan eller den hos oss vanligen så kallade Moesogöthiskan, har den förra, genom folkets aflägsenhet, lättare bibehållit sig i sin ursprungliga gestalt, då man i det sednare språket kan spåra ett visst inflytande af de klassiska. Och i afseende på sjelfva ordförrådet eger äfven en anmärkningsvärd omständighet rum. Man finner i Sanskrit vissa schichter eller aflagringar framträda tydligare än i något annat bekant språk. I dess sednare stadium visar det närmast förvandtskap med de klassiske, i dess äldre tillstånd ådagalägger det mera slägttycke med de gothiska språken. Till denna allmänt medgifna anmärkning vill ref. foga en annan, likväl utan anspråk på ofelbarhet. Det gifves neml. i de äldre och yngre nordiska språken så många ord, hvartill men icke i de beslägtade finner något motsvarande, men i Vedas, särdeles Rigveda, det äldsta minnesmärke af Indisk litteratur, som kommit till oss, träffas vokabler, som dermed visa en förvånande frändskap. Ref. vill såsom exempel anföra nû, alldeles motsvarande värt svenska ”nu”, enstaka former af kri, göre, sthûla, hvars äldsta form, enligt analogien, bort heta sthûra, = ”fast” eller ”stor”, o. fl. a. Skulle denna anmärkning, som Ref. föröfrigt framkastar blott såsom en flyktig hypothes, genom en stor mängd exempel kunna bekräftas, så läte deraf sig sluta, att våra förfäder tidigare än de öfriga gothiska nationerna utvandrat ur det asiatiska hemlandet.
Att i alla händelser Sanskrit måste erbjuda rikt utbyte för studiet af vårt formspråk är onekligt, och ingen är närmare att derom döma än vi nordboar sjelfve. Det är derföre en glädjande företeelse, att en man med så utmärkta insigter i Isländskan och så omfattande språkstudier i allmänhet, som Prof. Holmboe, egnat, sedan många år tillbaka, sina lediga ögonblick åt en dylik sammanställning. Ofvan rubricerade arbete lemnar af dessa forskningar ett interessant profstycke. Hvad mõda, hvad ihärdighet, hvad skarpsinne erfordras för dylika arbeten, anar ej lätt den, som ej dermed sjelf befattat sig. Detta arbete är att anse såsom prospekt till att mera omfattande, hvarom visserligen Förf. ej närmare yttrar sig, men hvilket Ref. i fosterländskt interesse hoppas snart skall framträda i ljuset. Emellertid anbefaller Ref. förenämnda blad synnerligen åt sina landsmäns uppmärksamhet. Den som befattat sig med filologiska studier, skal deruti finnas många saker, som förtjena att begrundas, och hvarje annan läsare skall förvåna sig öfver en så i ögonen fallande frändskap mellan så vidt lokalt skiljda folks idiomer.
En allmän anmärkning anhåller Ref. få framställa i afseende på planen för föreliggande arbete. Han anser nämligen, att grammatika och ordbok aldrig blifva för sig en fullt tillförlitlig utväg att lära känna äfven det formella af ett språk, ännu mindre dess sanna och innersta väsende, hvilket först i hvarje idioms litteratur troget och fullständigt framställer sig. En ordbok kan hopa betydelser på betydelser, men först i skrift användt finner man hvarje ords verkliga valör. Några exempel ur föreliggande afhandling torde kunna bestyrka Ref:s åsigt. Pag. 75 sammanställer Förf. varn med kvörn. Varn betyder i det vanliga språket ”måla”, och nu äfven den underbart heterogena betydelsen ”mala” kos Wilson finnes upptagen, så är det derföre, alt Wilson, i sitt för öfrigt utmärkta och hittills oöfverträffade arbete, icke baserat sig på litteraturen, stan på de inhemska ordböckerna och dhâtupathas eller radixregister. Nu förekommer, såvidt Ref. vet, dock blott i en enda af de sistnämnde varn såsom en variant för chûrn, som verkligen betyder ”mala.” Varn förekommer ej under denna betydelse i de äldre och yngre sanskritverk, Ref. känner, och svårligen i hela litteraturen.
Pag. 13 anställer Förf. kvendi, kona, kvæn, med Sansk. kanjâ. Ref. vill härvid anmärka, att betydelserna synas honom tämligen skiljaktiga. Det förra betyder ju mest gift qvinna, och torde genom sammanhanget med qved hufvudsakligen beteckna ”födande”, hvilket Ref. likväl lemnar oafgjordt. Kanjâ deremot, som är en utvidgning af det obruklige kana, liten, ung, betecknar egentligen en späd flicka, hvarföre det hos Haughton finnes återgifvet: ”A girl from 9 to 13 years, a maid, a virgin.” Skulle Ref. söka ett mot kvendi svarande sanskritord, skulle han heldre välja jani, hvilket också Förf. anför bland synonymer. Huruvida detta sednare kan sammanställas med gänta, vill Ref. ej afgöra, men fruktar, att det vore en nog dålig komplimang åt denna qvinnoklass att af jani, hvars betydelse ej låter bortresonnera sig, härleda deras generella benämning.
Likaså sammanställer Förf. mey, ”mö”, med sanskritordet mugdhâ. Utom den aspirerade dentalen med dess föregående g, som skiljer formen, möter en väsending skiljaktighet i betydelsen. Mugdhâ är part. præt. fem. af muh, som betyder ”förvirra, berusa”, samt brukas hufvudsakligen och, som Ref. tror, endast och allenast i den sednare erotiska litteraturen, för att beteckas en passionerad qvinna i förening med sin älskare. I Rigveda förekommer menâ, som betyder ung flicka, piga. Likheten i form är densamma i båda uttrycken, nämligen blott och bart bokstafven m, men här öfverensstämma åtminstone betydelserna.
Så förhåller det sig i allmänhet med de sanskritrötter, Förf. anfört, att de till stor del ej äro gångbara i språket; när man nu känner indernas raseri att abstrahera rotformer för att deraf derivera icke allenast substantiver, utan äfven pronomina och partiklar, måste man ännu ytterligare vara på sin vakt. Det verkligen i litteraturen förefintliga Sanskrit ger så många begrundade jemförelsepunkter för den, som söker dem, och de grammatiska formerna dock alltid de bästa och pålitligaste. Ref. behöfver blott anföra ett exempel. Förf. anför sjelf, pag. 8, likhet af öfvergången mellan sanskrit vach, ûchima, — vad, ûdima å ena sidan, samt isländs. verða, orðit, vefa, ofit, å den andra. Se der öfverensstämmelser, som ej bero på en flyktig likhet, utan är verkligt öfvertygande.
En och annan anmärkning enskildt i afseende på Sanskrit kunde vara alt göra, men Ref, vill inskränka sig till de få följande:
- Pag. 2 säger Förf., att i Sanskrit väl rötter, men aldrig ord ändas på h. Detta tål undantag, till ex. upânah, sko, och bör beta: h förvandlas i nominativ till cerebral tenuis. De ändelser, Förf. anger för bildningen af substantiver från rötter på h, äro alla bildade med t dent, med vokalen a eller i. Så är rûdhi = gróði, formeradt af ruh + ti. Den följande anmärkningen om h’s öfvergång i g är riktig, ehuru detta g då alltid är aspireradt (i dîgdha är en eufonisk förvexling inträdd för dihta eller dighta). Men då Isländskan saknar aspireradt g, så är likheten i alla fall här lika påtaglig, som mellan sanskr. mahat, stor, och det grekiska μέγας.
- Pag. 6 säger Förf., att fem. på en lång vokal framför genitivändelsen ”tillsätta” en halfvokal; det är ingen tillsättning, utan helt enkelt en eufonisk förvexling, och dess upplösning fordras i Vedahymnerna på nästan hvarje rad för metern. Så börjas t. ex. den heliga hymnen Gâjatri i 3:dje boken af Rigveda med orden: ”Tat Savitur varenyam”, der det sista ordet måste läsas va-re-ni-am.
- Pag. 7 har Förf. oriktigt hänfört Aug. Præt. Multiforme till de så kallade Specialtempora. I 10:de klassen är detta tempus det enda, som bortkastar rottillväxten aj och ersätter den genom reduplikation. Af chur heter således detta tempus achûchurat.
Ref. vill ej upptaga utrymmet med några sammanställningar af isländska ord med sådana, som han upptecknat under studiet af Vedas, men skall med nöje, då tillfälle erbjuder sig, ställa dessa små samlingar till Förf:s disposition. Föröfrigt har Förf. fullkomligt rätt, då han yttrar, att man för en till botten gående sammanställning mellan Fornnordiska och Sanskrit måste afvakta offentliggörandet af större delar af Vedas, än som hittills äro bekanta. Lyckligtvis är denna tid ej långt borta. En ung och kraftig Tysk Indolog fulländer just i dessa dagar i London kollationen af hela Rig med Sâyanâchâryas Kommentar och lägger den oförtöfvadt under pressen. En annan förbereder offentliggörandet af Yaska’s grammatikaliska arbeten. Ehuru Ref. ej delar Förf:s något sangviniska hopp att träffa en öfverensstämmelse eller till och med identitet mellan Vedas och vår poetiska Edda, samt en viss frändskap mellan Yaska’s verk och den prosaiska, gläder han sig dock på förhand i hoppet att se dessa märkvärdiga skrifter med deras arkaistiska språk tillgängliga för forskningen.
Då Sanskritstudiet i fäderneslandet ännu är i sin första början, kan del ej annat än vara högst glädjande att förnimma ett vaknande interesse derför i brödralandet. I alle Europas länder växer interesset för det sanna och genom vexelverken mellan de nordiska brödrarikena kan det äfven der hoppas en framtid. Måtte Förf. till föreliggande arbete länge och ostördt få använda sina litterära otia på ett företag, som i dubbelt afseende bör blifva gagnerikt för den fosterländska vetenskapen.
- ↑ Denna recension, just nu bekommen från en i utlandet vistande
ung Svensk vetenskapsman, införe vi, i hopp om läsarnes samtycke,
redan i detta häfte, ehuru recensionen derigenom ej han få sin rätta
ordningsplats. Red.
- ↑ Den sednare inskriften har helt nyligen erhållit sin fullständiga lösning genom Major Rawlinsen. Den innehåller ganska vidlyftiga notiser on Xerxes I:s regering och öfverensstämmer förträffligt med Herodot. Dechiffreringen af de Persepolitanska inskrifterna genom Lassen och Westergaard är sedan längre tid tillgänglig. Hela denna dechiffreringsprocess är högst interessant, och Ref. skall vid tillfälle söka att för Tidskriftens läsare göra en kortfattad framställning af de hittills vunna resultaterne.