(Kort föreläsning under skogspromenad. Frida synes ett ögonblick gripen av oändlighetstanken. Han hotar bliva ateist, troligen för att skaka sin följeslagerska, som dock inför det mindre vanliga ordet svarar undvikande. Mot slutet av samtalet blir Frida lätt stucken.)
Frågar Frida mig om stjärnor klara,
vill jag svara:
Jordar äro de, ej silverbloss.
Frågar du mig så om jämt de vara?
Nej, de fara,
först i ringlar, sedan bort från oss.
»Åh, när så du talar,
gunga berg och dalar,
huvet surrar och får knappast ro ...»
Ha! Förlåt jag skrattar!
Ej så lätt man fattar
Universum, som man strax vill tro!
Frågar Frida mig om stjärnor klara,
vill jag svara:
Jordar äro de, ej silverbloss.
Rymden är som full av gröna prickar.
Ständigt skickar
vår. Natur planeter ut på dans. (Fin.)
Vart man än på himlavalvet blickar,
alltid nickar
det en liten stjärna någonstans!
»Ja, men Himlens boning. . . »
Bedjer om förskoning. . .
Universum allt oändligt är.
Jorden, som de andra,
får tills slutet vandra,
svept i slöjan aven atmosfär. (D. C.)
Frågar Frida mig, om bak det tomma
ängar blomma,
ej jag rövar hennes barnatro. (Fin.)
Himlens port jag ej vill gärna bomma
för de fromma.
Må de äga den i lycklig ro!
Men inom mig bränner
och jag stundom känner,
som jag själv vill bliva ateist. . .
»Bliv vad du behagar,
endast att du lagar,
så du ej blir ångerköpt till sist.» (D. C.)
Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
Jämt beundra
Skapelsen man må med villighet.
Vår Natur må susa eller dundra,
man får undra
över all dess regelbundenhet!
Dock ibland man tycker,
den är full av nycker
som en kvinna uti jungfruburn . . .
Nog för att jag kände
piken, som du sände.
Men det är ej jag, som skapt Naturn! —
Hur nu saken vrids i snirklar hundra:
Jämt beundra
Skapelsen man må med villighet.
