Frierfala

Frierfala av Fredrik August Dahlgren

Dä va en frädass môra ja’ geck mej ut allt väll,
å ja’ geck kring å vannra i ett te lordass qväll
      langt för tusan i vall,
      aj, aj, aj, aj, aj, aj!
    Langt för tusan i vall bål i åvävvla.

Men vet ni hva som vôlla den dära vannringen?
Åjo dä ska ja’ sij’ er, dä va min lelle vän.
      Kors för tusan . . . .

Där geck ja’ kring i dager å hvarsken åt äll drack,
å skonna rök i traser å övverlära sprack.
      Kors för . . . .

Te slut så ble ja’ var ett rätt finulitt hus,
i fönstre där brann dä allt bå danker å ljus.
      Kors för . . . .

Ve knuta på fyse ja’ ställd’ mej så dann,
där tog ja’ opp min späijel å höffsa mej grann.
      Kors för . . . .

Å göken han gol bål i skogen så skârt;
mett hjârte dä ble som ett smälltstöcke vârt.
      Kors för . . . .

Dä packa å slog som en spikhammerer,
å näsa ho kläija å hôvve dä sve.
      Kors för . . . .

Så klev ja’ fram te stôga i lonk å i knek,
för kroppen han va vesen ’tå möen kälék.
      Kors för . . . .

Å mârk-åten fannsera ikring mej så gla,
kav änna som dä kryr å kräker i oxhälja i Filpesta.
      Kors för . . . .

Men ja’ stog så bangen å skalv i mett knä,
ännsom när löva skaker på asperas trä.
      Kors för . . . .

Ja’ trodd’ mej int te lägge mi hann oppå lås’
å läse opp dôrra; ja’ koxa som a gås
      langt för . . . .

Te slut ja’ gjord’ mej grönögd å sa så i mett sinn:
"Dä ä allt skrôvitt uschlitt att int du tror dej in.
      Kors för . . . .

"Här står du så uggli å mesi å slak
å noser int te glômme hvarsken fram äller bak."
      Kors för . . . .

Då höjj ja’ tag i nöckårn å lerka hômmen kring,
å ha ni sett på fanken, dä geck som ingenting.
      Kors för . . . .

Å dôrra ho flög opp mä en vrinandes gång,
då stäka dä å lôffta mot mej åderkålång
      langt för . . . .

Å längst fram ve bole, som hadde fyre ben,
där satt dä e jänte så snudi å så ren.
      Kors för . . . .

Å näsa va så däjli å spessi å fin,
så om ja’ lickna henn’ ve nô, dâ vôr’ ja’ allt ett svin.
      Kors för . . . .

Å käkera di va som hadd’ di vôr’ svarva’ te,
när svarvårn står å svarver mä järne på sne.
      Kors för . . . .

Som himmalens stjärner va yja så bli,
å håre dä va fläta’, mä en bra kamm uti.
      Kors för . . . .

Å bägge öra satt bakom käkeras hull;
i dômm så hang dä lunser ’tå rödaschte gull
      langt för . . . .

Ho va så smal å fin som a kammerduksnål
å kvek uti bena som en slingrandes ål.
      Kors för . . . .

Hva ska ja’ då sij’ om den däjlie röst?
Jo, änna som ett uljvârk ho skärde i mett bröst.
      Kors för . . . .

Ho rest’ sej opp å niga sej för mej så lätt,
å ja’ strök igen mä foten på bästaste sätt.
      Kors för . . . .

"Gu dagen, Erk lelle!" så sa ho te mej ho;
se dä gjord’ godt i själa en mängd, ska ni tro.
      Kors för . . . .

Då klev ja’ fram, högg tag i hennas snöhvite hann
å dressta mej te bö’a om en köss litte grann.
      Kors för . . . .

Me se då sa ho te mej: "Du ska allt gi dej tefröss,
för når som vi blir geffte ska du få dej en köss."
      Kors för . . . .

Då sätt’ ja’ mej brevö’a å prata så bra,
å va ja’ int så gla, så rent för anntlitt dä va.
      Kors för . . . .

Men snart va dä köplysst å gläija va all,
för kärnga ho kom in å ho trätte å gnall.
      Kors för . . . .

Å näsa hennas va som a morot så rö,
å blå va ho om truten å uttäck som en dö.
      Kors för . . . .

Å såg ja’ inte rase, va ho söpen en mängd;
te lulle å te supe å int hälssamt i längd.
      Kors för . . . .

För tåcke ska ja’ akte min lekamen allt väll,
så int ja’ har dä på samvet’ ve min sistaschte kväll.
      Kors för . . . .

Å kärnga ho môttra å var sur å va onn:
"Hva gör du här, din trashank, din envetne bonn’?
      Kors för . . . .

"Å skämms du int ha kälek te dotra mi, dett svin?
Du som ä så fatti, å ho som ä så fin?
      Kors för . . . .

"Å töcker du int du ä i hôvve bra trang?
Du åger ju int klära på kroppen en gang?
      Kors för . . . .

"Men hunnra reksdaler har ho, du fatti khär,
allt ätter klåckårns räckning i sisters han va här.
      Kors för . . . .

"Ho får sej nåck en hârr-khär, hva länge dä lir,
men se dä ska ja’ sij’ dej att allri di ho blir.
      Kors för . . . .

"Så lag’ dej nu i röeschte rappe härut,
för ällers ja’ dej döper mä a skope mä lut."
      Kors för . . . .

Ja’ maka mej te dôrra, då kärnga va så grätt,
men himmalen ska vete att inte geck dä lätt.
      Kors för . . . .

Illsveen ja’ va i tåcka svårmodihet,
men jänta mi ho satt där å snöffta å gret.
      Kors för . . . .

Då geck ja’ bål i skogen så esam å allen,
å himmalen va môlen, mej te slätt inte men.
      Kors för . . . .

Å blåsväre bles uti graneras löv,
men ja’ hvarsken hörd’ äller såg - ja’ va döv.
      Kors för . . . .

Ja’ stött’ allt min fot bå mot ståck å mot sten,
men allri att dä gjord’ mej dä ringeschte men.
      Kors för . . . .

Där geck ja’ nu i tanker å sa uti mett sinn:
"Mi käre lelle Stina, så ska du int bli min?
      Kors för . . . .

"Ulöckli å esam ja’ går i mine skor,
för nu ha all mi gläije gått rent på förlor
      langt för . . . .

"Å allri e enda hustru ska ja’ nônnstinner ta,
för når ja’ int feck Stina, så vill ja’ inga ha."
      Kors för . . . .

Mä salteste tårer min käke ä smord;
te minstne ja’ gränga när visa ble gjord.
      Kors för . . . .

Ja’ ä så trôtt ve vâla, så ja’ mä nö kan gå,
å dö’n må gärne komme å frakt’ mej därifrå
      langt för tusan i vall,
      aj, aj, aj, aj, aj, aj!
    Langt för tusan i vall bål i åvävvla.