Som en engels stämma klingar,
Som han kännes på sin blick,
Fast han gömmer sina vingar,
Så hon genom lifvet gick;
Tills en gång, när dagen grydde,
Hon såg ömt uppå sin vän,
Lyfte vingarna och flydde
Till de himmelska igen.
Och de himmelska, de rena,
Trängas att den komna se,
Tysta, undrande allena
Att hon redan är som de:
Ӏr det jorden, som oss bringar
Hvad blott himlen hittills gaf?
Ingen fläck på Psyches vingar,
Knappt ett stoft att skaka af!
”O hur snöhvit! har hon lögat
Sig alltre’n i ljusets elf?
Hvilken kärlek, som, lik ögat,
Ser blott andra, ej sig sjelf!
Hur hon gömmer i sitt minne
Blott hvad godt hon rönt, hvad rätt,
Men det syns ej spår derinne
Af en liden oförrätt,
”Lida och dock aldrig klaga,
Älska, äfven obelönt,
Trösta, öfverse, fördraga
Svaghet, som man sjelf ej rönt:
Är ej detta lifvets ära,
Kronan af hvad skapadt är i?
Hon har litet till att lära,
Litet att fullkomna här.
"För det rätta, for det sanna
Se hur fin dess känsla är.
För det sköna — låt oss stanna
Vid den dom hon fäller der.
Är det bild, han sig förklarar
I dess öga: är det ton,
Som det trogna eko svarar
På en flöjt, så svarar hon.
”Var välkommen, ropa alla,
Sköna, systerliga själ!
Till vårt hjerta skall du falla,
Ty der trifs det ädla väl.
Det förtroende, du andra
Fordom ingaf, ger du än;
Låt oss kyssas, låt oss vandra
Mellan blomstren med vår vän.” —
Och så förs hon, vänligt fången,
Genom himlens parker hän.
Hur han klingar, stjernesången!
Hur de susa, Edens trän!
Men hvar gång sig vägen kröker
Mellan palmerna, ändå
Hennes öga jorden söker
Och de kära deruppå.
Du, som med oändlig smärta
Efter den försvunna ser,
Gråt, ty aldrig slår ditt hjerta
Mot ett sådant hjerta mer.
Ifrån södern och till norden
Må du med din lykta gå,
Ingen finner du på jorden.
Ingen, som dig älskar så.
Skrinlägg alla dina minnen,
Räkna allt hvad skönt hon gaf.
Ack! hvad hafva ädla sinnen
Annat till att lefva af?
Hoppet blir dock aldrig moget,
Stunden står dock aldrig still,
Det förflutna blott är troget,
Och hur skönt är ditt dertill!
Det är hemskt i dina salar,
Det är sorgligt rundtomkring;
Alla sucka, ingen talar
I din brutna aftonring.
Dock, när qvällen släckt ut ljuset
Och du känner dig som mest
Ensam i det öde huset,
Kommer der en älskad gäst.
Samma väsen, som i Eger
Fordom vid din sjuksäng satt,
Sitter ännu vid ditt läger
Osedd, mången månskensnatt:
Nu din Genius, förr din maka.
Ack! hon älskar än, hon mins,
Hon har stulit sig tillbaka
Från en verld, der du ej fins.
Öfverallt är hon dig nära,
Hennes tyngdpunkt är blott du;
Än hon glädes åt din ära,
Sörjer vid din sorg ännu.
Derför gif åt hennes minne
Nya värf, bygg fullt ditt namn,
Och när hvilans stund är inne,
Tag din lön i hennes famn!
