Fruntimmers-Tidningar 1772 No 32
| ← N:o 31 |
|
Register → |
Fruntimmers-Tidningar.
*********************
N:o 32.
Stockholm, d. 26 Nov. 1772.
Tankar
Öfwer Fru Margareta Hadelins[1]
dödeliga frånfälle, i Stockholm, d. 12 Nov.
1772.
På sitt förvandlings-sätt Naturen verkar lika.
Med en och samma hand hon bygger och förstör.
Ej något bergfast fins, som icke måste vika.
Vid minsta vink hon gör.
Hon Verldens sammanhang i fasta länkar binder:
Til oafbruten fart sin väg hon stakar ut;
Men för sitt Verks bestånd sjelf lägger alla hinder,
Och hastar til sitt slut.
Då Verldens hela kraft för Tidens våld skal brista:
Och från sitt förra skick til sin förvandling gå;
Skal dock af Himmelsk eld en liten bärgad gnista
En ökad klarhet få.
Ej blir det Purpurns prakt; som Tiden nödgas skona:
Ej något af det alt, som jordiskt innebär:
Ej Croesi tunga Skatt, ej glansen af en Krona;
Nej, det som högre är.
Alt hvad som är af stoft, skal sig med stoftet blanda;
Det hämtar lif och död ur et och samma frö.
Men Dygden, hvar hon fins, har altför ädel anda,
At kunna nånsin dö.
Hon lefver i den krets, där hon är satt at öfvas:
Hon röjer i sitt lif en Himla-artad kraft.
Hon dör; men lefwer säll, då hon, at ädelt pröfwas,
Sin eld och luttring haft.
En så bepröfvad Dygd har Himlen värdig funnit,
At skiljas från sitt grus, och flyttas til sin högd.
Från jordisk möda skild, den fria Själen vunnit
En ren, en Himmelsk frögd.
Njut, Sälla Vän! den lön, som Himlen Dig har ämnat.
Din död går vår förlust. Ditt lif vår vällust var.
I dygdig eftersyn, som Du åt Barnen lämnat,
Ditt Minne lefver qvar.
- ↑ Enka efter Registratoren i Kongl. Cancellie-Collegio Joh. Christiernin.
Böneskrift
Af det olyckliga Swenska Fruntimret, til
Almänheten; upsatt af Fru D**. Slutet.
En olärd Arbetare har den ursägten för sig, at han ej lärt på sin Konst; men af en Hushållerska eller Mamoder fordras oftast en fullkomlig redogörelse, så snart hon begifwit sig i det Ståndet; och ehuru man betagit henne alla medel til insigt däruti, får hon allena bära skulden får sin oduglighet i så wigtiga göromål.
Borde den Wingårdsmannen anses för slug, som natt och dag arbetade i sin Wingård, at samla många och goda Drufwor, endast för, at fylla sitt Win på skämda och orena käril? Och hwad skal man sluta om den lilla almänna omtankan, at wåra herrar så oförsedt lämna Frukten af al sin möta i wårdslösa Hustrurs händer?
Hwad lön har den stackars Åkermannen för sin tunga möda, om han får et osmakligt Bröd och et osundt Dricka på bordet? Och huru kan Hustrun allena beskyllas, när de widtagne anstalterna lämnat henne handlöst?
Wi erfara sjelfwa, at wårt denna tiden så angelägna Fransyska Språk kryddar ingen Såppa, ej heller tjenar til någon mera gällande underwisning för wårt Tjenste-folk, som äro Swenska; men wi beklaga alt för sent den tid och kostnad, som på en oss så onyttig sak blifwit anwänd. Hwarföre inrättas inga Hushålds-Skolar på sina ställen i Riket? Mån de i nytta och wärde ej torde en gång swara emot dem, som nu öfwa Flickor i Nipper och Granlåt? Här är med rätta ingen brist på Universiteter för wåra Herrar, men ingen kommer ihåg, at al den kunskap de där få, och al den inkomst de därmed komma at förwärfwa sig, lämnas en gång, tör hända, uti et wettlöst Fruntimmers händer; och blir således hans Ungdoms möda krönt med en bitter framtid.
Hwarföre få wi ej ockra med wåra pund? Hwarföre inrättas här inga Fruntimmers samfund? Mån intet wår wetenskap blir beslutet af andra? Och skulle intet en Skola af kjäcka Fruntimmer sätta mod och lust uti de unga, at häldre täfla om företrädet i Hushålds-rön, än nu, at wara de yppersta i Mode och Granlåt? Och mån intet et litet omissbrukat Ordens-teckn ibland de mäst förtjente, skulle föranlåta de öfriga, at däruppå sätta mera wärde, än på den wanliga fåfängan? Almänheten klagar wäl öfwer wåra dårskaper; men så länge de få äga et obehindrat lopp, och mera befordras, än afstyras, är fara wärdt, at de på slutet förorsaka rubbning i hela Urwerket.
Hwem wil missunna de förmögna Borgare-Döttrarna, at likt Hof-Fröknar anwända Guds dag til utomordenteliga prydnader? och wore önskligt, at ingen annan olägenhet däruppå fölgde, än den willerwalla, som yppar sig Stånden emellan; men det är fruktan wärdt, at saknaden af Forntidens kjäcka Borgare-Hustrur och goda Boqwinnor, samt så många händers anwändande til fåfänga, en gång förorsaka Riks-kroppen en frätande Kräfweta, om snar och försigtig hjelp ej emellan kommer; i synnerhet, som denna smittan redan utbredt sig til större delen af Små-Städerna I Riket.
Wår rätta Heder blir obarmhertigt förbytt; Dygd, Snällhet och Hushålds-wett säges tilförene hafwa warit Swenska Fruntimmers rätta Prydnad; men nu består den uti et högst förakteligt Kläde-prål, som likt en Hufwud-sak sysselsätter tankar och händer hela dagen, endast för at sluta med honom sin werklighet; och warandes alt detta en fullgiltig påfölgd af wår härliga upfostran.
Så gå då, wåra bedröfwade Hjertans enfaldiga Tolk, och underkasta dig wårt wanliga öde; men säg dem, som häruti sakna både slutkonst och wältalighet, at Reglor äro främmande för det Swenska Fruntimret, som endast är namnkunnigt för at skrifwa ifrån det ena hörnet til det andra. Wi förmoda och hoppas likwäl i wår oskuld, at något rättsinnigt Hjerta gifwes i wår Almänhet, som likt en ömsint Fader ej uppehåller sig med, at granska sina Barns Bönesätt, utan hastar sig, at räcka dem sin nödtorft.
Ingen lärer göra oss den Hedren, at begära Plan til wåra Förslager; den Bygg-Herren wore ej heller klok, som tog en klåpare til Grundläggare. Wi skatta oss lyckliga nog, om denna wår ödmjuka Böneskrift undgår de Potuaniska Förslags-makares öde, at blifwa qwald i glömska. Hade Drottning Disas nyttiga Förslag antingen blifwit förkastadt, eller i sin första oformlighet werkstäldt, så hade hennes Äre-minne snart slocknat, tillika med de lif hon wille rädda.
Såsom det swagaste Kärilet, som är med mindre wishet och förstånd begåfwadt, än Mannen, få eller kunna wi ingen ting företaga; men det låfwa wi: om inga Författningar tagas til wår rädning, at wi skola göra skäl för det namn wi fått, at wara och blifwa beswärliga Nödwändigheter; och blir det således så äfwen wåra Herrar Förmyndares egit wärsta, at så hafwa wårdslösat.
