Hvi prisas så högt våra fäder?
Hvi yrkas att lefva som de?
De härjade länder och städer,
Att få hvad oss freden kan ge.
Man tror att de sökte sig ära
På deras Manhaftiga tåg,
Men eder min visa skall lära
Hvad orsak som deruti låg.
För fädren den tiden tillbaka
Visst ölet och mjöden ej tröt,
Men ölet ej mer ville smaka
Och mjöden den föll dem för söt.
Den nektar, som här synes strömma,
Var sällsynt i Valfaderns säl,
Ty Oden lät vinflaskan gömma,
Så snart han fyllt i sin pokal.
Med svärdet i handen de drogo
Till nejden, der drufvorna gro.
De hunno den, drucko och slogo –
Der ville de bygga och bo.
Men romarn förtrytelse kände?
Ty göternas törst tog ej slut:
Man flux en borgmästare sände
Ur landet att drifva dem ut.
Till härnad han gaf sig å färde,
Men illa hans skinn deraf sved:
Den gode borgmästarn de lärde
Att låta dem dricka i fred.
Dock fingo de plikta för ruset:
För stark var den dosis man drack –
De göter nu lågo i gruset,
Och romarne slogos som pack.
Än fortfor dock göten att gästa
Vinländerna ofta och tidt.
Men fransmannen höll för det bästa
Att höfligt sig göra dem qvitt.
Han utbad sig ödmjukt den ära
(Fransosen är alltid poli)
Att skicka det vin, vi förtära,
Och dertill straxt samtyckte vi.
I verlden man alltid skall spörja:
Med höflighet höflighet vins.
Nu sjelfve vi derom besörja
Att vin hemtas hit, hvar det fins.
Och aldrig utvandra vi mera
Att mordiskt om tårarne slåss...
Må handel och sjöfart florera,
Så dricka vi gladast hos oss!
