Gamla brev/1
|
II. → |
I.
Att vara allena är gott för människan. Det
är jordens högsta goda, och ingenting annat
är gott.
Jag har läst igen min gamla våning, dragit ned gardinerna och stoppat nyckeln i min låda. Ingen får komma dit in mera, icke ens jag själv skall gå dit in, förrän den dag kommer, då allt skall föras bort, och ända till sista resten av vad, som en gång varit, plånats ut ur tillvaron och ur mitt minne. Numera har jag blott kvar mina två rum, som jag hade dem förr, medan jag ännu var ensam och lycklig. Jag har ett litet sovrum, och här ute sluter sig kring mig en stor, rymlig sal, full med böcker. Böckerna se ned på mig från sina hyllor, de påminna mig om, att de varit mina gamla, trofasta vänner, de enda jag någonsin haft, och jag tycker, att från deras leder ljuda röster, vilka mana mig till sig, röster, som viska, att mellan dem och mig är icke allt förbi. En dag skall vår vänskap och vårt umgänge börja ånyo, och jag skall åter i fullt mått kunna smaka ensamhetens stora, obeskrivliga fröjd.
Men innan dess vill jag samla spillrorna av mitt splittrade liv, samla dem noga, sätta dem samman bit intill bit, på det att bilden av det liv som varit måtte bli så klar och så sann, att jag kan förstå mig själv, förstå de makter, vilka slogo detta liv i stycken, förstå dem så helt, att jag aldrig åter råkar i deras våld.
Från mitt fönster här ser jag ut över den vida slätten, bakom vilken höjer sig Lidingöskogens mörka rand. I det sista huset på Valhallavägen har jag min boning och här är tyst och stilla, som bodde jag på landet och den stora staden vore långt borta. Denna utsikt är vacker och vid. Den borde komma mina tankar att flyga och mina pulsar att slå. Belyst som den ligger av aftonsolen, den härliga majs första sol, har jag sett den i tvenne år av mitt liv och den borde tala till mig, som ingen människa på jorden kan tala till en annan.
Men den gör det icke. När jag ser ut över denna underliga slätt, denna torra hed, flyttad mitt in i Stockholms skärgårdsnatur, har jag en hemsk känsla av, att den ligger där och tiger emot mig, sluter till sin mun som en människa i vrede eller sorg.
Jag har kanske sett denna slätt med dess mörka skogsrand för ofta. Jag har sett den under det år som gått, under det år, vilket gömt mitt öde i sitt sköte och fullbordat dess utveckling. Den minner mig om allt, som jag stängt ute, när jag drog ned gardinerna i min våning och stoppade nyckeln i min låda. Jag vill ej se på den mera. Ty den är hemsk när den tiger, men själva tystnaden gör på mig ett spöklikt intryck, som om den kunde börja tala.
Därför böjer jag mig ned över mitt papper, böjer mig ned för att bättre kunna se in i mig själv. När det blir mörkt, blir jag lugnare. Då tänder jag lampan och fäller gardinen i mitt rum. Som en vägg stänger denna gardin utsikten mot det förflutna, och med skärpta tankar ser jag endast på, vad som är. Framför mig och bakom är skymning, och nära mitt öga lyser blott min lampas ensamma sol.