Som gevärsrop och patruller
mellan passena — så fuller
gå örfilarna,
liksom skiljemynt, emellan
pryglen och den svarta fällen,
i kasernerna.
Dock jag ännu ej hängt läppen
för ett nyp af hasselkäppen;
och för rappena
misste jag af vana ledan —
skrämseln borttog brännvin, — svedan
ekepinnarna!
Stundom brast väl tålamodet —
jämte sinnet — kokte blodet
uti ådrorna,
när ett barn till fänrik nöp mig
uti örat — för jag söp mig
full på krogarna;
Och höll tal om nykterheten,
och den måttliga dieten!
liksom magarna,
stort på bytet just förlora
mellan halfvan och de stora
Wieselgrenarna!
Och en ilsken kruka läste
böner öfver mig — och snäste,
sent och bittida,
för ett damkorn på bandtleret,
och en rispa i geväret,
eller plåtarna;
Och en andryg grefve trängde
genom rotarna — och blängde
på persedlarna, —
der vi uti högtidskläder,
stodo skönt — och slöko väder
på paraderna!
Och han pratade om skammen
för en knekt af gamla stammen,
de der lexorna,
lagom nog till själanäring
åt rekryter och beväring
under rasterna!
Men på fullväxt folk det gagnar
ungefär, som smörja vagnar
in med ättika;
som att vatten slå på gåsen,
eller hälla uti påsen —
bäska dropparna!
Ägde man blott makt att taga
sju för tu — och strafflöst draga
folk vid näsorna;
och så fick i fred pantsätta
för en sup, de der honnetta
hedersordena;
Och man kunde se'n föetära,
såsom brännvinsbröd sin ära —
de uppbyggliga,
höga, svassande och lärda
talen om den vore värda
tobakspengarna!
Nu på båten jag esprit'en
för en hacka ger och pli'en —
och åt fannoma
drage hela ambitionen,
ökar den ej dagportionen
och stickstyfrarna!
Och ej heller — fan regera
mig! — jag tänkt på någondera! —
Nej, jag tackar jag, —
ingen låter mig förskräcka
af en kötted till att sträcka
sönder vristerna.
Men i morgon — kan man tänka!
som en lysmask, skall jag blänka
bakom trummorna!
Hvilket skimrande elände?
Kneckten sig mot väggen vände —
och slöt ögonen!
G. S—i.
