Månen från en glugg på luckan
Gaf ett blekt, bedröfligt sken.
Lisa under sorg och suckan
Vred sig i sin bädd allen.
Ständigt hade hon i hågen
Styrman Niklas Väderhatt,
Som så plötsligt föll i vågen,
I sitt rus, vid Kattegatt.
Än dess tankar togo kosan
Bus der hennes Niklas sank,
Än hon nöp en tröst ur dosan
Utaf pinsback, nött och blank.
Det var midnatt ... Nå hvad hände?
Först på dörrn tre starka slag,
Så en röst, som Lisa kände:
»Låt upp, Lisken — det är jag!»
Lisa kom i ångst och klämma,
Ropte i förskräckelsen:
»Det är Nilses egen stämma —
Hu, bevars, han går igen!»
Hastigt såg hon dörrn på gafvel,
Märkte grant hin ondes streck,
Tyckte som en dunst af svafvel
Hvad som var en dunst af beck.
Der stod Nils i bussaronger ...
Lisa, under täcket gömd,
Ropade så hemsk och ånger:[1]
»Arma själ, är du fördömd?»
Röst från spöket: «Skall du fasa
För din Nikias, dumma nöt!
Kom’ jag från fördömdas brasa,
Vore jag väl ej så blöt.
Jag är säll på bästa viset,
Våt — men det är regnets skull —
Kommer just från paradiset,
Första krogen vid Norrtull.
Båtsman Gös dig skref med rätta
Hur jag sjönk i bränningen,
Men den skurken glömt berätta,
Att jag kom till lifs igen.»
Lisas fröjd — hvem kan väl mäkta
Säga ut, hur hon blef glad ...
Kära läsare, ursäkta
Vändningen af min ballad!
