Genom Canada/Kap. 10
| ← Kap. 9 |
|
Kap. 11 → |
Nya Stockholm består af omkring 12 s. k. townships. Dess invånare äro nästan uteslutande svenskar, i synnerhet jämtlänningar. Och de syntes vara välmående. Kolonien bildades år 1886. En af dess grundläggare var den ofvan nämnde Hofstrand, hvars bild läsaren ser på sid. 75. Kolonien ligger längs den vackra Qu' Apelle floden och har två fiskrika sjöar. Skog finnes ock så mycket, som farmarne behöfva. Regeringen har anlagt en förträfflig landsväg genom kolonien med en bro öfver floden. År 1904, när jag var där, fick Nya Stockholm goda järnvägsförbindelser, hvarför den har att motse ett hastigt uppsving. De, som lagt sig till med land där i tid, komma nog att bli rika karlar, hvad det lider.
Icke långt från Nya Stockholm ligger kolonien Nya Finland, bebyggd af finnar, som kommit dels direkt från Finland dels från Förenta Staterna. Några mil ytterligare i nordlig riktning från Nya Finland ligger Nya Danmark, en dansk koloni. Många svenskar bo också där. Koloniens farmare idka sitt jordbruk alldeles på danskt vis och ha i synnerhet lagt an på mejerihandtering, hvari de ha lyckats utmärkt. Ytterligare i nordost därom håller på att bilda sig en svensk koloni genom förmedling af en svensk vid namn V. Wallin i Winnipeg, som här har ett stort område till salu.
Jag nämnde om s. k. townships. Det må då här vara skäl att något orda om jordens indelning. I västra Canada är all jord indelad i townships. Bilden af ett sådant ser läsaren å nästa sida. Det är en kvadrat, hvars sidor äro sex engelska mil långa. Det hela är således 36 eng. kvadratmil. Townshipet är deladt i 36 sektioner. Hvarje sektion är en engelsk mil i kvadrat och är i sin ordning delad i kvartsektioner. Hvarje kvartsektion innehåller 160 acres eller vid pass 80 hektar. Alla sektioner med jämna nummer i Manitoba och de nordvästra territorierna äro öppna för nybyggare, som här få taga s. k. homestead, en kvartsektion eller 160 acres för ingenting. Undantag utgöra två, som äro reserverade till skogsland för inbyggarnes ved- och virkesbehof samt andra ändamål. De udda numren äro till salu. Där järnvägar stryka fram, tilldelas de — med undantag af två, som äro s. k. skolland — åt järnvägsbolagen såsom premier för deras järnvägsanläggningar. Annars skulle dessa oerhörda anläggningar i obebyggda trakter icke komma till stånd. Men staten räknar som så: »Med järnvägarna följa befolkning och kultur. Landets förvärfskällor tillvaratagas och utvecklas. Det är ett statsintresse, äfven ekonomiskt, till följd af de ökade inkomster, som tillflyta statsverket i mån af ökad utveckling. Därför är det ingen förlust att skänka bolagen denna mark.» Bolagen å sin sida resonera: »Hvad vi i begynnelsen på våra järnvägsanläggningar förlora, det få vi igen genom att vid växande invandring sälja land.» I samma mån som odlingen framträder, stegra äfven bolagen priset på sitt land. Inkomsten af järnvägen ökas naturligtvis också genom ökad person- och godstrafik.
 |
I Nya Stockholm talade jag två gånger på söndagen och en gång på måndagen i en augustanakyrka. På måndags e. m. åkte vi till Percival — några och tjugu eng. mil med skjuts. Där talade jag också i en augustanakyrka två gånger. Sedan jag ätit middag hos en f. d. jämtländsk soldat, som här är en mycket välbärgad farmare, så åkte vi ungefär en svensk mil till en järnvägsstation, där vi stego på nattåget för att fara vidare norrut. Det var en besvärlig färd. Vi kunde ej få någon annan sofplats än uppe under taket på vagnen. Där fingo vi på en trappa klifva upp, klädda som vi voro, samt kläda af oss liggande. Och vagnen slängde och stötte, så att min hustru och dotter icke kunde sofva. De försäkrade, att det skulle vara sista gången de betalt 4 dollars för en sådan sängplats. Jag själf sof all right d. v. s. som en stock.
Efter ungefär 20—21 timmars färd kommo vi fram till Calgary, där jag skulle hålla föredrag om Sverige samma kväll (onsdag den 17 aug.). Föredraget hölls på en stor sal, tillhörig en svensk köpman, för öfrigt vice konsul, vid namn Nolan. Vi bodde på ett hotell. Det var ganska enkelt men i anseende till priset »förstklassigt», d. v. s. 2½ dollars per person, då två personer bodde i samma rum och lågo i samma säng. På hotellet tjänade ej mindre än fem svenska tjänsteflickor. Staden är tämligen ny, men artar sig till att inom kort bli en stor stad. Där ligger bland annat ett stort katolskt nunnekloster i förening med en präktig kyrka. I staden och bygden däromkring bo många, alltför många svenskar, som Sverige behöfde ha hemma. Dock Gud välsigne dem, där de äro.
Calgary ligger i provinsen Alberta. Denna provins är ungefär så stor som halfva Sverige, eller omkr. 230,000 kvadratkilometer.
Alberta omfattar två områden, åtskilda genom sina olika topografiska och klimatiska förhållanden. Den södra delen utgöres af öppet, vågformigt land, som saknar skog utom längs floderna samt bland kullarne vid Klippiga bergens fot. Den norra däremot är allt igenom mer eller mindre skogbeväxt. Skogsbältet afbrytes här och där af öppna prärier, af hvilka några hafva ansenlig utsträckning.
Jordmånen i Alberta är mycket rik. Klimatet i södra delen är mildt, medeltemperaturen högre än i Manitoba. Detta beror på den västerifrån kommande varma vinden, som kallas Chinook Wind. Landet lämpar sig utmärkt för kreatursskötsel och boskapen kan föda sig ute under bar himmel hela året om på de härliga buffelgräsfälten. Kreatursafveln är också kolossal. Jordbruket är däremot icke så gifvande.
Regnmängden är nämligen icke tillräcklig för att försäkra farmarne om årliga goda skördar. I medeltal slår skörden fel två år af fem. Men det håller man på att hjälpa genom att anlägga ett stort kanaliseringssystem för att åstadkomma konstbevattning. Järnvägsbolaget har därtill anslagit 5 millioner dollars för att därigenom göra en och en half million hektar af sitt land till fruktbart hveteland. Det är kanske det största konstbevattningsföretag, som någonsin utförts i Norra Amerika. Hufvudkanalen blir omkr. 20 svenska mil lång. Redan (1905) är arbetet så långt framskridet, att omkr. 250 tusen hektar land kunna vattnas.
 Se sid. 75. |
Ett amerikanskt bolag lägger ut åtta hundra tusen dollars på en sockerfabrik, som skall blifva den näst största på kontinenten, för att taga vara på de sockerbetor, som odlas på en del af detta konstbevattnade land. Landet kommer att säljas till lågt pris. Spekulanter skola utestängas, och verkliga farmare skall man söka få att slå sig ned i de konstbevattnade regionerna.
Calgary ligger i medelpunkten af detta distrikt. 1904 hade staden omkr. 6,000 invånare. Husen äro i allmänhet byggda af en fin ljusgrå stensort, som brytes i närheten. Staden är hufvudort för en mycket stor handel med kreatur: hästar, nötboskap och får. Dessutom har den lifliga affärer i trävaror. De rundt omkring liggande gruffälten gifva äfven dess affärsmän goda inkomster. En betydande industriell anläggning i staden äro järnvägsbolagets stora verkstäder. Det är att förutse, att Calgary inom kort skall vara en mycket stor stad. Den är också planlagd på ett sådant sätt, att den kan bli det. Gatorna äro breda och raka; elektriskt ljus och andra moderna bekvämligheter finnas där, hvartill kommer amerikansk arbetsfart och energi, som väl är hufvudsaken. Hvilka områden och utvägar för kapital och arbetskraft finnas icke här!
I Calgary skildes jag från min hustru och dotter. Jag skulle göra en utflykt åt norr och de skulle fara uppåt Klippiga Bergen till en sanatoriiplats, som heter Banff, och som lär vara underskön. Alltså bar det af för mig till Red Deer, ungefär fyra timmars järnvägsresa norr om Calgary. Där predikade jag i en amerikansk presbyteriankyrka. Påföljande dag var jag och besökte en stor indianskola, som låg några engelska mil utom staden. Dess föreståndare är en metodistpräst, och i anstalten uppfostras omkr. 80 indianbarn. Tyvärr lär dock denna uppfostran föga uträtta. När barnen lämnat skolan, så öfvergå de allra flesta till det vilda indianlifvet.
Vid middagstiden samma dag steg jag på tåget efter att hafva ätit middag hos en mycket förmögen farmare vid namn Kronkvist, som förut varit handlande i Hudiksvall i Sverige. Han hade i Hudiksvall gjort stora förluster genom andras konkurser. Dock hade han åtskilligt kvar och med detta drog han åstad till Canada. Här hade han nu väldiga sädesfält med allt, hvad därtill hör. Det hade gått honom väl i händer.
 Svensk farm i Wetaskiwin, Alberta. Se sid. 84. |