Genom Canada/Kap. 12
| ← Kap. 11 |
|
Kap. 13 → |
Medan vi nu åter sitta på tåget, torde det vara lämpligt att ännu tillägga några ord om västra Canada. Utgifvaren af tidskriften American Agriculturist skrifver, sedan han gjort en 4 tusen mil lång resa genom landet: »En så snabb utveckling, som vi sågo, är möjlig endast i ett land, som är välsignadt med en fruktbar jord och en lycklig befolkning. Västra Canadas framtid är synnerligen löftesrik. Hastig och gedigen utveckling är viss. När de nyare delarna af Förenta Staterna bebyggdes, hade nybyggarne att kämpa med många svårigheter. Där funnos inga järnvägar och följaktligen inga afsättningsplatser för deras produkter. För nybyggarne i Canada ställer sig allting annorlunda. Järnvägar ha gått före dem och beredt dem alla fördelar af ett modernt farmarelif». Och en författare i tidskriften Nebraska Farmer skrifver: »Vi sågo större hjordar af nötkreatur och får beta i Assiniboia och Alberta, än vi någonstädes sett i Förenta Staternas väster. En hjord räknade 5,000 nötkreatur och får utan tal». En mycket rolig teckning ser läsaren på sid. 85. Det är John Bull, som står i en väldig reservoar fylld med hvete, och säger, att Manitobas och Nordvästerns farmare under år 1903 stoppade i sina fickor mer än 100 millioner dollars.
Det är alldeles icke att undra på, att farmare i Amerikas Förenta Stater börja allt mer och mer vända sina blickar till Canada. Dels minskas nämligen jordens växtkraft, då man under tiotal af år endast tager skördar af henne, utan att genom årlig gödsling gifva henne något igen, dels börjar landet i Staterna, för så vidt det är odlingsbart och någorlunda väl beläget i förhållande till kommunikationerna, att blifva ganska dyrt, och då ligger det nära till hands för farmarne — i synnerhet om de ha flere barn — att sälja sitt land i Staterna för att uppe i Canadas provinser få stora sträckor af fruktbart land för nästan ingenting. Har en farmare till exempel inom Förenta Staterna 50 acres, som han kan sälja efter 100 dollars för acre, så har han genast 5,000 dollars. Kan han då för 10 dollars få 100 eller 160 acres i Canada och så för 50 eller 80 dollars ytterligare 100 eller 160 acres, så må man finna det helt naturligt, om han allvarligt funderar på att bryta upp och flytta.
 Hvetesådd. Se sid. 91. |
I en Canadatidning läste jag nyligen, att icke mindre än 60 farmare från en enda plats i Minnesota ämnade sommaren 1905 utvandra till Canada.
Därför göres också på vissa håll i Förenta Staterna allt för att bland amerikanarne nedsätta Canada. Blir det ett år rost eller frost, som förstör skörden i Canada, strax får man veta det i alla tidningar. Det utmålas och öfverdrifves i bjärta färger för att varna folk för utvandring, men om det inom Staterna blir rost eller en förödande torka, hvilken är lika farlig som den skarpaste frost, så föranleder det ingen att varna för invandring dit. Man går i Förenta Staterna ungefär så till väga för att förhindra invandring till Canada, som man i Europa går till väga för att förhindra utvandring till Amerika.
Emellertid börjar man äfven på inflytelserika håll göra rättvisa åt Canada. Sålunda skrifver tidskriften American Review of Reviews 1904 bl. a. följande:
»Under det de hundra tusental, som komma till Förenta Staternas kuster, uppsöka de stora städerna, hasta Canadas emigranter från Atlantiska kusten rätt öfver kontinenten till de rika prärierna, som blott afvakta vidröringen af nybyggarens Midashand för att förvandla sig i gyllene sädesfält.»
»Hvarför amerikanarne flytta? Man finner svaret i de lockande tillfällena att förskaffa sig fritt eller billigt land i västra Canada och utsikten att kunna omsätta den gamla farmen i kontant till högt pris. Farmar i Iowa och Illinois äro värda från sjuttiofem till ett hundra tjugufem dollars pr acre. Farmar i västra Canada, hvilka i sitt obrukade tillstånd skola producera större skördar, kunna fås för intet, om man tager dem såsom homestead, eller för fem till femton dollars pr acre, om man skall köpa dem. Till dessa land gå också den amerikanske arrendatorn och drängen. Det fria landet i de trakter af Förenta Staterna, som hafva tillräckligt med regn, är slut.»
»Den amerikanske farmaren, som har en familj med uppväxande pojkar omkring sig, ser intet annat sätt att hålla dem tillsammans än att utvandra till det sista fri-land-området på kontinenten, västra Canada — »den sista västern». Så säljer han ut, flyttar till västern och sönerna slå sig ned omkring honom. De kunna taga fritt land och köpa tillsammans flera tusen acres. De skola så in detta billiga land med hvete efter att först hafva plöjt med ångplogar, hvilka samtidigt göra nio fåror i den förr obrukade jorden. De kunna i allmänhet räkna på tjugu bushels pr acre, hvilket är mindre, än medelskörden har varit i Manitoba för öfver tjugu år. Under sådana år, då priset är högt, kan det ligga en förmögenhet i en enda skörd. Duktiga farmare få ibland fyrtio till femtio bushels pr acre.»
»All denna hastiga ekonomiska uppblomstring framkallar frågan: Hvad skall framtiden bära i sitt sköte? För tio år sedan var västra Canadas dittills erhållna största hveteskörd 20 millioner bushels. År 1902 var den 67 millioner bushels, nästa ymniga skörd må bringa totalutbytet till 100 millioner bushels. Det fordras järnvägsvagnar till 117 mils längd för att taga vara på ensamt den säd, som odlas utefter Canadian Pacific. För tio år sedan var hela hvetearealen en million acres[1]; i dag är den 3½ millioner och nästa år blir den 4½ millioner. I och med byggandet af järnvägar i den väldiga skala, som nu begynnes, bör den odlade arealen ökas fullt så raskt under det kommande decenniet som under det sist gångna.»
»Det har uppskattats, att af de 250 millioner acres, som inneslutas i hvad man vanligen menar med västra Canada — Manitoba, Alberta, Assiniboia och Saskatchewan — 170 millioner ligga inom regnbältet och äro passande för hveteodling. Om man antager, att endast 40 millioner acres någonsin komma att besås med hvete, skulle västra Canada en vacker dag hafva en skörd af 800 millioner bushels hvete — omkring 50 millioner bushels mer än den största hveteskörd, som någonsin erhållits i Förenta Staterna.»
Det är för visso ett märkvärdigt tidens tecken, att ansedda amerikanska tidskrifter börja tala så om Canada.
De, som invandra till Förenta Staterna, blifva till allra största delen arbetare i olika industrier. Invandrarne i Canada söka sig däremot i regeln land. Hafva de penningar, t. ex. 4—5 hundra dollars, så kunna de taga land strax. Dock blifva de under de två, tre första åren beroende af arbete hos andra de sex månader af året, som de icke behöfva bo på sitt »homestead». De, som hafva mindre än 4—5 hundra dollars, söka sig arbete, tills de hafva förtjänat så mycket, att de kunna köpa land. Arbete är också lätt att få och betalas bra både i industrier och hos farmare. Men arbeta måste de. Lättja betalar sig icke.
De, som icke strax kunna bestämma sig för, hvar de skola taga eller köpa land, äro vanligen i tillfälle att arrendera sådant. Då hafva de genast hus att bo i, äfvenså kreatur och redskap m. m. Arrendet betala de med en viss procent af skörden, något motsvarande hvad man kallar hälftenbruk i Sverige. Efter något år äro de då redan så hemma i landet och i arbetet, att de med större säkerhet kunna göra ett godt val.
Huru det går till att så på de väldiga prärierna, därom får läsaren en föreställning af teckningen på sid. 88.
Skörden tröskas ute på marken med väldiga maskiner. De, som äga dessa maskiner, fara från farm till farm och verkställa tröskningen hos farmare, som ej hafva maskiner själfva. En bild däraf ser läsaren här nedan. Detta är för alla parter en stor fördel. Den tröskade säden köres sedan till de stora »elevatorerna», d. v. s. sädesmagasinen — läsaren har på sid. 45 sett en teckning af ett sådant. Där få de sälja allt kontant till de stora spannmålsbolagen. Konkurrensen mellan dessa bolag gör ock, att farmarne få ganska bra betaldt.
 Tröskning. Se texten på denna sida. |
Enligt officiella uppgifter lära af Canadas jordbrukare icke mindre än 87 procent vara ägare af sin jord. De öfriga äro arrendatorer.
Hittills har jag endast talat om Canadas spannmålsodling. Här bör jag nu tillägga, att Canada har en utomordentligt storartad fruktodling. Äpplen och päron äro de förnämsta fruktsorterna, men äfven plommon, persikor, vindrufvor o. a. odlas i stor omfattning. Exporten af frukt liksom af spannmål och mejeriprodukter växer också år för år, i synnerhet till England. Hvem vet, om icke den dag snart är inne, då England skall från Canada fylla hela sitt behof af spannmål, kött, smör, ost m. m. samt i dessa afseenden göra sig fullkomligt oberoende af såväl Europas kontinent som af Förenta Staterna. Exporten af ost från Canada till England år 1903 var 150 millioner kg. och af smör mer än 250 millioner kg. med ett sammanlagdt värde af 135 millioner dollars.
Huru kreatursstocken i Canada växer, det synes af här vidstående bild.
 |
Däremot presenterar bilden på sid. 95 några exemplar af ett utdöende djurslag, som förut varit, så att säga, enväldig herskare öfver de gräsrika prärierna såväl i Canada som i Förenta Staterna. Det är den ståtliga buffeloxen. Knappt något djur har varit utsatt för ett så vildt utrotningskrig från människors sida som buffeln.
Industrien i Canada utvecklar sig ock med stor kraft. Den stödjes också af industripremier från statens sida. Sålunda utbetalades under budgetåret 1903—04 nära en million dollars i premier för tackjärn och stångjärn, nära 200 tusen för raffineradt bly.
Dessutom utgår en särskild premie om ½ cent per gallon petroleum, som produceras i Canada. Lagen därom trädde i kraft den 8 juni 1904, och från det datot intill den i december har en summa af 123,088 dollars utbetalts i premier till petroleumproducenter. Detta utvisar en totalproduktion af 18,063,200 gallon petroleum.
En synnerligen storartad industri i Canada är tillverkning af pappersmassa, som befinner sig i stadig och hastig tillväxt. Värdet af den exporterade trämassan, som 1894 uppgick till en half million dollars, hade år 1904, alltså på 10 år, stigit till mer än tre millioner.
- ↑ Jag påminner här ånyo, att en acre är ungefär ett svenskt tunnland eller en half hektar, en bushel ungefär 36,4 liter.