←  Kapitel 9
Georg Bogislaus Stael v. Holstein
av Sophie Bolander

Kapitel 10
Kapitel 11  →


[ 62 ]

10 Kapitlet.

Den 20 December var inne. En tung grå himmel låg öfver Moskau och en kall frostig luft insvepte dess gyllene kupoler och dess marmorglänsande palatser i en dunkel yta. Det var som om sjelfva naturen velat draga en sorgeduk öfver den skådebana, som väntade det ädla lustspelet af den ryska örnens segerfest öfver det svenska lejonet, och förhånandet af de tappre krigare, hvilka skurit odödlighetens lagrar åt sitt tidehvarfs mannamod och kämpadygder. I sitt qvarter i Beloigorod eller Hvita staden, — en af de förnämsta delarne af Moskau — stod Stael vid sitt fönster och såg hur de från alla kanter ankommande svenska fångarne, i större eller mindre flockar drefvos genom gatorna, för att föras till de för dem utsedda qvarteren. Aldrig hade svårmodet så tryckande lagt sig på hans unga bröst som vid denna syn.

Så stod han ända till dess skymningen började inbryta, då han hörde dörren till sitt rum öppnas, och såg em person in[ 63 ]träda. Allt sedan hans återkomst från Gortschin hade han funnit sin förut medgifna frihet så kringskuren, att han hvarken, såsom dessförinnan, fick mottaga eller besöka någon, utan måste lefva alldeles afsöndrad från alla, hvarför åsynen af en mensklig varelse i hans ensamhet var honom ganska välkommen.

Detta glada intryck minskades ingalunda då han, på ärlig svenska och af en röst som klingade med ett från fordna dagar bekant ljud, hörde sig helsas:

— God afton, hederlige vän! Skulle vi då återse hvarann i den babyloniska fångenskapens elände?

Förgäfves sökte han väl i skymningens matta dager, att i de, af ett yfvigt skägg kringväxta anletsdragen, hvilka visade sig från inhägnaden af den höga, uppslagna kragen på en soldatkappa, samt af den kolosala figur som denna tycktes omsluta, upptäcka den bekantskap rösten återkallade; men då den fremmande slutligen, kastande af sig kappan och nedhalande från sina armar ett litet menniskobarn, återtog:

— Hvad, kapten! Jag tror ni känner icke igen er gamle vän och trätobroder! — tviflade Stael ej mer på verkligheten, utan öppnade mot den fremmande sina armar och utropade:

— Hysing, min hederlige, förträfflige Hysing!

— Så, ni känner nu ändtligen igen mig? — sade denne och knäppte upp sin lifrock af elgskinn, som räckte ned till knäna, hvilka höljdes af kragarne på ett par stora ryttarestöflor, och ganska väl aftecknade hans väl proportionerade vext.

— Ni måste ursägta att jag icke genast gjorde det, men denna drägt och den der. — Och han pekade på barnet.

— Jag förstår er! Ja, denna drägt är den besannade olycksprofetens embetsdrägt. Men det är icke värdt att skämta med eländet om icke för att visa att man är man att bära det.

— Den drägten har trohet mot kung och land adlat, och jag hoppas att vår Herre känner sina tjenare lika väl under den ena kappan som den andra.

— Det är rätt! För första gången gräla vi alltså icke, kapten, och det är den der soldatkappan skuld till; icke för att den bäres af mig, förstår ni, utan derför att ett helt himmelrike af kärlek och frid bott under den. Ja, Gud bevare kungen! Men nog hade det varit bättre om hans makt hindrat honom att låta det komma så långt, hvarken med honom sjelf eller hans arma folks elände.

— Mens i olyckan har kung Carl visat sig störst; och hade han icke förmått sätta allt på spetsen, skulle han icke heller [ 64 ]kunnat utveckla detta öfvermenskliga hjeltemod och denna oböjliga karakterstyrka, som ännu bryta sin glans genom hans lyckas mulnade himmel och sprida en gloria öfver hans rykte, hvilket utgör hans fienders afund.

— Men denna förbländande storhet väger blott på individens vågskål, då deremot det pris hvarför den köptes kostat millioners lif och väl.

— Och hvilket svenskt hjerta tror ni klagar för det pris som svenska namnets odödlighet kostat?

— Ack, min kära kapten, tyvärr återfinner jag er efter sju års skiljsmessa på samma punkt, som då vi skildes! Det är beklagligt!

— Det är jag återigen färdig att bestrida er. Det utgör mannens ära att förblilva fast vid sin en gång fattade öfvertygelse.

— Utan sjukdom stannar barnet aldrig i vexten. Så är det ock med våra ungdomsbegrepp; äro de friska måste de vexa ut och förändra sig med vår erfarenhet och tidens förhållanden. Fördomar och ensidighet äro de sjukdomar som göra dem till dvergar. — Men, kapten, ni har väl en mugg öl och en pipa tobak att bestå mig? Tungan kännes mig som fastfrusen i halsen, och min gom är så anstucken af den otäcka ryska löken, att den behöfver en grundlig luftvexling för att bli qvitt derifrån.

Stael ringde och efterskickade sin värdinna, hvilken han tillsade om några förfriskningar åt sin gäst.

— Än barnet då? — sade denna, sedan hon mottagit hans reqvisitioner. Skall det ha intet, stackars liten! eller håller det redan till godo med samma slag?

— Barnet, — utropade Hysing. — Nå Gud välsigna frun för den påminnelsen! Nej, det får icke läppja på sådana saker. Gif det litet varm mjölk eller ölsoppa med några skorpor till.

— Mjölk och ölsoppa? — Jo det lär ni svenskar föda upp edra piltar vid!

— Var god och skaffa hit det, som jag bedt er.

— Några lökar skulle det väl vara till skorporna? Jag har just några nystekta af den finaste sorten, uppfrästa i olja.

— Nej, min. goda fru, sådana läckerheter har det icke lärt sig förstå.

— Men lite bränvin får jag väl hälla i ölsoppan, för att sätta smak och kraft i den skälla födan.

[ 65 ]— Besvära er för all del icke med sådana kokkonstens finnesser, så framt barnet skall kunna äta den, min goda fru! — bad Hysing,

— Gud förbarme sig! — utbrast han då värdinnan lemnat rummet. — Är icke ändå den råaste qvinna mera oumbärlig för menniskoslägtet, än den klokaste karl! Fördömda egoism, du skulle utöda det med dina manliga bragder om det blefve lemnadt i våra händer! Detta barn, som jag älskar som vore det mitt eget, och till hvilket jag känner mig ha, om möjligt, än större pligter, skall ha en fremmande qvinna att tacka för att det slipper hungra, under det jag tänker på att smörja mitt eget krås!

— Hvems är då detta barn? frågade Stael.

— Ingens nu mera! Derför är det mitt. En präktig unge, eller hur tycker ni? — och han lyftade upp barnet på sitt knä och vände dess lilla ansigte mot Stael.

— Jag håller med min värdinna, att det behöfver annan föda än mjölk och skorpor. Det är ju vekt som en flicka.

— Och heter Sigrid.

— Det är då en flicka?

— Just det och ingenting annat; fast förhållandena varit sådana, att man bättre kunnat reda sig med henne som pojke, hvarför hon blifvit klädd som sådan. Men det der tillhör en historia, hvarom vi skola tala en annan gång, om ni behagar.

— En annan gång är för mig en oviss sak, emedan det nu mera hör till sällsyntheterna för mig att få träffa någon mennisska, så att det verkligen förundrar mig att lyckan att få mottaga er blifvit mig förunnad.

— Det hafva vi min oförsynthet att tacka för, ska ni veta! Så fort jag kom till staden, lagade jag att få se listan på här befintlige fångar, och då jag varseblef ert namn, skaffade jag mig genast anvisning på er bostad, och begaf mig, åtföljd af en vaktare, hit. Man nekade mig till en början att träffa er. Det gjorde mig ondt, och förargade mig tillika att så snöpligt bli afvisad. Som min vaktare såg ut att vara en beskedlig karl, frågade jag honom, då jag kommit några steg ut på gatan, till hvem jag skulle vända mig för att vinna tillåtelse att råka er. — Hvad man icke får, det får man icke, — svarade han helt lakoniskt, men tillade omedelbart, i det han visade på en kibitka, dragen af ett par ståtliga hästar, som kom körande emot oss: — Om någon skulle kunna hjelpa er, vore det väl guvernören för de svenska fångarne, som kommer der åkande.

— Här är ej värdt att vara buskablyg, tänkte jag, och klef så på [ 66 ]och bad, ropande, att få tala ett ord till hans durchlaucht. I kibitkan satt en gammal man af ett ganska vänligt och ädelt utseende, och till honom anförde jag, i så ödmjuka ordalag som min lilla färdighet i ryska språket medgaf, min anhållan, hvilken han icke allenast beviljade, utan till och med påstod vara obehöflig, enär han icke utfärdat några förbud för kapten Stael att mottaga hvem som helst. Dessutom bad han mig försöka kraften af furst Ivan Gagarins namn mot alla egenmäktiga hinder; och för den nyckeln sprang dörren genast upp till ert rum.

— Förträfflige vän! — utropade Stael. — Hvilken upplysning ni förskaffat mig! Förbudet utgår icke derifrån, det gäller icke alla fångarne; det är mig, man således gjort till ett föremål för en hemlig förföljelse. Det är på det sättet man i detta land vet att akta ära och tro.

Emellertid hade de begärda förfriskningarne blifvit inburna. Innan Hysing sjelf tog sig något till godo deraf, lagade han att lilla Sigrid fick sin förplägning, hvarpå han med öm omsorg inbäddade henne i kappan och lade henne att sofva, under det han till Stael yttrade; — Också hon bar fått betala sin dyra skatt af de offer de sista olyckorna utpressat.

— Hennes far har då stupat i kriget.

— Stupat, — det vore afundsvärdt, nej!…

— Tittut, pappa Hysing! sade barnet och stack leende upp hufvudet ur kappan.

— Sof, din lilla satunge, ty nu vill jag prata med denna herrn och vara af med dig. Du kan dessutom vara både trött och sömnig.

— Nu vill jag prata med dig. Kom och sätt dig här hos mig!

— Kryp ner i kappan och sof, säger jag dig; skall du få se på min klocka då du vaknar.

— Nej! Nu vill jag ha din klocka! Gif mig den genast!

— Nu? Nej, det sker aldrig!

— Jag vill ha den, hör du! Gig mig den bara, söta… snälla… goda… rara…

— Satunge, hvem kan säga nej längre? Men vill du sofva sedan?

— Ja, — svarade flickan. Men knappast hade hon fått klockan i sin hand, innan hon sprang upp, yrvaken; fattade eldgaffeln och började rida häst, hvarvid hon dinglade med klockan mot både stolar och bord, samt bringade dessa i ett kaos midt på golfvet och förde ett väsende, som ingalunda gjorde skam åt den drägt hon bar.

[ 67 ]— Ha, ha, ha! skrattade Stael. — Ni som så noga tycks öfverväga theorierna för maktens bruk och missbruk, ni låter ett barn få envåldsmakten öfver våra örons ro.

— Hade det varit en pojke, kapten, skulle jag gifvit honom en stut vid hans första knystning, och vi skulle fått se om han icke sofvit vid det här laget; men, en flicka! Hvem kan då ha hjerta dertill! Tyst Sigrid! du hör kapten tycker icke om du larmar!

Men Sigrid tycktes icke höra derpå, och Stael sade: — Ni tycks verkligen ha tagit er vatten öfver hufvudet, min vän, med den der lilla skyddslingen.

— Jag fruktar det, men jag älskar henne likväl som en far, ja, som en mor. Hon har sofvit vid mitt bröst, jag har burit henne på mina armar, och skyddat henne för kölden under samma kappa, som skyddat mig, Utan mig skulle hon legat förfrusen mellan de hjertan som varmast älskat henne. Jag har ryckt henne från döden. Detta skall, hoppas jag, hennes mor från himlen skåda, och förlåta mig att jag icke blifvit någon så exemplarisk uppfostrare för qvinnokönet.

Vid dessa ord vände sig Hysing bort och torkade obemärkt en tår ur sitt öga — barnet märkte det; stannade i sin lek och sade:

— Det är om mamma du talar. — Då vill jag vara tyst och snäll och höra på.

— Ni skulle göra äfven mig ett nöje genom en berättelse om detta lilla barns öde, och det så mycket mer, som jag af det deltagande ni visar, kan dömma, att äfven ni kommer att framstå deri. Jag råder er att begagna den tid er lilla herrskarinna tycks vilja lemna er rådrum till.

— Alltför gerna, om jag dermed kan uppfylla också er önskan; men jag ber er påminna er, min kapten, att det finnes händelser af så enkel och rörande beskaffenhet, att hvarje försök att utstyra eller förblommera dem blir vanställande fläckar på sanningens rena duk.

Derefter började han:

— Kort efter vår sista skiljsmessa, som ni väl torde påminna er, blef regementet beordradt att garnisonera i Riga, der vi gvarlågo ända tills vi med den öfriga arméen under general Levenhaupt tågade af, för att stöta till konungens här. Under första året al vårt vistande på nyssnämnda ställe, sammanvigde jag löjtnant Holzt med en ung Liffländska. Aldrig har jag sett tvenne menniskor lyckligare genom sin kärlek, eller mera förtröstansfulla blicka emot framtiden än de. Då jag någon gång [ 68 ]talade med dem om de krigiska oroligheterna, som så hastigt kunde afbryta deras lycka, sågo de på hvarandra, i stället för att svara, och i deras blick låg elt helt himmelrike af kärlek, mod och förtröstan. Så förgingo några år, tills, såsom jag redan nämnt, regementet fick order att bryta upp och begflva sig på marsch. Detta var i Juni månad förlidet år. Då kom en dag Holzts unga maka till mig och bad mig, att som skiljedomare uppträda emellan henne och hennes man. Jag såg på henne: hon stod framför mig lika vacker, lika förtjusande och, som jag tyckte, lika frimodig, som i den stund jag lade hennes hand i den lycklige brudgummens. — Skiljedomare — upprepade jag och drog en djup suck öfver kärlekens obeständighet och skönhetens lögnaktighet. Som hon tycktes vilja undvika några vidare förklaringar, afhöll jag mig från alla slags frågor, men inställde mig i hennes hus på utsatt tid. Då jag kom träffade jag endast mannen. Han såg dyster och nedstämd ut. Grannlagenheten förbjöd mig att öppna ett ämne af så ömtålig natur, som det för hvilket jag trodde mig kallad, hvarför jag under ett likgiltigt samtal beslöt att afbida den andra partens ankomst. Efter en stunds väntan inträdde en ung livréklädd betjent. — Herr pastor — sade han till mig — löjtnant Holzt vägrar att taga mig i sin tjenst under marschen, på mina egna uppgifter om trohet och öfriga erfordeliga egenskaper, hvarför jag ber er, såsom vår församlings pastor, att ni måtte intyga min frejd och bringa honom till ett jakande heslut.

— Pastor, kära pastor! — sade Holzt och slog armarne omkring sin makas hals, ty ni förstår väl att det var hon, och kysste henne rätt hjertligen. — Har ni väl någonsin sett en sådan frestare? Gif mig nu, om ni förmår, andans kraft att besegra den med, ty jag börjar förstå, att jag annars måste gifva mig förlorad.

— Nej — sade hans hustru — det är till min bundsförvandt han är kallad, och jag lemnar åt honom att tolka betydelsen af dessa ord: — Hustrun skall dela ljuft och ledt med sin man. — Ni har sjelf — fortfor hon och vände sig till mig — uttalat dem för mig; säg mig nu, om Guds bud skola begagnas endast som en spegel, hvari vi vid högtidliga tillfällen få skåda den styrka och de ädlare drifter de förutsätta hos oss, eller om vi icke skola taga oss dem till efterrättelser för lifvet, och i deras uppfyllande sätta vår ära och vår sällhet?

Ehuru denna fråga icke kunde besvaras på mera än ett sätt, sökte jag likväl eludera de pligter hon åberopade till öfverenstämmelse med de förhållanden naturen och de medborgerliga [ 69 ]förbindelserna föreskrifva; föreställde henne de besvärligheter, för hvilka hon utsatte sig och förenade mig med hennes man att afböja hennes beslut.

— Herr pastor, — sade hon, — ni tviflar på min styrka och mitt mod, emedan ni icke kan bedöma det, Min far stupade vid Narwa år 1700; några år derefter, under ryssarnes förödande härjningar i Liffland, satte kosackerra eld på vår gård, plundrade vårt hus, mördade min moder och togo mina tvenne unga bröder tillfånga; förtviflad vid åsynen af alla dessa grymheter, sprang jag att gömma mig i en vrå af det brinnande huset, beitad, att hellre omkomma i lågorna än falla i de råa bödlarnes våld. Jag hörde dem storma deromkring under svordomar öfver att jag undkommit dem, utan att de likväl vågade förfölja mig inom flammornas lågande vakt; jag hörde tak och sparrar ramla, jag kände hettan och röken med hvarje ögonblick ökas; färdig att qväfvas, sprang jag fram till en liten fönsterglugg, den jag utslog; jag såg då en ung officer i spetsen för en liten flock svenska soldater rycka an, samt kosackerna fly för dess blotta åsyn. En känsla af glädje och tacksamhet, sådan den aldrig kan beskrifvas, bemäktigade sig mig, med den förlorade jag allt vidare medvetande, intill dess jag kallades till lif af den unge officeren, som höll mig i sina armar. Vid åsynen af det brinnde huset hade han störtat ditin, för att söka om något menniskolif der var att rädda, och funnit mig. — Denne unge ofcer, mitt lifs räddare, blef sedan min make. Ni finner nu allt hvad kriget beröfvat mig, och allt hvad Försynen återskänkt mig; och jag ber er öfverväga, om icke alla faror och besvärligheter måste synas mig ringa, vid jemnförelsen att skiljas från den jag högst älskar.

— Jag kunde allenast återupprepa hvad jag sagt, och föreställde henne gränserna för en qvinnas krafter.

— Ni tager då icke i betänkande dem, som mycken motgång och mycken kärlek skänker själen?

— Men ni har också ett barn, en liten tvåårig flicka, och det tillhör er, som moder, att taga edra pligter äfven mot henne med i beräkningen.

— Ni har rätt — sade hon — och jag har också öfvervägt detta. Moderskärleken skall äfven komma min styrka till hjelp. Min lila flicka är kry och rask; jag skall kläda henne som gosse och låta henne medfölja. Henne har jag ämnat be er få, till en del, anförtro åt eder vård, emedan ni färdas åkande med någorlunda beqvämlighet.

[ 70 ]I Lithauen, dit marchen lärer vara bestämd, har jag välmående slägtingar, der jag kan lemna henne, om så skulle fordras, och der hon i alla händelser skall vara bättre och säkrare än här; ty hvad skulle icke här kunna drabba henne då, som troligt är, ryssarne skola få fritt spelrum i landet, sedan kärnan af svenska trupperna dragits derifrån. Som jag sagt, hennes ord kommo från de skönaste läppar och, hvad mer var, från det varmaste hjerta. De hade ock en så öfvertalande kraft att jag, oaktadt min kristliga ståndpunkt, måste erkänna henne som en valkyria med segrens afgörande makt i sin hand. Jag kan icke neka att jag också, i de framtidsminnen hon gick att samla åt sin lilla dotter, såg ett rikt arf till henne af sådana exempel af kärlek, mod och försakelse, som sällan faller på qvinnans lott.

Som det då icke gafs någon aning om de oerhörda strapatser och olyckor som voro arméen förbehållna, uten denne, van vid segerlycka, tvertom trodde sig gå gyllene öden till mötes, var det omöjligt att förutse ens hälften af de mödor och lidanden, som blefvo lönen för den unga qvinnans mod och trohet.

Sedan hon öfvertalat sin man till eftergift och mig till medhåll, började vi nogsamt taga verkställigheten af hennes plan i öfvervägande.

Öfverstelöjtnant Sass, hvilken anförde regementet, emedan Dela Gardie sjelf af sjukdom var hindrad från att åtfölja det, hade tillbjudit mig att under marchen begagna hans vagn. Detta blef nu en omständighet, som erbjöd stora förmåner. Vi beslöto att Maria, så hette Holzts maka, skulle i sin nya förklädnad, och under förevändning af en ledvrickning i ena foten, få plats bredvid mig i vagnen, och barnet likaledes i ombytt drägt, åtfölja mig som en skyddling, från hvilken jag icke velat skilja mig.

Som vårt, jemte general Lewenhauts eget, och öfverste Knorrings regementen voro de första, som aftågade, funno vi i början af vår march öfverallt goda qvarter och fulla förråder, tills vi i Czereja fingo veta att ryssarne afbrändt Mohilev, som låg i vår väg, och att arméen skulle vända sig in åt Severien, för att der stöta till konungens. Här frågade Holzt sin maka, om hon ej redan pröfvat nog af en krigsmarschs besvärligheter, och föreslog henne att begifva sig in åt Lithauen, till sina slägtingar, men hon ville icke lyssna dertill.

Kort derefter föreföll det olyckliga slaget vid Liesna, som med sin dyrköpta seger blef förebudet till våra stundande mot[ 71 ]gångar. Här började också missödena att sätta hjeltemodet och ståndaktigheten af Marias karakter på hårda prof.

När regementerna, efter träffningens slut, åter samlades, för att, skyddade af det påfallande mörkret, draga sig undan för en öfverlägsen fiende, mot hvilken de icke hade styrka uthärda ännu en sådan seger, saknades Holzt på sin plats. Då ilade hans maka till fältet, der striden stått. Till en liten skogsdunge, der ryssarne trenne gånger blifvit anfallna af vårt fotfolk, och der striden varit som skarpast, leddes hon af sina aningar. Der, bland blodet och de stympade liken, sökte hon och fann sin make. Blodet flöt ur hans öppna sår, men hans hjerta klappade och hans pulsar rörde sig ännu, Maria bandt sin näsduk öfver hans sår och släpade honom på sina axlar med sig, tills hon träffade några soldater, hvilka lade honom på sina kappor, och så, liksom i en hängbår, buro honom till bagaget der de sårade förbundos och funno sin skötsel. Från denna stund var Maria upptäckt. Hon lemnade icke ett ögonblick sin makes sjukvagn, Till fots följde hon den dagarne igenom, och omgaf den lidande med dessa tusende små välgörande omsorger, som blott qvinnan kan uppfinna, och som i ödemarken liksom i palatset öfva samma magiska verkan på vårt lif. Upptäckten af hennes hjeltemod och åsynen af hennes trogna uppförande gjorde henne snart till hela regementets afgud; generalbefölhafvaren hade icke hjerta att krossa så mycken kärlek, utan tillät henne, tvert emot det allmänna förbudet för qvinnor, att åtfölja sin man; hvarje officer helsade henne med vördnad och hvarje soldat gjorde honnörstecknet för henne, såsom för sin förman. En hvar egnade henne sin aktning, och skulle hafva ansett för en outplånlig skam ej allenast att mot henne tillåta sig någon slags förnärmelse, utan äfven att lemna en sådan ohämnad, om den blifvit henne tillfogad. Så gick hon trygg och hedrad midt ibland en rå och ohyfsad soldatmassa med sin skyddande vakt inom sitt eget bröst.

Oaktadt vi voro temligen framskridna i September månad, hade vi att fägna oss åt den mildaste luft och de herrligaste dagar. Under dessa gick jag ofta hela milen till fots bredvid sjukvagnen och dess trogna följeslagerska, och plockade än bär, blommor och mossa i skogarne åt lilla Sigrid — som nu färdades i sjukvagnen, på en liten bräda, slagen öfver den sjukes fötter — och än talade med den unga makan och modren om dessa allvarliga sidor af lifvet, hvilka åsynen af död, lidanden och elände framställa, hvarunder jag lärde hur djupt religionen slår sina rötter i det sinne, som beherrskas af kärleken.

[ 72 ]Vår väg började allt mer och mer fördjupa oss i skogar och ödemarker. Hvarje dag besvek oss hoppet att påträffa konungens armé och erhålla någon visshet om målet för våra mödor. Otåligheten bland trupparne började allt omisskänneligare ge sig tillkänna, sedan hunger och törst blifvit våra dagliga ledsagare i det främmande ödelagda landet; endast Holzts trogna maka klagade aldrig. Hon fann alltid vägen lätt och brödet tillräckligt, äfven då blott några smulor kunde falla på hennes del.

Under sådane omständigheter fortsatte vi tåget, tills vi ändtligen, i början af Oktober, stötte på några svenska regementen vid byn Trokanow. Jag vill icke försöka att beskrifva de känslor, som uttryckte sig hos alla, från soldaten till generalen, vid detta efterlängtade sammanträffande, emedan det skulle föra mig från mitt ämne; jag vill blott säga er, att den blåa jackan var som broderstecknet mellan alla, höga och låga, och att både trötthet, möda och hunger glömdes för känslan att vara svensk, och nöjet att få utvexla berättelserna om ömsesidiga mandater.

Man hade allmänt förmodat att konungen ämnat intaga Starodub, och der öfvervintra, förläggande sin armé i den bördiga trakten deromkring, men vi fingo nu veta att ryssarne brånnt denna stad och att ingen var klok på konungens afsigter.

På detta sätt ryckte händelserna oss med allt större makt in i deras ström; och ehuru hoppet om ett önskadt mål nu vek allt längre bort, var det dock förgäfves att söka någon annan tillflykt än i sin egen ståndaktighet och förtröstan till ett högre beskydd.

Genom Ukrän gick marchen genom fruktbara länder och bland ett folk som ansåg oss som vänner, emedan det knöt sina förhoppningar att befria sig från ryska oket vid kraften af den svenske hjeltekonungens svärd. Men denna lustmarch var icke långvarig, och sedan fingo vi på så mycket skarpare allvar erfara hvad nöden i dess ytterligaste grader ville säga. Hvad vi förut lidit var ett lekverk mot hvad som nu drabbade oss. Utan all möjlig tillgång till lifsmedel, hade vi också att kämpa mot en köld, sådan hvarken menniskor eller djur äro skapade att uthärda. Fåglar föllo i stora skaror förfrusna ner på snön, bäckar och källor voro bottenfrusna och soldaternas händer fastfröso icke sällan vid musköttkolfven. Jag vill icke omtala de tusentals, som om morgnarne lågo ihjälfrusna på snön[1] efter våra bivuaker, eller de ännu talrikare, som med [ 73 ]stympade lemmar fingo betala sin gärd för att ha undkommit döden. Ni kan emellertid finna att under sådana förhållanden var det icke stora utsigter för en sårad att tillfriskna. Holzts blessyrer bröto också gång efter annan upp och höllo honom allt jemt bland de sjukas antal. Emellertid och för att förlätta hans makas omsorger, köpte jag honom en egen kibitka, deri hon kunde färdas vid hans sida; deras lilla flicka deremot åkte stundom med mig, stundom hos dem. Så stort hade det allmänna deltagandet under tiden blifvit för den trogna hustrun, att sjelfva soldaterna, när nöden det fordrade, sammansköto af sin otillräckliga kost för att skydda henne, hennes man och barn för hungern, och att, så fort vi trädde i qvarter, det bästa af hvad huset bestod frivilligt lemnades henne.

Men qvarter väntade oss, ty värr, icke hvarje afton; många, att icke säga de flesta nätter, fingo tillbringas under bar himmel. En morgon efter en af de bistraste, med en snöyra, som skulle gjort det omöjligt att midt på ljusa dagen upptäcka hvad som befann sig på två alnars afstånd, saknade jag kibitkan, bvari Holzt med sin maka och sin lilla flicka befann sig, och hvilken i trängen vanligen brukade hålla sig i närheten af min vagn. En dyster aning genombäfvade mig. Jag steg ur och, vadande i snön nästan till knäet, gaf jag mig in i massan af bagaget för att efterfråga Holzts åkdon. Ingen hade sett det, eller visste något spår efter det. Då tog jag några soldater till häst med mig, skaffade mig sjelf en sådan och vände tillbaka på vår väg, emedan jag fruktade att kusken, förvillad af snön och mörkret, tagit vilse om spåret och kommit ur trängen. Denna fruktan var endast alltför välgrundad, I en snödrifva, icke tio alnar från vägen stodo hästarne och kibitkan nedsjunkna; i den senare funnos Holzt och hans trogna maka ihjälfrusna. De suto sida vid sida, under den der samma kappan, som ni nyss sett mig bära, hon lutad öfver hans sårade och lidande bröst, som hade hon ännu i dödsminuten velat beskydda honom och med sin andedrägt uppvärma honom, han med armen om hennes lif; och midt emellan dem satt flickan der hopkrupen. Antingen au blodet flyter hetare i barnets ådror eller att kärleken ur föräldrarnes brustna hjertan meddelade det lifvets värma, allt nog, på dess ansigte förmärktes ett tecken till lifsfärg och då jag lade min varma hand på dess hjerta, började dess slag höja sig. Jag knäppte nu flickan inom min egen kappa och förde henne så, framför mig, på min häst tillbaka till min vagn, under det soldaterna spände sina hästar för kibitkan och följde efter. Kanhända bidrog skakningen af [ 74 ]ridten att sätta blodet i omlopp på lilla Sigrid, ty vi hade icke hunnit långt innan hon började röra sig och krya upp sig, fråga efter — mamma och pappa. — Frampå dagen kommo vi till en by, der vi funno ett godt qvarter ; och der hon efter en ändamålsenlig behandling återvann sin förra lifighet och raskhet.

I en liten skogspark, som låg helt nära byn — der vi i tvenne dagar fingo qvarstanna och hvila ut — uppkastades af soldaterna en graf under den djupa spön, der, vid trummors klang och snart sagdt, hela regementets snyftningar, löjtnant Holzt och hans trogna maka nedsänktes, sida vid sida, bröst emot bröst, såsom döden funnit dem. Kappan hvarunder de utandats sitt lif och kärlek, uppoffringar och ståndaktighet, tog jag som ett dyrbart arf åt deras dotter. Under många svåra strapatser har den sedan följt oss, — mig och lilla Sigrid, ty ni kan förstå att vi efter den dagen hörde tillsammans, och under den har jag alltid funnit oss såsom under makten af en skyddande talisman,

— Men, — sade Stael. — Hvad i all verlden tänker ni taga er till med flickan?

— I sanning, om jag det ännu rätt vet, och er fråga skulle göra mig ett ganska stort bekymmer, om jag icke tänkte att han, som icke låter en sparf falla till jorden utan sitt behag, har kärlek och makt till öfverflöd för detta lilla stackars barnets framtidsöde.

Men, kapten, min berättelse har redan allt för länge uppehållit oss vid ämnen som för er icke kunna hafva samma intressen som för mig. Förlåt mig det! Nu är turen hos er att underhålla mig och jag ber er att icke göra ett alltför kort sammandrag af berättelsen om edra öden under de år som förflutit sedan vi sist samspråkade.

— Om fem års fångenskap skulle det knappast vara fem ord att säga om…

— Ni afbryter er. — — Vidare!

— — — —

— Om icke hjertat hade sin historia; eller hur, kapten? Har jag gissat rätt?

I detsamma lät Hysings vaktare påminna om att den timme var inne då fångarne, en och hvar borde befinna sig i sina qvarter, och mot denna påminnelse fanns ingen apell.

— Farväl min kapten! — sade Hysing. — Ett ord måste jag dock säga er, innan vi skiljas. Min prestkappa och min [ 75 ]handbok har jag ännu till er tjenst, i behåll; oaktadt de goda ryssarne i öfrigt sökt befria oss från all den lösegendom, som kunnat påminna oss om bättre tider.



  1. 4000 man efter Lewenhaupts uppgift, 6000 eft. andra.