Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 12
| ← Kapitel 11 |
|
Kapitel 13 → |
12 Kapitlet.
Vi vilja icke försöka skildra den första förtjusningen af detta återseende som Naddins tacksamhet och — låtom oss gerna tillstå det! — naturliga böjelse att blanda sig i andras angelägenheter och göra sig vigtig genom sin slughet, förskaffat våra unga älskande. Det var en lika stor öfverraskning för Ingeborg som för Stael, emedan allt, såsom vi sett, vid dess verkställighet berodde mera på slumpen än på en plan, möjlig att beräkna på förhand. Vår lilla dverg, som visste att Ingeborg och hennes syster denna dag höllo sig stilla, inom stängda dörrar och täppta fönster, för att slippa bevittna sina landsmäns skymfliga lott, hade således ögonblickligen begagnat sig af det gynnande tillfallet, då han såg Stael ensam, för att inleda det.
Emellertid hade den första förblindande glädjen knappast hunnit gifva ram åt det sansade ögats iakttagande blick, innan Stael varseblef en förändring hos Ingeborg, som syntes så stor, att han icke vågade tillskrifva den skilsmässans smärta allena.
— Dyra älskade Ingeborg, — sade han och tryckte hennes hand. — Har någon olycka händt dig?
Ingeborg lutade sitt ansigte mot hans bröst och började högt snyfta.
— För Guds skuld, älskade, tala! Denna smärta förkrossar mig!
— Jag kan icke! O, Stael, detta, blott detta, ville jag dölja för dig! — Och dock, jag måste tala.
— Ingeborg, ögonblicken äro dyra, hvarje minut kan kalla mig härifrån, detta möte förefaller mig ännu som en gåta, för himlens skuld, låtom oss icke för sent ångra att vi förspillt dess frukter.
— Jag måste det då! General Tschammer älskar mig.
— General Tschammer? Hvad säger du?
— Han har älskat mig redan tvenne år, då jag ännu blott var ett barn, och han kom för att återföra mig och Ebba till vår fader. Det var han som vid vår ankomst hit, utverkade det förbud af czaren, som omintetgjorde våra käraste förhoppningar och qvarhöll oss i fångenskapen; det var sina egna planer han ville gynna då han, i stället att understödja dina ädelmodiga förslag till vår utlösen, lemnade dem oförsökta hos czaren, och besegrade dem med en föregifven vägran; det är för dem han offrat mig åt saknaden af en fader som jag tillber, och till detta odrägliga lif på Gortschin, hvilket han förutsåg att hans makas väckta svartsjuka skulle dagligen förbittra — han har tillstått det, och…
— Fortfar!
— Nej! Jag afskyr!…
— Jag anropar dig vid himlen och vår kärlek, tala.
— Trott sig kunna försona all denna grymhet och återgälda alla mina lidanden genom sin kärlek.
Staels läppar darrade, han förmådde icke uttala ett enda ord, utan förde blott krampaktigt sin hand till sidan, der han burit sin värja.
— Det är denna förhatliga lidelse jag har att tacka för att jag nu befinner mig här; ty han tillstod det utan förbehåll. — Han föredrog att föra sin maka hit och underkasta sig hennes närhet framför att lefva skild från mig.
— O Gud!
— Vi kunna frukta allt, ty han misskänner helgden af allt som sätter sig emot hans passion. Han förnekar sina förbindelser till sin maka, den han aldrig hvarken älskat eller bedragit med några hycklade känslor; och kastar de förebråelser till hvilka han under andra förhållanden skulle göra sig skyldig, tillbaka på henne sjelf, som, i stället att ålägga honom aktningens pligter, endast inger honom vedervilja och förakt.
— Och förstår du icke nu att binda sammanhanget af detta vid planen af de frestelser han trott sig utlägga för mig?
— Emellertid uppstår hos mig ett hopp om räddning.
— Dyra, älskade, tala!
— O, Stael, himlen har sjelf förlänat oss denna stund för att beskydda vår kärlek! Han har för andra gången sändt dig som min räddare. Ryck mig undan min förföljares våld! Frukta icke fångenskap, mödor, Siberiens kalla luftstreck, eller ödemarkernas hemskhet, — allt skall bli mig ljuft vid din sida, och känslan att tillhöra dig skall inge mig kraft att trotsa de hårdaste lidanden.
Måtte himlen beskydda så mycken kärlek! Ack, hur usel är den lott, som min närvarande belägenhet kan bjuda dig! Och dock, jag känner det, en barmhertig Gud kan icke lemna ett hjerta sådant som ditt utan sin lön. Blott i ädla själar låter himlen aldrig hoppet slockna! Vi skola ega det och…
Nu lät en trumhvirfvel höra sig utifrån. Kreml-platsen, och genast derefter en knackning på dörren, som var signalen till Staels återvändande.
— Redan? — utropade han. — Just nu då hela vårt öde väger på stundens öfverenskommelser. O, Gud, hur kan din kärlek så skoningslöst afväga lifvets vigtigaste ögonblick?
— O, Stael, låtom oss icke klaga, men tacka barmhertighetens Gud för det oändliga hjertats lif, som kan innefattas i minutens korta rymd, och för all den tröst, den styrka och det hopp som kunna framblomstra från ett ögonblick sådant som detta!
— O, min Ingeborg! Aldrig skall jag svigta i min förtröstan till kraften af den genius som bor i din själ, aldrig till en rättvis himmels beskydd öfver ett hjerta, sådant som ditt.
Nu förnyades knackningen på dörren, och nästa minut slet de älskande från hvarandras sida.
Icke förr än mörkret inbrutit och den ståtliga illumination, som slutade denna märkvärdiga högtidlighet, utgjöt sitt sken öfver staden, hade tåget tillryggalagt sin bana och hunnit den punkt, der det ändtligen upplöstes och de, i dubbelt afseende, uttröttade svenskarne blefvo förde till sina qvarter och undsluppo den tanklösa mängdens gapande blickar och råa åtlöje.
Det vore omöjligt att skildra de känslor, som bemäktigade sig Stael, då han efter de många stridiga intryck, som denna dags händelser qvarlemnat befann sig ensam i lugnet och tystnaden af sitt qvarter. Ensamheten, som från själens strängar lyfter den sourdin, hvarmed verldens uppträden och buller bedöfva dem, och till sin högsta styrka stegrar kraften af de toner våra känslor derpå anslå, de må nu vara sorgliga eller glada, ensamheten, säga vi, öppnade för Staels inbildning en obegränsad rymd att låta dess föreställningar vexa uti, till dessa gigantiska former som slutade med att öfverväldiga honom sjelf. Han såg Ingeborg hotad af tusende faror, än sliten från hans sida, än kämpande med en segrande kraft för den kärlek hans hjerta hade att bjuda henne, än sjunken i ett vilddjurs famn, än strålande i en engels gloria. Hvarken trötthet, mattighet eller hunger kunde kalla sömnens lugn till hans sinnen, och morgonen fann honom lika vaken som nattens stjernor, mot hvilkas klara ljus han tusen gånger höjt sina blickar med bön, med klagan och hopp.
Lika väl efter, som före denna märkliga dag, fann Stael sig hindrad från att gå ur sitt qvarter. Han hoppades dock att Hysing skulle återkomma, eller att någon af hans mångas öfriga kamrater och bekanta från fordom, hvilka nu voro samlade i Moskau; och bland hvilka han visste sig ega många vänner, måhända skulle bana sig väg till honom, och han såmedelst kunna sätta sig i någon förbindelse med den yttre verlden.
Den ena dagen giek dock efter den andra, utan att uppfylla hans hopp, och med hvarje återkommande dags slut blef hans belägenhet odrägligare. Slutligen började han ana, att man tagit sina mått och steg äfren mot kraften af sjelfva furst Gagarins namn.
Som han lefvat nog länge bland de goda ryssarne för att hafva lärt känna deras beskedliga medgörlighet för penningens bönespråk, beslöt han att, ehuru stridande det egentligen var emot hans bättre känslor, begagna sig deraf, såsom af det enda återstående medlet och erbjöd sin vaktare en rubel för hvarje minut han tillät honom få njuta friheten, under det han lät en full pung glimma för hans ögon.
— En rubel för hvar minut! — utropade vakten och gjorde stora ögon. — Ack herre, ni skulle få ha er frihet till domedag, om jag bara vågade. — — — Men knutpiskan, hasselpåkarne och galgen. — — En rubel för hvarje minut! Du store St. Niklas! Ett sådant bud skall aldrig göras mig mera! — — — Men knutad, piskad, hängd. — — — Ack herre, hvartill tjente mig då de sköna rublerna?
— Jag ger dig mitt löfte att vara åter innan vakttimmans slut.
— Mycket hederligt af er, men om jag bara vågade, brådskade det icke med er återkomst. Olyckan är just den, att aflösningen hos er icke sker på bestämda tider, annars skulle ni i mig finna den barmhertigaste vaktare i verlden.
— Huru? Icke på bestämda tider säger ni. Skall ej all militarisk vaktgöring ske på bestämda tider?
— I vanliga fall plågar det så vara, men… Ingen stund kunna vi här vara säkra för ett ombyte, och som hederlig vedergällning är utlofvad för angifvaren mot en kamrats bestickande af er, så är faran så förb—, att det är omöjligt med bästa hierta i verlden.
— Hvilket behandlingssätt. Det kan icke utgå från czarens befallningar!
— Det vet jag icke och gör det mig detsamma; från löjtnanten har jag orderna och honom måste jag lyda.
— Men, som jag säger dig, löjtnanten befaller i detta fall hvarken i czarens eller guvernörens för de svenska fångarne namn; och jag ger dig mitt ord, att försvara dig inför furst Gagarin och utverka hans nåd för dig, om så skulle fördras.
— Furst Gagarin! — — Så gerna kunde ni lofva att försvara mig hos St. Niklas sjelf. De stå begge två för högt öfver mig. Men kan ni svara för mig hos löjtnanten?
— Hvad har du att frukta af honom, om rättvisan…
— Allt, om ock den heliga jungfrun sjelf, lifslefvande ville stiga ned och beskärma sig öfver mig, Han skulle ha låtit omskapa mig till en sönderslagen köttklump, innan hon ännu hunnit halfvägs ner ifrån himlen till prekassen, der hon icke mer skulle finna mig, emedan jag längesedan vore nedgräfd, som en död hund. Ni ser att ert hederliga anbud är mig onyttigt; men kan jag i något annat fall tjena er, så…
Stael insåg nu att han var föremål för en större vaksamhet och kraftigare åtgärder än han hittills föreställt sig, och kunde icke betvifla från hvilket håll och i hvilken afsigt de rigtades mot honom. Beröfvad hvarje hopp att få meddela sig åt någon mensklig varelse, grep han slutligen till det sista försöket och sade, i förlitande på den tjenstvillighet vakten nyss yttrat: — Ni har tillbjudit er att tjena mig; kan jag förlita mig på detta goda löfte?
Vaktkarlen betygade honom sin goda vilja; och sedan Stael sagt honom, att frågan handlade om framlemnandet af ett bref, och han, till bevisandet af sin tjenstaktighet, betingat sig det lilla brefbärarearfvodet af två rubler, hvarpå ingen afprutning sattes ifråga, hastade Stael att nedskrifva några rader till Hysing, afmålande sin belägenhet och den oro, hvaraf han led, samt ålade vännen att icke lemna några medel oförsökta att förskaffa honom underrättelser om Ingeborg samt bryta strängheten af hans fångenskap. Sedan han med ännu ex god förhöjning i den öfverenskomna drickspenningen sökt vinna sin budbärares bevågenhet, öfverlemnade han sig åt det ljufva hoppet, att snart finna tillfredsställelse för sin längtan, och erfara något från henne, som sysselsatte alla bans tankar.
Men gode läsare, har du nånsin i striden med förtviflans makter och färdig att duka under för ditt ödes krossande slag, sett hoppets sol glimta fram öfver din mörka valplats, och lifva dina sjunkande segerkrafter, endast för att gömma sig under ett moln, som lemnar dig i ett djupare mörker, så skall du utan tvifvel kunna försätta dig i Staels ställe, då han såg den ena dagen gå efter den andra, utan att han hörde något af sin vän, och med hvarje stund fick nya skäl att betvifla tilförlitligheten af den köpta troheten.
Åtta dagar hade förflutit under den plågsammaste oro, då han en dag, fördjupad i de svårmodigaste tankar, med pannan lutad i handen vid bordet, der hans lilla middagsmåltid stod orörd och kallnad, väcktes af ett samtal, som på en gång dref blodet upp i hans bleknade kinder och kom hans hjerta att klappa med förnyade slag.
— Hvad! — röt en grof omornad röst, den han ej kunde misstaga sig på, tillhörde hans väktare. — Har du icke stulit nyckeln till rummet der under mitt hufvud, medan jag tog min middagslur? Fort hit med den! ty vet, jag är förbjuden att insläppa någon.
— Jag vet det, min gode man! Låt derför icke störa er i er goda middagssömn, och ni har till punkt och pricka iaktta förbudet.
— Fördömda byting! Det är hvarje menniska förbjudet att besöka fången.
— Fördömda åsna! Begriper du då icke att jag icke är räknad som menniska och har derför rättighet att slippa in! Men, min gode man, är det du? Gnugga sömnen ur dina ögon och känn igen mig! Var det icke jag, som triumfdagen på Kremlns torg befriade dig från din vakt om den ensamme svensken och lemnade dig åt njutningen, att supa dig full af den rika förplägning, som alla ryssars nådige pappa spenderade på laget af alla sina både barn och styfbarn?
— Åh, är det du? Jo vid St. Niklas, samma lilla satan! Ja det var en heders tjenst du då bevisade mig.
— Så må du räkna den, i fall han visar dig sina tjenster af lika godt hjerta, som jag; i alla händelser må du sjelf hålla reda på rangen af de väntjenster du erhåller. Emellertid, min gode man, bevisade jag dig då, att jag är karl att lita på. Du bör derför icke tvifla på, hvad jag nu har att säga dig. Du är förbjuden att insläppa någon…
— Det är sannt.
— Och vidare att låta någon menniska besöka fången…
— Det också.
— Sådana order har löjtnanten för vakten utfärdat.
— Vid St. Niklas! Du är så slug i din narrkåpa, som om du komme från Corps de gardet.
— Du hör att jag är bekant med förhållandena och går till väga med sanning. Order måste lydas, annars — — — Gud vare din arma kropp nådig! Nu sker något hemligt, som ingen menniska får veta, och du aldraminst behöfver hafva aning om; det är en stor herre, en mycket stor herre, som vill så ha det. Du vet i hvems tjenst jag står. Nå väl! Fast han kan kommendera upp och ned på både order och löjtnanter, har han dock af aktning för subordinationen och barmhertighet med dig arma satan, valt mig till sitt verktyg. Lägg dig derför ner igen, min gode man, och sof, och låt mig förrätta saken, så har du både inför löjtnanten och den helige Niklas fyllt din ärliga soldatpligt! Du förstår mig?
— Nej, vid min och alla trogna ryssars skyddspatron, om jag förstår tre ord af allt det der; mer än det att jag skulle åter börja min goda middagssömn!
— Godt! Det är summan af den befallning du har att efterkomma. Se så blunda nu, din satan! Alla afgörande expeditioner gå fermt. Om fem minuter må du vakna igen.
― Godt! Men ni ger mig väl i alla fall en liten drickspenning?
― Drickspenning? — — Satans Tiggare! Tror du att när man går i rigtiga ärender, man för drickspenningar med sig. Sina rättigheter behöfver man icke köpa sig till. Det vore endast i fall jag vore stadd i orätta ärender, som du kunde smickra dig med förhoppningar på sådane.
Detta samtal, hvari, såsom läsaren redan torde hafva gissat, Stael igenkänt Naddins röst och språk, föreföll honom ändlöst under den feberaktiga spänning det hos honom uppkallat. Mer än en gång hade han varit färdig att spränga dörren och affordra den pratsjuke det afgörande ordet om innehållet af hans budskap, om icke besinningen tagit rösten af hans känslor och hejdat honom i utbrottet af hvarje öfverilning.
— Ändtligen såg han det efterlängtade ögonblicket inträda då Naddin öppnade hans dörr.
Stael förmådde icke röra sig emot honom. Blek, som en bildstod, stirrade han på hans vidriga ansigte, som hade han i dess uttryck velat läsa hvad han hade att förkunna, då Naddin tog till ordet: — Blott fem minuter, i min höga herrskarinnas namn och — i edert! Som jag aldrig funnit er ha smak för qvickheter, och mitt uppdrag mera består i handling än ord, så ämnar jag icke bevärdiga er med mycken tidsspillan på de senare. Se här och — farväl!
Med dessa ord räckte han ett bref till Stael och lemnade rummet.
Stael betraktade brefvet och igenkände Ingeborgs handstil. Han tryckte det mot sina läppar. I nästa ögonblick slukade han med sina ögon dess innehåll.
“Dyra Stael”, skref Ingeborg. “Aftorka dina tårar och lyft tacksamt dina blickar mot den himmel, som sjelf beskyddar vår kärlek, och innan kort skall lyckliggöra oss! O Stael, mitt hjerta är så fullt, jag darrar, jag bäfvar, och känner mig dock färdig att upplösas af idel sällhet. Vi skola tillhöra hvarandra; innan kort skall du vara min beskyddare, och tusen mil skilja mig från denna man, som vill heta min välgörare, men blifvit min tyrann. Med hvilken förtjusning tänker jag icke på de aflägsna trakter och okända öden, jag skall möta vid din sida! Det är mitt nöje att skapa mig ödemarker och faror af tusende slag för att mot dem pröfva min kärlek och visa dig hur stark den är! Jag är skyldig dig en redogörelse för hvad som här tilldragit sig, och bringat vårt öde till den lyckliga, förhoppningsfulla punkt, hvarpå det nu ler åt oss; men ack, hur skall jeg kunna sammanhålla mina tankar och reda dem för en ordentlig berättelse?
När jag såg den smärta, hvarmed du skildes från mig, efter vårt oväntade möte, och föreställde mig de qval, hvilka jag genom min bekännelse förorsakat dig, ville mitt hjerta brista, och jag ångrade nästan som en svaghet att hafva betungat dig med ett lidande, som jag kanske till lyckligare tider bort bespara dig. Min inbillning skapade mig tusende förebråelser, dem mitt hjerta likväl vägrade att erkänna. Är icke förtroendet kärlekens heliga pligt; men upphäfves den ej af den ännu heligare att aflägsna all smärta från den man älskar? Dina qval stodo för mig i dagens tankar och i nattens drömmar, och jag kunde icke blifva ense med mig sjelf. Detta skulle ha bringat mig i förtviflan, om icke en högre kraft hejdat mig på vägen, och ingifvit mig ett beslut, det Gud sjelf gynnat med framgång.
Furstinnan, för hvilken jag alltid hyst en oemotståndlig bäfvan, och som ofta, synnerligast på dessa tvenne sista åren, så dyrt låtit mig umgälla den omvårdnad jag sedan vår fångenskap, med min syster åtnjutit på hennes slott, framställde sig i hast för mig såsom en räddningens engel. Skulle det icke ligga i hennes intresse, om jag nalkades henne med den öppna bekännelsen om den förklaring hennes man vågat göra mig, att befrämja vår förening. Skulle hon icke af hat till mig finna sig befogad att låna sin hand till min lycka? O Stael, hur stor är icks Guds barmhertighet öfver vår kärlek, som skapar den beskyddare af våra fiender! Jag återkallade i mitt minne det besynnerliga uppförande hon vid flera tillfällen, och synnerligast sista aftonen af sitt vistande på Gortschin, iakttog mot oss, och jag började öfverväga om det kunde finnas någon annan orsak, än af de besynnerligheter som tillhörde hennes natur och dagliga lynne. O, jag ville så gerna tro, att i hvarje menniskohjerta ligger en gnista som lifvar till värma för andras väl! En mäktig, obeskriflig känsla, jag ville kalla den ingifvelse, besegrade min förra fruktan för hennes närhet. Jag sjönk till hennes knän, jag bekände, jag bad, jag fuktade hennes händer med mina tårar. — Stael, kan du tro det? hennes kalla öga log emot mig, hennes hand, som jag aldrig sett henne utsträcka, utan att det förefallit mig, som om hon dermed velat stöta någon ifrån sig, lade hon på min panna och bad mig vara lugn, ty innan kort skulle jag vara din, hon var mild, hon var god, det var som en engel fått makt med henne.
Hon sade, att hon visste, det du på det nogaste bevakades, och att allt tillträde till dig var strängt förbjudet och skulle fruktlöst försökas, men hon bad mig afbida och förtro mig till hennes makt. Hon underrättade mig tillika, att de svenska fångarnes öde nu var afgjordt, och att de om fjorton dagar skulle spridas till alla delar af Ryssland; men dessförinnan, eller om en veckas tid, skulle hennes man åtfölja czaren till Elbingen, der de våra nu starkt belägras af ryssarne, och att hon skulle begagna hans frånvaro för att sammanknyta vår förening.
— O Stael, denna glädje kändes mig nästan tyngre att ensam bära än sjelfva min smärta; först delad med dig kan den bli min salighet. Jag har gråtit bittra tårar för det jag icke på tankens vingar kunnat skicka dig budskap derom; för det icke mitt hjerta kunde tala genom rymden eller tränga till ditt och hviska: “vi äro lyckliga.” Då hörde jag en röst af mitt hjertas ingifvelser, den bjöd mig vända mig till Naddin. Med en sällsam tillgifvenhet har han alltid visat sig färdig att tjena mig; och äfven nu har han lofvat att göra det troget och framskaffa ett bref till dig. Hvarför skulle han bedraga mig? Nej, jag fruktar det icke. Men skall han äfven lyckas? — — — Barmhertige Gud! — Han skall, han måste det! Han måste det för din skuld, min Stael, ty är icko hvarje minuts ovisshet en plåga för ditt hjerta, och vakar icke himlen alltid för de ädlas beskydd?
Farväl! Jag räknar minuterna till Naddins återkomst. Måtte detta bref kunna utplåna minnet af de qval jag hos dig uppväckt! Bida ännu, och var lycklig! Din Ingeborg.”