Gertrudsfågeln
| ← Käringen mot strömmen |
|
Dottern och styfdottern → |
Gertrudsfågeln.[1]
På den tiden, då Vår Herre och Sankte Per gingo och vandrade här på jorden, kommo de en gång in till en qvinna, som satt och bakade. Hon hette Gertrud och hade en röd hufva på hufvudet. Som de hade gått långt och begge voro hungriga, bad Vår Herre henne så vackert om en kaka att smaka på. Ja, den skulle han då få, men en mycket liten degklimp tog hon och knådade ut; brödet blef likväl så stort, att det fylde hela ugnen. Nej, den brödkakan var då för stor, den kunde han inte få. Hon tog en än mindre degklimp, men då hon hade gräddat den, blef äfven den kakan för stor; den kunde han heller icke få. Tredje gången tog hon en ännu mindre degklimp, en liten, liten en; men äfven nu blef kakan för stor. »Ja, då har jag ingenting att ge er,» sade Gertrud; »det är allt så godt att ni får gå igen utan smakbit, ty kakorna bli allesamman för stora.» Då blef Vår Herre vred och sade: »För att du unnade mig så illa, skall du hafva det straffet, att du skall förvandlas till en fågel och söka din torra föda mellan bark och träd och icke få något att dricka oftare än hvar gång det regnar.» Och knapt hade han sagt det sista ordet, förr än hon var förvandlad till Gertrudsfågeln och flög upp igenom skorstenspipan; och ännu i dag kan man se henne flyga omkring med sin röda hufva och alldeles svart på kroppen, efter det att skorstenen hade svärtat henne. Hon hackar och pickar beständigt på träden efter mat och skriker mot regnväder; ty hon är alltid törstig, och då hoppas hon att få dricka.
- ↑ Hackspetten.