Mins du ännu, när de tvenne åren
Grymt dig förde ut i lifvets kamp?
När han flöt, den första bittra tåren,
För en kam, en borste och en svamp?
När ett handfat med kristallklart vatten
Var den fasligaste syn, du såg,
Förutsatt, att ej den stackars katten
Du fick doppa i dess kalla våg...?
»Vattuskräck» du hade då alltredan,
Och det lyckligt är för dig, min vän,
Om de tömda krus ej sqvallrat sedan,
Att du har den stygga sjukan än...
Men när då en tvagningsstund det gällde
Och din ondska som en stormil kom,
Dig din moder framför spegeln ställde
Och såg, leende, sig sjelf bakom.
Af din vreda uppsyn då du skrämdes,
Bad så vackert att få komma ner,
Sväljde tårarne och grundligt skämdes,
Lofvade att aldrig vredgas mer.
Från den dagen bar ditt unga sinne
För din mammas spegel stor respekt;
Mera sällan var du krånglig — inne
(Utom rummet ej din bättring räckt).
Men din mor, den älskansvärda, ömma,
Dröjde icke länge hos sin son;
Himlen kunde hennes bild ej glömma,
Återtog en dag sitt sköna lån.
Du blef yngling, kunde styra föga
Blodets brus och vilda sinnets ras;
Men då glänste plötsligt för ditt öga
Fram en spegel med ett himmelskt glas:
Det en ungmöns blickar var, de rena,
Och du såg’ tills du såg intet mer,
Men för denna spegel, den allena,
Sjönk hvar oren bild förintad ner.
Ofta än, när du i den vill skåda,
Skymtar du bakom dig lätt — din mor;
Ack, när så du klart kan se dem båda,
Då är glaset äkta, som jag tror.
