Gotland och Wisby i taflor/Kapitel 01
|
II. Norderport och Norra Muren → |
GOTLAND OCH WISBY.
STRÖDDA ANTECKNINGAR
AF
C. J. BERGMAN.
I. Öfversigt.
Den fordna hanse-staden på Gotland eger i trenne hänseenden, nemligen genom storartade kyrkliga, militära och borgerliga fornlemningar, ett egendoligt och monumentalt skaplynne.
Kasta vi blicken först på dess kyrkliga minnesvårdar, så möta oss af dess under Medeltiden aderton, större och mindre, kyrkor:
- Den n. v. Domkyrkan, S:t Maria, bygd af »Tyskarne i Wisby», 1190-1225; samt i ruiner qvarstående följande tio, norr-ifrån räknade, af hvilka någre genom byggnads-stil och storhet mäta sig med hvad den skandinaviska Norden har ypperst:
- S:t Göran, Hospitals-kyrkan utom murarna, de spetälskes kyrka; samt inne i staden:
- S:t Nicolaus, Dominikanerkloster-kyrkan;
- S:t Gertrud, nederländska köpmännens kyrka;
- S:t Olof, grundlagd omkring år 1100 af Danske Kungen Erik Eyegod, då han, med sin Drottning Botildis, »östervägen» — öfver Gotland och Ryssland — gjorde sin vallfart till det Heliga Landet;
- Helge-Ands, egentliga Hospitals-kyrkan, en oktogon i tvenne våningar med för begge våningarna gemensamt chor;
- S:t Clemens, de sjöfarandes skydds-kyrka;
- S:t Drotten, (Vår Herres Kyrka), eller Norra Systerkyrkan;
- S:t Lars, Södra Systerkyrkan, liksom S:t Maria bygd af tyska handlande, i österländsk korsform;
- S:t Catharina, Franciskanerkloster-kyrkan, efter lidna skador reparerad och med nytt chor ånyo invigd 1412; samt
- S:t Hans.
De kyrkor, som genom utländska eller inhemska barbarers grymma fiendtlighet, eller okunnighet och råa egennytta, eller genom våreld eller annan olyckshändelse blifvit i grund förstörda, äro, likaledes norr-ifrån räknade:
- Mindre Hospitals-kyrkan, äfven kallad Helge-Ands'-;
- S:t Jakob, bygd af liffländska köpmän, till hvilken kyrka hörde ett Nunne-kloster;
- Ryska kyrkan, bygd af köpmän från Nowgorod, och med grekiskt-katolsk kult;
- S:t Peder, äldsta kyrkan i Wisby;
- S:t Michaël;
- Wisborgs Slottskyrka; samt
- Solberga kyrka, tillhörande ett cisterciensiskt Nunnekloster, omtaladt i Biskopsbref redan år 1246, och beläget syd-ost ifrån och invid staden.
Wisby-kyrkornas arikitektoniska stil och betydelse hafva beklagligen ännu icke af sakkunnig författare blifvit utredda och beskrifna: emedlertid har den byggnadslärde Prof:r Brunius utförliga anteckninga derom från sitt besök i Wisby 1853; men dessa anteckningar äro ännu icke utgifna. Det lilla, som i detta hänseende uti dessa uppsatser kommer att nämnas, blir endast några allmänna drag och anspråkslösa utkast
Dessa tempel tyckas, i allmänhet taladt, tillhöra dels den äldre art af Medeltidens byggnadskonst, som ofta kallas den romantiska stilen, med rundbågen till hufvudkännemärke, och rådande i elfte och början af tolfte århundradet; dels den s. k. romaniska öfvergångs-stilen, med rund- och spetsbåge omvexlande, och herrskande omkring sednare hälften af tolfte seklet. I alla synes den ursprungliga byggnadsplanen under tidens lopp hafva undergått väsendtliga förändringar, i enlighet med byggnads-idéer, som efterhand inträngde och gjorde sig gällande: så företer t. ex. S:t Maria, för hvars byggnadstid men har diplomatisk visshet, jemte ursprungliga partier af enklaste rundbåge andra af ganska rikt dekorerad spetsbåge-stil. S:t Catharina, med några rundbågiga portar och mindre, till större delen tillmurade fönster samt enkla åttkantiga pelare, har på dessa pelare spetsiga hvalfbågar; de sendnare tillkomna fönstren äro stora och spetsbågiga, och hela choret är från 1412 och i nyare stil. Andra exempel att förtiga. Såsom S:t Maria och ödekyrkorna nu visa sig, framställa de en blandad stil af rund- och spetsbågar med dessas tillhörande kännemärken: man ser i denna blandning både öster- och vester-ländska, gammal- och ny-tyska byggnads-tankar; man ser om hvarandra byzantisk stil, öfvergångs-stil, gotik — t. o. m. renaissancens stil vidlåder betydliga nyare partier af S:t Maria; man ser rundbågen (t. o. m. på ett par ställen något som man skulle kunna kalla hästsko-båge) och spetsbågen, samt denna sednare af flera slag; man ser än basilikans rektangel-form och än korsformen; man ser än den korta grofva pelaren och än det högt sträfvande pelar-knippet; den släta, skarphuggna, siratlösa massan och — ehuru mer sällan — den mjukt bearbetade, i sköna vext- och djur-figurer liksom lefvande stenen; den simpla, smala, låga fönstergluggen och det breda, med rosetter, klöfverblad och hjertformer smyckade fönstret. Denna sällsamma förening eller vexling af olika byggnads-typer, hvilken man i Wisby-monumenterna finner nästan hvar man kommer, har i landets och stadens historiska öden sin fullkomliga och interessanta förklaring. Gotland var under Medeltiden från 1100- och 1200-talen en hvilopunkt på den stora handelsvägen mellan Öster- och Vester-landet: botgörare, pilgrimer och biskopar, som från nordvestra Europa ämnade sig till det Heliga Landet, kämpar och äfventyrare, som sökte sold och guld i Miklagård uti grekiske kejsarens hof, togo då vägen öfver Gotland. Varor och idéer från Byzantz mötte här varor och idéer från Rhenländerna och England, och funno i den rika, praktälskande, varmt katolska hansestaden en bördig och tacksam jordmån.
Den brist på ornamenter och lätta detaljer, som vidlåder Wisby-monumenterna, förklaras nogsamt af det vanliga byggnads-materialet, den gotländska kalkstenen, som är för hård och spröd för finare arbeten. I sin enkelhet sakna de emedlertid hvarken uttryck eller skönhet. Och nu — såsom ruiner — omgifna af trädgårdar, bevuxna med buskar och träd, delvis omsvepta af murgrön och vinrankor, och med det fordna grafstens-golfvet ersatt af grönskande gräsmatta, göra de, midt i förstörelsen, ett fridfullt och majestätiskt intryck. De äro, framför allt, vältaliga intyg för Wisby' rikedom och betydenhet på den tid, då denna stad — enligt den lärde fornforskaren Göran Wallin's ord (år 1744) — «satt såsom en Drottning på Hafvena, var en Moder för alla Krämare, och til hvilken mest alla Skep, Nordan ifrån och Sunnan, ifrån Östan och Westan, stelde sina segel och stammar».
Märkliga militära fornlemningar har Wisby uti sin väldiga, med högre och lägre torn väpnade Ringmur (från slutet af 1200-talet), sina befästade portar, sina löpgrafvar och bastioner, samt det till utsträckningen obetydliga, men synnerligen mur-starka, som qvarstår af Wisborg's Slott. Vi återkomma längre ned till dessa minnesmärken.
I borgerlig hänsyn har Wisby slutligen interessanta lemningar, dels i många karakteristiska stenhus med smala, utåt gatan belägna, upptill trappformigt slutande gaflar, samt inuti med hvälfda, pelarburna våningar, alfrescoprydda rum, fönstersmygar med marmor-säten, rund- eller spetsbågiga portar och fönster, samt merändels rinnande vatten i den pelarprydda källaren (från den hanseatiska perioden); samt ett väl bibehållet trä-hus från medlet af 1600-talet (s. k. Burmeister'ska huset). Ännu har staden qvar hela sin gammaltyska Medeltids-grundritning, med smala, krokiga, här och der hvälfda gator, hvilkas sidolinier ofta genom de gamla husens rättnings-lösa ställning fortgå i det besynnerligaste zigzag.
Alla dessa ålderdomliga minnesmärken göra emedlertid det nuvarande Wisby till en högst egendomlig stad. Blandningen af forntida ståtlig storhet och nutida enkelhet och ringhet faller öfverallt bjert i ögonen. Bredvid de praktfulla kyrko-ruinerna, dessa den nordiska byggnadskonstens klenoder, träffar man oansenliga bostäder; ehvar man går, stöter man på fragmenter, smyckade med munkstil och heliga symboler; delar af pelarbaser och kapitäler ligga här och der inmurade i väggar och trappor.
Om Wisby stads begynnelse har man, liksom om de flesta andra
gamla städers, endast dunkla och orediga sagominnen. De gamla
krönikorna, som äflas att flytta allt så långt tillbaka i tiden som möjligt,
förmäla än, att staden blifvit grundlagd och uppkallad efter en sköldmö
Wisna, omnämnd i sagor om Bråvalla slag; än att en mängd kolonister
från det förstörda Vineta på ön Ysedom (omkring 840) öfverflyttat sina
skatter och sin handel till den plats der Wisby nu står. Den säkraste,
fast i hänsigt till tidpunkten obestämda, uppgiften är hvad man finner i
den såsom ett bihang till Gotlands-Lagen fästade Guta-Sagan, der det
heter:
Då de ännu hedniske Gotlänningarne seglade med köpmans-varor till alla land, sågo de der kristna seder, läto döpa sig och förde prester med sig hem. Då lefde en man, som hette Botair af Akebäck: han byggde den första kristna kyrkan i Wall' socken, men detta ville folket ej fördraga, utan uppbrände kyrkan, och derföre kallas ännu platsen, der denna (trä)-kyrka stod, Kulstäde (kolplatsen). Vid den tiden var mycket offrande i Wi (namnet betyder: helgadt ställe, offerplats): der byggde han en annan kyrka, och då hans hedniske landsmän äfven ville uppbränna den, gick han sjelf upp på kyrkan och förklarade, att om de ville bränna kyrkan, så skulle de äfven bränna honom. Botair var sjelf rik, och hade till hustru en dotter af den rikaste man, som hette Lickair den Wise, boende der som man nu kallar Stenkyrka: denne Lickair rådde mest på den tiden. Han beskyddade sin måg Botair, och sade till folket: Framhärden ej i Ert uppsåt att bränna mannen och hans kyrka, ty hon står i Wi, det är: på ett heligt rum, nedanför klinten. — Dermed fick kyrkan stå. Hon var invigd med alla helgons namn, och belägen på det stället, der sedan byggdes S:t Peder's kyrka (emellan Hästgatan och Klinten eller Wård-klockebacken). Sedan Gotlänningarne sett kristne mäns seder, lydde de Guds bud och lärde mäns undervisning. — —
Kring Botair's kristna kyrka i Wi, och i det hägn, som kristendomen skänkte fredliga yrken, begynner säkerligen Wis-by (offerställets stad) att småningom uppvexa. Förr än omkring början af 1000-talet våga vi ej datera dess begynnelse. Gotlands förmånliga läge ditlockade efterhand handlande från många håll, och bredvid de gotländska köpmännen uppstod isynnerhet det tyska köpmans-samfundet talrikt och mäktigt, med stora handelsfriheter äfven i aflägsna länder. «Folk af mångahanda tungomål församlade sig på Gotland», heter det i Wisby' gamla Stadslag. Storartad blef snart den handel, som i Wisby hade sin medelpunkt: ön var liksom en af naturen bestämd stapelort för handeln mellan de på ömse sidor om Östersjön belägna länder. Derjemte till en början alldeles oberoende af konungamakt och kungliga tjenstemän (— först 1288 måste, i följd af stridigheter mellan staden och landsbygden, det stolta köpmans-samhället böja sig under den mäktige Magnus Ladulås —); till en början styrande sig sjelf i allt, kunde Gotland betraktas såsom en stor frihamn för alla sjöfarande och handlande folk. Infödde gotländske handlande förenade sig med hitflyttade tyska och andra köpmän, och så bildade sig i tidernas lopp det stora, verldsbekanta köpmanna-samfund, som i Wisby hade sitt säte, och som tillvexte i styrka och makt, och uppehöll sig i fortlefvande kraft genom endrägt och lika gemensamhet i allt, genom samma lag, samma borgar-rätt, och lika andel i stadsstyrelsen och i handhafvandet af ordning och rätt. I Wisby' Råd suto sex och trettio män af begge tungo-målen, nemligen aderton Gotlänningar och lika många Tyskar; och. Fogdar voro der två, en gotländsk och en tysk, enligt Gotlands Stads-lag. —
Af gammalt kände Gotlänningarne vägarna och farvattnen till de i nord-ost liggande länderna: redan från medlet af 1000-talet var en liflig handel i gång mellan Nowgorod och Gotland, och för de nowgorod'ska varorna öppnade sig genom den gotländska mellanhandeln en stor marknadsplats i de nordtyska städerna. Wisby-köpmännen, och i deras fotspår de tyske, hade i Nowgorod sitt nederlag, sitt s. k. Hof (handels-domstol) med Åldermän i spetsen, och äfven sin egen kyrka, likasom Nowgorods-boarna hade sin grekiska kyrka i Wisby. — Från eller öfver Gotland kommo, år 1157 eller 1158, bremiske köpmän till kusterna af Liffland och Düna's mynning, hvilka kuster de först genom gotländska köpmännens färder lärt känna. Med hjelp af gotländska handtverkare och stenhuggare anlade Meinvard, Lifflands förste biskop, år 1188 en borg vid Düna, den första stenbyggnad i dessa trakter och ett värn för den uppspirande kristendomen. Årligen kommo och gingo öfver det mångbesökta Wisby och Gotland skaror af pilgrimer och riddare till Liffland, och till erkänsla för det bistånd, de derstädes kämpande Korsherrarne hade af sina förbindelser med Gotlands-köpmännen, fingo dessa redan vid slutet af 1100-talet vidsträckta handelsfriheter, som snart utgrenade sig från Riga, samt Lifflands och Estlands öfriga hamnar, till Polotzk och Witepsk (i vestra Ryssland), och ända till Smolensk, och från sistnämnda stad gick den gotländska handeln än vidare till andra orter i öster. För hela denna handel med de nord-ostliga länderna var Wisby hufvud-nederlagsplatsen, och var snart det förherrskande i hela den nordtyska handelsrörelsen. Wisby blef medelpunkten för alla de särskilta handelsförbindelser, som Tysklands vestliga städer hvar för sig slutit i främmande länder, i England, i Flandern, i de skandinaviska rikena; ty hur liflig handeln än förut måtte hafva varit mellan dessa länder och de nordtyska städerna, så kom den dock först i sitt flor och tog en mera storartad riktning, sedan den genom Gotland sattes i förbindelse med Östern. Derföre voro äfven i England, Flandern och andra länder stora handelsförmåner tilldelade de gotländska köpmännen. Wisby var för Östersjön hvad Venedig var för Adriatiska Hafvet, och liksom af Indiens och Persiens kostbara varor en del gick öfver Svarta Hafvet till Venedig, så gick en annan del deraf på Wolga och andra ryska floder till Nowgorod och derifrån till Wisby. De talrika på Gotland gjorda och ännu årligen återkommande, högst betydliga jordfynd af österländska mynt och forntidsprydnader, samt af anglo-sachsiska och gammaltyska mynt vittna om dessa fordna förbindelser med Österlandet, med England, Danmark och Tyskland. — Köpmanna-samfundet i Wisby var så mäktigt, att, enligt nyare undersökningar, de s. k. Hansestädernas eget stora förbund till stor del bereddes genom den förening, som handlande från de särskilta städerna förut knutit på Gotland. Detta samfund var så betydande, att det af egen makt, de öfriga städerna oåtsporda, fattade beslut och utfärdade förordningar, som vid straff af uteslutelse från all samfärd och gemenskap med det gotländska samfundet och de på Gotland handlande köpmännen («Gotlandiam frequentantes») borde af samtliga städerna hörsammas och efterlefvas. — Wisby Sjö-Rätt var vidt och bredt bekant, af en mängd städer antagen och af andra lagd till grund för deras sjöfarts-lagstiftning[1]. —
Om denna handel, denna makt och betydenhet, och om den bildning, det konstsinne och det varmt katolska tros-lif, som blomstrade i Wisby, vittnar tillfyllest mängden af dess sköna kyrkor, dess kloster och gillen, och mångartade öfriga forntidsminnen. Enligt krönikan hade de enskilta husen kopparportar och förgyllda fönsterposter, och i den gamla visan om Nils Guldsmed och Kung Waldemar heter det:
«Guld väga de Gutar på lispunds-våg,
Och spela med ädlaste stenar.
Svinen äta ur silfvertråg;
Och hustrurna spinna på guld-tenar.»
För denna glänsande skildring ligger kanske någon sanning till grund. Krönikans uppgifter deremot, att Wisby sträckt sig ända till Hästnäs i Norr och till Wible i Söder — vidpass ½ mil från n. v. staden åt hvartdera hållet —, är alldeles orimlig; att staden haft tvenne förstäder, den norra och södra, samt att inom murarna bott 12,000 Borgare (hvarmed menas köpmän, såsom synes af tillägget att «Embetsmännen» eller handtverkarne, med undantag af Bagare och Guldsmeder, bodde utom staden) — är uppgifter, som man med allt fog kan betvifla.
Från danske Konungen Waldemar III Atterdag's infall och sköfling år 1361 daterar man vanligen Wisby' förfall. Men en genom läge och tidsförhållanden ypperligt gynnad handelsstad kan väl utplundras och brännas: i kraft af naturliga hjelpkällor reser den sig igen ur sin aska. Wisby' egentliga undergång såsom en af den europeiska handelns hufvudplatser torde böra tillskrifvas andra, verldshistoriska händelser: Mongolernas under Tamerlan eröfringar i Ryssland och Astrachan's förstöring (på 1390-talet), samt, hundra år sednare, upptäckten af en ny, beqvämare handelsväg till Indien, kring Goda-Hopps-udden (1498). Härigenom begynte en ny sakernas ordning: nya handelsvägar, nya uppblomstrande handelsstäder — och Wisby' tid var ute. Under danskt välde och under utsugande danska länsherrars förtryck, till år 1645, sjönko Gotland och Wisby i allt djupare förfall; och det gamla Moderlandet, till hvilket ön nämnda år återvände, vårdade sig under århundraden föga om den aflägsna provinsen, och har först på det sednaste halfva seklet, isynnerhet på de sednaste tiotalen af år, börjat skänka åt provinsen och staden ynnestfull handräckning och kraftigt understöd i flera riktningar. Men långt i fjerran vare drömmen, att Wisby skulle kunna återfå någon skymt af sin fordna herrlighet! Småstaden Wisby har endast en storhet: det är Minnets, endast en prakt: det är Ruinernas! Den är liksom ett stycke af Medeltiden, qvarglömdt i en vrå af Norden, men tärdt af fiendehand och tidens tand.
Sedan århundraden hvilar sig denna stad efter allt det stora, som den fordom skapat och verkat — tillika, uttröttad och medtagen efter de förfärliga skakningar och blodiga bardalekar, hvilkas skådeplats den varit.
Men den bär sin ålderdom med värdighet, den vördar och vårdar sina stora minnen, mellan hvilka nutiden sträfvar och pustar, putsar och nybygger, efter måttet af sina inskränkta tillgångar.
Vi omnämnde i det föregående den blandning af forntida ståt och nutida ringhet, som utmärker det nuvarande Wisby. N:o 1 af Säve's taflor: “Wisby från norra batteriet” åskådliggör denna pittoreska blandning. Man ser här i midten af taflan den åldriga S:t Maria öfver det hela lyfta sina 3:ne torn (hvilkas spiror dock äro från medlet af 1700-talet); till höger derom, för åskådaren, ligger S:t Lars' och till venster S:t Drotten's ruin, hvardera med väldigt stentorn, men försvunnen tornspira. Framför S:t Maria ligger den smala façaden af ett hanseatiskt köpmanshus (apotekaren J. E. Lübeck's hus), med på engång trappformig och krenelerad gafvelspets, och till höger synes ett annat snarlikt (färgaren Wendt's), med äfvenledes trappformig gafvel. I fonden synes en. del af ringmuren med dess torn. På förgrunden se vi de s. k. Strandträdgårdarna, belägna mellan stadsmuren och stranden, på hvilken ett batteri med 6 24-pund:a kanoner är uppkastadt: några af dessa trädgårdar hafva fordom utgjort en del af stadens gamla, beklagligen för århundraden sedan med flit igenfyllda hamn.
Sedd från denna sidan, och helst på längre afstånd, t. ex. ute från redden, visar sig panoramat af staden lika märkligt som intagande: under den vackra årstiden undandöljer den ymniga grönskan allt det förfallna, det oregelbundna, skräpiga och skröpliga: forntids-monumenterna resa sig ur grönskande bädd i vördnadsvärd storhet, omkransade af den till form och färg vackra, tornbeprydda, med ma,rken amfiteatraliskt sig höjande ringmuren.
Och är det qväll, och lutar solen till sin nedgång, då får, från denna ståndpunkt, taflan en skönare färg och förklaring; då återkastas solskimret i gnistrande guld och purpur från fönstren uti den lilla, i frid och grönska försjunkna staden, hvilken då tyckes liksom med en herrlig illumination vilja fira sina minnens fest, medan de rastlösa böljorna, som fordom gungat så mycken rikedom till denna kust, invid stranden sjunga sin gamla sång om förgängligheten af all timlig storhet och lycka.
- ↑ Se om Gotlands Handel den utförliga framställningen i Strinnholm, Svenska Folkets historia under Medeltiden, 2:a Bandet, samt Geijer, Sv. Folkets Historia, 1:a delen.