←  S. Georgius eller S. Göran
Gotlands konsthistoria
av Carl Georg Brunius

Nedbrutna Kyrkor
Stadens ringmur  →


[ 280 ]

Nedbrutna kyrkor.


Utom ofvanomtalade helgedomar ha några andra legat i Wisby och en nära derutanför, som för länge sedan blifvit jemnade med jorden.

S. Jakob, hvilken har troligtvis varit byggd af Lifländska köpmän, har legat i nordvest om ej långt ifrån S. Drotten eller H. Trefaldighetskyrkan. När legaten Vilhelm 1225 besökte Wisby, förunnade han presten vid denna kyrka, som äfven kallades kapell och lydde under biskopen i Lifland, flere förmåner, hvilka han bekräftade vid sin återkomst 1248. Således har samma helgedom ursprungligen varit en sockenkyrka. Biskopen Henrik i Linköping förklarade 1272, att berörda kyrka skulle för upprätthållande af gudstjensten öfverlåtas till kyrkoherden i H. Trefaldighetskyrkan. Uti ett bref af 1420 omtalas nunnor vid S. Jakobs kyrka. Troligtvis ha dessa nunnor varit desamma, som hetat Drottimoniales[1]. Detta låter så förklara sig, att de fromma systrarna torde, emedan S. Jakob varit förenad med S. Drotten, blifvit på nyssuppgifna sätt benämnda.

Lemningar af ryska kyrkan skola 1550 qvarlegat; men för mera än ett århundrade sedan ha de helt och hållet försvunnit. Somlige ha förmenat, att S. Gertrud varit den ifrågavarande kyrkan. Ho inser icke att i sådan händelse, Thottska och Bondeska vapnen ej blifvit inristade å hufvudingångens dörrfält. [ 281 ]Schoumacher uppger, att S. Lars varit ryska kyrkan[2]. Detta påstående, som saknar allt bevis, är narraktigt, enär man icke kan rimligtvis antaga, att Ryssarne, hvilka blott såsom främlingar besökte Wisby, der hade en så ansenlig helgedom; helst en sådan, som företer rentaf katholsk anordning. Wallin har bättre reda på den ifrågavarande kyrkans läge; han säger nemligen, att man berättat, det hon legat strax söderom S. Maria[3]. Vi kunna nu meddela den upplysningen, att ryska kyrkan anges å en karta öfver Wisby af 1646 såsom en helt liten fyrkantig byggnad belägen under Klinten nära midt emellan S. Maria och S. Catharina[4].

S. Mikaels kyrka låg på Klinten midt emellan Söder- och Österport inom och ungefär 100 steg ifrån ringmuren[5]. För något mera än hundra år sedan lät handelsmannen Säve nedbryta denna ruin för att deraf bygga ett stenhus. Till samme helgedom, hvilken förmodligen varit en sockenkyrka, hörde en prestgård. Berättelsen, att berörda kyrka blifvit uppförd af glädjeflickor, synes oss föga trolig och saknar bevis[6].

Solberga kloster, som hade en egen kyrka, låg utanför några hundra steg från ringmuren mellan vägarna, hvilka utgå från Söder- och Österport[7]. Biskopen Lars i Linköping beviljade detta kloster, som tillhörde nunnor af Cistertienserorden, flere förmåner, hvilka legaten Vilhelm af Sabina två år derefter stadfästade. [ 282 ]Af samma kloster sågos 1727 några lemningar[8]. Det ligger utom vårt ämne att vidare yttra oss i afseende på detta kloster, enär inga lemningar deraf numera förefinnas.

Sedan vi framställt den förstöring, som drabbat de talrika och herrliga kyrkor, hvilka utmärkt Wisby; vilja vi med några ord utreda, huru så mycken vandalism kunnat saklöst bedrifvas. Den katholska läran, som 1536 i Danmark utbyttes mot den lutherska, blef vid samma tid införd på Gotland, hvilket då tillhörde detta rike. En författare, som föddes i Wisby ungefär femtio år efter reformationen och således borde väl veta, huru det tillgick på den tiden, beklagar, att då ej allenast guld, silfver och andra klenoder samt skrudar m. m. borttogos ur kyrkor och kloster, utan äfven taflor och bilder, hvilka ej kunde begagnas, skamligt förstördes, att sköna byggnader nedbrötos, och helgedomar, hvaruti namnkunnige personer hade sina grafvar, ödelades och upplätos för hästar, nöt och svin, att nyttiga böcker och bref, som blifvit med stor flit skrifna och samlade, dels uppbrändes dels utkastades, så att svin fingo gå och rota uti desamma[9]. Då härtill kommer, att Wisby både före och efter reformationen utstått ganska svåra eldsvådor; så är det mindre underligt, att dessa herrliga byggnadsverk blifvit så förstörda, som de nu äro, än att deraf finnas så ansenliga ruiner, som de ofvanbeskrifna. Härtill måste orsaken vara, att Fredrik I 1532 donerade de öde kyrkorna i Wisby till dervarande hospital, hvadan de [ 283 ]sedan stått under detsammas föreståndare. Okynne och egennytta ha likväl fått tillfälle att, då styrelsen föga bekymrat sig om dessa konstverk, fortsätta desammas förstörelse. Huru de högt uppsatte ringa aktade Wisby sköna byggnadsverk, inses deraf, att kongl. serafimerordensgillet uti bref den 12 november 1783 anbefallde, att Wisby öde kyrkor skulle försäljas. Helgeandskyrkan, hvilken offentligen utbjöds till försäljning, fick ingen köpare. Kanske det var derföre, som höga vederbörande redan 1785 förklarade, att de öde kyrkorna ej skulle försäljas. Enligt kongl. bref 1805 blef ett vite af 3 riksdaler 16 skillingar utsatt för åverkan på ruinerna. Detta vite, hvilket föga skyddade berörda konstverk, ökades 1834 till 25 riksdaler[10]. Sedan ha ruinerne, hvartill regeringen gjort anslag, småningom blifvit befriade från smutsiga in- och tillbyggnader och genom anställda rättegångar återtagna från enskilda personer, som ansett sig dertill vara egare.

Vi ha uti andra afhandlingar visat, att vid lutherska bekännelsens införande i Danmark likartade vandaliseringar der blifvit flerstädes föröfvade. Uti Köpenhamn, Roskild samt i Malmö och Ystad bedrefvos ej allenast fanatiska förstörelser af kyrkliga prydnader utan der begingos äfven blodiga våldsamheter och der jemnades flere helgedomar med jorden. I metropolitanstaden Lund, hvarest man i det längsta motstod den nya lärans påträngande fordringar, gick omsider förstöringen längre än annorstädes. Lund, hvarest räknades vida flere än och tvifvelsutan lika herrliga kyrkor och kloster som i Wisby, har deraf blott tvenne herrans [ 284 ]hus i behåll. Af Lunds fasta ringmur och starka portar samt många boningshus från medeltiden finnas inga lemningar. I betraktande häraf har vida mindre vandalism blifvit i Wisby föröfvad än i Lund, ehuru det förra haft en föga känd läroanstalt, då tvärtom det sednare fått den första i Norden.



  1. Wallin, Goth. saml. D. I. S. 241—243, 247.
  2. J. Schoumacher, Diss. de Gothlandia, P. 25.
  3. Wallin, Gothl. saml. D. I. S. 264.
  4. Plante der Stadt Wisby 1646.
  5. Samma karta.
  6. Wallin, Goth. saml. D. I. S. 261—263.
  7. Se Dahlbergs plan- och uppritning af Wisby i Suecia antiqva et hodierna.
  8. Rhyzelius, Monasteriol. Suio-Goth. S. 157.
  9. Strelow, S. 256, 257.
  10. G. M. de Berg, Berättelse om Wisby stads fornlemningar 1835.