Grafven
| ← Försakelse |
|
Till Fullmånen → |
Så stolt i morgonpurpurn, Sol, du lyser;
För mig är du blott skön, då du går ner.
Hur starkt du bränner, dock mitt hjerta fryser;
Hur klart du strålar, jag blott mörker ser.
Hvar stjerna flyr och hvarje blomma gråter,
När du, som en despot, går opp i blod.
De dristiga stormfåglar nalkas åter
Hvart skepp, som gungar öfver tidens flod.
Men ned till grafvens djup ej stormen hinner:
Lugnt är det trånga torfbetäckta hus.
Det arma hjertat, läkt från lifvet, finner
Den äkta ro först fjerran solens ljus.
Ty grafven är en sköld, som emottager
Hvar pil, hon sänder emot hjertat ned.
Den bleka gästen gröna täcket drager
Utöfver sig och slumrar uti fred.
I grafvens kamrar, sköna hviloställen,
Magnetiskt dragen J min själ till er!
Hvar är min längtans vän, den lugna qvällen,
Då soln för mig går sista gången ner?
Då uti jorden sluts med skalden inne
Den luta, som hans tröst och rikdom var,
Och ofvan jorden står blott till hans minne
En blodig ros med törnen kringhvärfd qvar?
Men till dess aftonklockans toner klinga,
Framåt jag blicka vill med stilla mod.
Fritt må mig törnen uti öknen stinga:
Fritt ligge uppå dem, som dagg, mitt blod.
Snart skall jag vid min moders hjerta svalkas:
Som kläder skall afläggas lifvets tvång.
Ack! redan dig min fromma längtan nalkas,
O helga graf! och helsar dig med sång.
Graf, lugna hamn för alla stormens ilar!
Jord, hvarest fridens helsoörter gro!
Oas, der ljuft man uti öknen hvilar,
Der jag engång skall under gräset bo!
Sig lägga åter hjertats vilda vågor,
Som trotsigt upp mot himlen reste sig:
Som månljus, milda, brinna lifvets lågor,
O graf, hvar gång jag tänker uppå dig.