Är det din graf jag ser? För några dagar sedan
Du satt hos mig ännu och såg på lifvets lek,
Var frisk som morgonvind, var stark som skogens ek,
Som brottas med en storm. Nu död, nu jordad redan?
Bedragen på hvart hopp, som glänste för din syn.
Och fallen obemärkt vid början af din bana?
Det är förbi! Ditt lif, en sammanvecklad fana,
Slås ut i himlen nu och viftar ofvan skyn.
Ack! nyss från Söderns land, dem tidens jordskalf skaka,
Från Albions krämarbod med frihet — på sin skylt,
Från Napels paradis med tiggarsjälar fyldt,
Du vände till din Nord, en hemsjuk son, tillbaka,
Till blommorna en vår, till frukterna en höst,
Med hjertat Svenskt ännu, du kom från fjerran landen.
Hvem älskade dig ej, hvem tryckte dig ej handen?
Den gamla Svenska jord — hon tog dig till sitt bröst.
En tröstlös lära går igenom menskans öden,
Som genom merg och ben en feberrysning går:
Det usla frodar sig, det herrliga förgår,
Och lian svänges blindt af vensterhändta döden.
Hur skönt låg ej ditt lif, som i Olympias lund
En dammig täflingsban bland lager och oliver!
Hvad lyckan lofvar högst, hvad bäst naturen gifver,
De gåfvo det åt dig — men för en morgonstund.
O! när jag såg din själ så klar, så öppen vorden
Som himlens mörkblå rund af dagens strålar full,
När jag ditt hjerta såg så rent som pröfvadt gull,
Så redligt såsom förr ett handslag uti Norden:
Då ropade jag glad: stig högt, du unga bloss,
Och värm de kalla bröst och lys de mulna tider,
Och när du banan fyllt och kämpat dagens strider,
Som aftonrodnad sjunk, och hvila dig hos oss.
Berömde fäders barn, förgäten ej den lära,
Som er hans lefnad gett, som hviskar ur hans graf.
Förtjena ville han hvad slumpen honom gaf,
Han var för stark, för stolt att ha till låns sin ära.
Som blomman bildar sig och dricker himlens ljus,
Så bildade han sig, så gladdes han åt ljuset.
Den blomman lefver än: hon flyttades ur gruset
Och gror i parken nu bredvid sin faders hus.
Den tanken var din tröst, när far och syskon hunno
Så fort som döden ej intill din sjuksäng fram,
Och lifvets sista stund kom mörk och allvarsam,
Och ljusen slocknade och pulsarne försvunno.
Den tanken var din tröst, så ljuf som flöjtens ljud
En stilla sommarqväll ur fjerran dalar hörda,
Och anden lade glad ifrån sig stoftets börda,
Och ur det låga grus flög, som en bön, till Gud.
Se neder derifrån, när slägt och vänner samlas
Kring en förgråten far, hvars hopp i grafven gått,
Och tala om en tröst, som de ej sjelfva fått,
Och spegla gråtande sin sorg uti den gamlas.
Som stjernorna se ner, se neder derifrån,
Gjut af din salighet en flägt uti hans hjerta,
När jorden ej ger tröst, när med oändlig smärta
Han frågar berg och dal: hvar är min son, min son?
Frid, yngling, med ditt stoft! Deröfver våren blomme,
Och solen strö sitt gull, och vinden sucke der!
Och luftens lätta folk, en vingad sångarhär,
Med skogens elegi hvart år till grafven komme!
Din ande glädje sig hvar gång från löfvig gren
De skicka opp vår sorg i toner till din himmel;
Och deras röst blir qvar bland tidehvarfvens hvimmel,
När vännens, som dig sjöng, är bortglömd längese’n.
