Greklands konst. Tredje perioden
| ← Andra perioden |
|
Tredje perioden (323—31).
Med de grekiska stammarnes frihet, med det makedoniska rikets stora utvidgning och plötsliga söndersprängning sjönk äfven deras stora och ädla, deras enkla och dock så rika konst, och med Alexanders konstälskande personlighet försvinner äfven den grekiska konstens blomstringstid. Och ändå innehåller denna sjunkande tid konstverk af så hög skönhet, att flere ibland dem ända in i vår tid varit ansedda som höjdpunkterna af all konst, tills kännedomen om Parthenonfigurerna och Aphrodite från Melos lät oss finna den rätta platsen för dessa, för öfrigt i och för sig mägtiga verk. Den period, som ligger efter Alexander benämna vi med namnet den alexandrinska tiden, efter staden Alexandria, som i denna period var bildningens, ehuru icke konstens medelpunkt. Den slutar, som ofvanför sagdt, i det ögonblick, då Grekland med Rom efter slaget vid Actium år 31 f. Kr. ingår i den romerska kejsarstaten.
Arkitektur.
De mångfaldiga fursteätter, som efter Alexanders död kommo till magten, skyddade visserligen konster och vetenskaper, men konsten blef ej längre en fri verksamhet, den aflönades och togs i tjenst hos lyxen och praktsjukan, och ehuru sålunda båda Ptolemäerna i Egypten, Antiocherna i Syrien, Attalerna i Pergamon och Pyrrhos i Epeiros voro konstälskande furstar och lönade sina konstnärer kungligt, sjönk konsten trots allt detta ned till tom prakt och sökande efter effekt, och den ädla Sophrosyne flyktade åter till sin himmel.
Anläggandet och utvidgandet af de nya praktstäderna Alexandria och Antiochia, de nya tempelbyggnaderna och andra offentliga företag i Ephesos, Pergamon, Rhodos o. s. v. gåfvo arbete åt en mängd arkitekter, som dock äfven måste finna sig i att utföra de bizarraste uppdrag, såsom Hierons fästningsskepp och anordningarne för de vansinniga festerna i Alexandria, Praktfulla grafbyggnader reste sig, och tidens mest bekante arkitekt Deinokrates umgicks med tanken att ombilda berget Athos till en staty, och att inrätta hvalf af magnetsten med fritt sväfvande, af magneten i jemvigt hållna statyer o. s. v. En sparsam lemning af tidens byggnadskonst är Andronikos Kyrrhestes’ torn, det s. k. Vindarnes torn i Athen (bild 196) med basreliefer af de 8 vindarne, vändande sig hvar och en mot sitt verldshörn.
Plastik.
Inom plastiken sönderfaller den alexandrinska perioden i tvenne tidehvarf: Diadochernas tid, så kallad efter de Alexanders generaler, som upphäfde sig till herskare efter hans död (323—146), och den senattiska skolans tid, eller tiden efter Greklands eröfring (146—30 f. Kr.).
Diadochernas tid utmärker sig genom en starkt pathetisk rigtning, så väl i valet af djerft dramatiska situationer som i formbehandlingen, hvilken senare tillika har en stark bismak af alexandrinsk lärdom, i det konstnärerna söka genom ovanliga kroppsställningar visa sin djupa kännedom om menniskokroppens anatomi och fysiologi. Trenne skolor strida i denna tid med de egentligt grekiska om företrädet: den rhodiska, den ephesiska och den pergameniska.
Den rhodiska skolan har, anslutande sig till den sikyoniska, efterlemnat tvenne beundransvärda grupper: Laokoon och den farnesiska tjuren. Laokoongruppen (bild 193), framställande den trojanske presten Laokoon och hans tvenne söner, omslingrade af ormar, stegrar det plastiskas verkan till effekten af dramatiskt, nästan teatraliskt pathos, men är ett underverk af briljant komposition och anatomisk fulländning. Gruppen är ett verk af trenne rhodiske konstnärer: Agesander. Polydoros och Athenodoros. Den i Titi palats uppstälda gruppen återfans 1506 i ett aqvarium vid Titi thermer i Rom, restaurerades och uppstäldes i Vatikanen, der den ännu befinner sig.
Tvenne konstnärer från Tralles, Apollonios och Tauriskos, hafva, anslutande sig fullständigt till den rhodiska skolan, utfört den farnesiska tjurens grupp: Zethos och Amphion, som för att hämnas sin moder Antiope, binda Dirke vid en rasande tjurs horn. Här går det pathetiska till en sådan spänningens höjd, att det plastiskas gräns nästan öfverskridits — den är sinligt imposant, men utan motsvarande andligt innehåll.
Inom skolan i Ephesos blomstra trenne konstnärer med namnet Agasias, af hvilka den ene, Agasias, Dositheos’ son, frambragt den berömde Borghesiska fäktaren, en krigare, som med svärd och sköld tyckes försvara sig emot en ryttare, en staty, som i högsta möjliga grad klart skildrar muskulaturen i verksamhet. Statyen finnes i Louvren i Paris.
Den pergameniska skolan sluter sig till konung Attalos I och hans tåg mot och seger öfver de vandrande galliska stammar, som hade berört Grekland, belägrat Delphi och slutligen gjort ett infall i det pergameniska riket. Denna sin seger förhärligade konung Attalos genom talrika plastiska verk, i det han helgade en hel grupp, framställande Gallernas nederlag, till Akropolis i Athen, der den länge var synlig, och dessutom lät utföra flera verk för Pergamon, skildrande samma seger. Till denna pergameniska cyklus höra ej endast de i Neapels, Venedigs o. fl. museer spridda figurer af döende Galler, utan framför allt den berömda döende Gallern i Museo Capitolino och gruppen af Gallern, som dödar sig sjelf, sedan han dödat sin hustru, en grupp, som, tillhörig Villa Ludovisi, tidigare kallades Arria och Pætus.
Alla dessa figurer utmärka sig för det karakteristiska sätt, på hvilket de återge nationaltyper och stamegendomligheter, för ett djupt och innerligt naturstudium, som visar, att dessa skolor ingalunda vanslägtats från sin moder, den peloponnesiska skolan.
Den attiska skolan visar oss samtidigt med dessa arbeten ett vida berömdt arbete, som likaledes sammanhänger med den galliska invasionen i Grekland. Under detta infall sades nemligen guden Apollon sjelf hafva försvarat sitt älskade Delphi mot de stormande Gallerna, som slagne med panisk förskräckelse flyktade derifrån. Till minne häraf uppstäldes flere votivbilder af Apollon. Sannolikt är det en dylik votivbild af Apollon med ägiden i venstra handen, enligt en situation i Iliadens 15:de sång, som ligger till grund för den i Petersburg befintliga Apollon Stroganoff, så väl som för den verldsberömde Apollon Belvedere (bild 194) i Rom, som visar oss Apollon skridande fram, med (den försvunna) ägiden i venstra handen, utbredande skräck och död omkring sig. Äfven denna figur bär tidsålderns pregel af starkt pathos. En pendant till denna figur utgör Diana af Versailles, numera uppstäld i Louvren (bild 86).
Den sen-attiska skolan, som fortfor att verka efter Greklands eröfring af Rom, så väl i denna stad som i Athen, synes, tröttad af den nyss slutade periodens pathetiska spänning, hafva återvändt till en lugnare uppfattning och med förkärlek hafva slutit sig till de äldre skolornas plastiska lugn, hvilket den sökte återupplifva i figurer sådana som den belvederiska Heraklestorson af Apollonios, Nestors son, Herakles Farnese af Glykon, den Mediceiska Venus i Florens af Kleomenes, Apollodoros’ son, och den s. k. Talaren i Louvren af Kleomenes, Kleomenes’ son.
Under denna period blomstrade äfven stenskärarekonsten (bild 74, 78), ej endast i förträffliga gemmer (i stenen inskurna bilder för sigiller), utan äfven i stora kaméer (ur stenen upphöjda bilder). synnerligen berömda äro de tvenne onyxkaméerna i Petersburg och Wien, som framställa Ptolemäos II med hans tvenne gemåler, Arsinoë d. ä. och d. y.
Målning.
Under denna period uppstår den egentligt antika genremålningen, som hemtade sina föremål ur det dagliga lifvets krets; en synnerligen vacker romersk freskokopia efter en grekisk tafla, framställande en bröllopshögtid, bevaras i Vatikanen och är bekant under namnet »Det Aldobrandiniska bröllopet» (bild 195). Deremot förlorar sig vasmålningen, som nu går öfver till rent handtverksarbete. Pompeii åter visar oss den höga ståndpunkt, mosaikarbetet kring Kristi födelse intog, och som förberedde dess höga ställning inom medeltiden. Framför alla berömdt är det s. k. Alexanderslaget, som 1831 blef funnet i Casa di Fauno och som framställer Darius’ flykt i slaget vid Issos. Likaledes visar oss Pompeii en grekisk småstads höga ståndpunkt i fråga om väggmålning, och säkerligen hafva vi i många pompejanska väggmålningar, hvilka visa oss medelmåttigt utförda, men förträffligt komponerade bilder, kopior efter den grekiska blomstringens mest berömda målningar.
När Rom blef verldsherskarinna, drog sig den redan sjunkna grekiska konsten efter hand från Athen öfver till verldsstaden, som dock aldrig förmådde mera än i enskilda lyckliga ögonblick höja sig öfver imitationens ståndpunkt; det som karakteriserar en blomstringstid: typbildandet, var slutadt; men under det Rom, efter en kort lycklig period under Augustus och Trajanus samt efter en grekisk renaissanceperiod under Hadrianus, sjönk ned i medeltidens natt, fortfar den grekiska antiken ännu i dag att vara den evigt klara källa, ur hvilken alla tider och alla nationer öst skönhet och lif.
|
| 196. Vindarnes torn i Athen. |