Grunddragen av den fornsvenska grammatiken/Bokstävernas uttal

[ 3 ]

ā (i handskrifterna a eller aa) betecknar i yngre fornsvenska å-ljud, t. e. ār år.
ẹ (i handskr. e, i, æ eller a, undantagsvis såsom i äldsta fragmentet av Östgötalagen a, e, i, o, u, y, æ eller ø, allteftersom närmast föregående stavelse har den ena eller andra av dessa vokaler) bet. en oursprunglig, “reducerad“ vokal av något skiftande klangfärg, t. e. faghẹr fager, foghẹl fågel, tēkẹn tecken (jfr isl. fagr, fogl, teikn).
f bet. v i slutljud och i midljud före andra konsonanter än k, s, t, t. e. arf, afl styrka, ærfþe ärvde, kræfia kräva.
g bet. “äng“-ljud mellan vokal och n, t. e. vagn.
gh bet. frikativt g, t. e. lagh lag, hælgha helga, sargha såra.
i bet. konsonantiskt i före annan vokal, t. e. biorn björn, siunga sjunga.
l bet. kakuminalt (“tjockt“) l utom i uddljud, fördubbling och från urnordisk tid ärvd förbindelse med d, s, t, t. e. tala (men icke falla), pret. valde av vælia välja (men icke dat. valde av vald våld).
n bet. alveolart (“supradentalt“) n utom i uddljud, fördubbling och från urn. tid ärvd förbindelse med d, s, t samt före g och k (i vilken ställning det bet. “äng“-ljud), t. e. sun son (men icke kunna), vande av vænia vänja (men icke hand).
ng bet. alltså “äng“-ljud + g, t. e. æng äng, siunga sjunga.
w bet. konsonantiskt u, t. e. swæria svära.

[ 4 ]

þ, y. th bet. perspirerad frikativa i uddljud, t. e. þing, thing ting. I pronomina bet. dock uddljudande þ (th) än perspirerad, än pertonerad frikativa, allteftersom stavelsen är tryckstark eller trycksvag, t. e. þy ty, þylī'kẹr dylik.
þ, y. dh bet. pertonerad frikativa i övriga ställningar, t. e. skaþa skada, hafþe hade, orþ ord.
æ, ǣ och ø, ø̄ bet. ä- och ö-ljud.
Dubbelskrivning användes till betecknande av långt konsonantljud endast mellan två vokaler (sonantiska eller konsonantiska), t. e. falla, men fal fall. bækkiar bäckar, men ack. sg. bæk bäck.