Bönhörelsen.
Gud hafver ej till dem behag,
som ingen bättring göra.
Om de ock ropa natt och dag,
skall han dem icke höra:
han hörer dem, som i sann bot
hans nådelöften taga mot
och göra här hans vilja.
Vill du att hvad du brutit förr
skall varda dig förlåtet,
så klappa på Guds nådes dörr,
dig varder då upplåtet.
Sök, och du finner lifvets stig
och Herren Kristus lyser dig
uti de mörka dalar.
Gör bättring; blif i Herren Krist,
att han i dig må blifva,
och hvad du beder skall förvisst
din Fader då dig gifva.
Det skall dig sannerligen ske:
af tron är din bönhörelse,
Guds namn till pris och ära.
Ty det är vår frimodighet
i Kristus och vår glädje,
att när af Guds barmhärtighet
vi någon gåfva bedje,
som efter Herrens vilja är,
så vete vi, han oss beskär
allt af sin nåd allena.
Så sant som Herrens Jesu ord
i evighet ej svika;
så sant som himmel och som jord,
men ej hans löften vika;
så visst skall oss ock gifvas det,
som i hans namn vi bedje rätt,
att glädjen oss fullkomnas.
För hans skull är oss allt tillsagdt;
för hans skull allt förlåtes;
för hans skull bindes satans makt
och himlens port upplåtes.
Inför vår Gud och Fader kär
vår förespråkare han är,
som alltid oss försvarar.
Vi icke mer i träldom gå;
som barn vi glade äre
i Herren Krist och rope så
vårt Abba, Fader käre.
Guds Helge Ande är oss när
och med vår ande vittne bär,
att nu Guds barn vi äre.
Hur skulle icke då vår själ
sig af Guds löften glädja
och brinnande, i ve och väl,
till honom trofast bedja!
Välsignadt vare Herrens namn,
som oss sin kärleksrika famn
så nådeligt upplåter.
