Gustav III:s tal till ständerna den 27 januari 1792
|
| Hållet vid öppnandet av Riksdagen i Gävle. På Wikipedia finns en artikel om Riksdagen 1792. |
Wälborne, Ädle och Wälbördige, Ärewördige, Wärdige! Wällärde, Äreborne, Förståndige, Wälaktade, Hederwärde och Redlige
Gode Herrar och Swenske Män!
Et och Tjugu år äro snart förflutne, sedan Jag första gången, som Sweriges Konung emottog Eder inför Thronen.
Rikets Grundwalar voro skakade, Dess Sjelfständighet hotad, Dess gamla Agtning (som Edre Förfäder så Ärofullt med deras Blod förwärfwat) försvunnen, Krigshären i lägerwall, Stora Flottan blott på Paperet, den Lilla endast påtänkt, knapt börjad, Rikets sönderslitit af främmande Partier, upoffrat åt någre Stores Ärelystnad, Banquen utan redbart Mynt, ingen enskilt Säkerhet, med et ord Samhället nära att uplösas. Den högstas mäktiga skygd, som så ofta frälsat detta Riket från undergång, uphjelpte Riks-Kroppen. Alt tog et annat skick. Fjorton års lugn följde desse skakningar. Enighet, Samdrägtighet, Inbördes förtroende, lättade Mitt bemödande, hjelpte Min Ungdoms oförfarenhet, understödde Mitt brinnande Nit för at uphjelpa Riket.
Penninge-wäsendet i ordning-stältes, Banquen, af Eder uti Min omwårdnad öfwerlämnad utan redbarhet, blev Eder af Mig Sex år därefter i fullt stånd återstäld. Åkerbruket tiltog, Krigsmagten öfwades, i ordning sattes, Flottorne upbygdes, handelen fredades igenom Swenska Flaggans beskydd, och den som påminte sig huru Riket få år förut warit, och såg hwad det war, kunde knapt tro, at så korrt tid förordsakat en så stor förändring.
Jag uppehåller Mig med en hemlig tilfredställelse wid Minnet af dessa Mina första Regerings-års lyckliga tider, då ej fants någon skilnad i Tänkesätten och då et allmänt Lugn troddes wara en borgen för en lång sällhet.
En annan tid följde denna, det syntes som wi sjelfwe ledsne wid wår Inbördes Lycksalighet, ej woro mägtige at den längre bära, och at den hemliga åtrån, som förer Mänskligheten at ändra tilstånd, ej tillåtit Oss at längre njuta wårt lugn. Det tyngde på Wåra sinnen och ryckte oss utur Wår stillhet. Stormar upkommo, Twedrägts-andan uplifwades, Rikets skakades, Kriget utblossade, och alt syntes i största wåda.
Jag kände sinnenas gäsning, Jag kände hwad Jag wågade, men Jag förtröstade på Nationens Ädelmod, Jag bedrog mig ej.
Jag samlade Eder.
Öfwerläggningarne blefwo brydsamme; men Riket behöfde en snar hjelp. I gåfwo den. Krigshären wisade sig Swensk, den wisade at den ej Wanslägtats sine Förfäder, han stridde tappert. Finnland beskyddades och utwärtes Lugnet återstältes.
Sådant har warit loppet af händelserne, som teknat Dessa förflutne Et och Tjugu år; om ej alla lycklige, om ej alla förmånlige, dock alla hedrande för Riket, tjenande at styrka främmande Magter i den tankan, fordom Swenska Namnet sig tilwunnit, af Sweriges Magt då det är förenat, en tanka, som Wåre förre Misshällighets-tider nästan utplånat utur deras minnen; men som gjorde hos dem desto större intryck, som det war åt Edert mod, Eder ståndaktighet förbehållit, at gifwa Edra Samtida detta stora efterdöme, i en tid då et (fordom så mägtigt Folkslag) wår urgamla Bundsförwandt, gifwer et så hiskeligt exempel af de guflige följder, som et tygellöst sjelfswåld til Staters undergång åstadkommer.
En hedrande Fred har warit frukten af Eder ståndaktighet, en Fred, säker, afsluten emellan twänne Sjelfständige Folkslag, utan annan medlare, än den Inbördes agtning i Europa, genom den Dess Inwånares Tapperhet det förwärfwat, med den styrka en så Mägtig Bundsförwandt det tilstundar.
Om Jag därtil något kunnat bidraga, blifwer Min enda förtjenst den, at ej hafwa förtwiflat om Fäderneslandet, at ej hafwa misstagit mig om Nationens oförtrutna styrka i själen, at hafwa wetat wärdera dess Ståndaktighet, dess Ädelmod, dess Nit för Fäderneslandet, at hafwa synts säker at Swenska Folket aldrig swikit deras Konungar då de gått i spetsen för dem.
Det är efter dessa åtskilliga omskiften Jag emottager Eder i dag, och med hwad sinnes-rörelse får Jag icke se Eder nu församlade för Min Thron, I Gode Herrar och Swenske Män, Mine Käre och Trogne Undersåtare, då Jag påminner Mig den Nit hwart Stånd särskildt wisat uti desse brydsamma tider, när Jag ibland eder Gode Herrar af Ridderskapet och Adelen, igenkänner dem, som Jag sedt strida wid Min sida, som igenom Insigter, Mod och Förtjenster, ja Segrar! Wisat sig wara Wärdige Swenske Riddersmän, och som nu ibland Eder synas med de heders-tecken de på Walplatsen eller ock på Böljans yta, så rättwist förwärfwat, eller och märkte med de Ärofulla sår, som deras Tapperhet dem äröfrat; eller då Jag påminner Mig det trogna Nit med hwilket I, Gode Män af det Wördige Präste-Ståndet, Mig och Riket bewisat, då igenom Folkets upmuntran till Ståndaktighet när lyckan war mindre blid, I upfylte widden af det Dyra Kall Eder är anförtrodt, at med Wördnad för Guda-Magten, styrka det Samband, som förenar Konung, Folk och Rike.
Då Jag nämner dessa Skiften, huru kunde Jag glömma den ädla täflan Rikets Borgerskap wiste, at återställa Skärgårds=Flottan, då den fordrade en snar hjelp, efter et ärofullt slag, emot en mer än twådubbel styrka: Men om Jag nog otacksam skulle ock glömma, så glömmer wist icke efterwerlden detta märkliga prof af Eder förmögenhet och Eder Nit för Riket, I Gode Män af det Loflige Borgare Ståndet, då den i våra Tide-böcker får se en gång upteknat, huru nästan hwarje Stad upbygde bewäpnade Fartyg, och huru Europa förundrad, såg en ny Flotta tredubbelt större än den som troddes förkrossad, efter knapt Sex månader upstiga utur hafwet, at på dess bölja söka striden, at där freda wåra stränder.
Och I, Gode Dannemän af det Hederwärda Bondeståndet; I, som hafwa wisat Eder hwad I altid warit, hwad Rikets Fiender, Förtryckare eller Befriare under Carl Knutsons och Gustaf Ericksons Fahnor, ja i alla tider, I Eder funnit, som mangrant gått till Rikets förswar, friwilligt ägnat därtil Edra Barn, lämnat Eder Plog för att sjelfwe bestiga de Fartyg, Edra händer bewäpnat, och styrt dem til striden, eller och med Edre idoge armar rördt Jordens yta, at upföra Förswars-Wärken. At tolka Eder Min tacksamhet, finner Jag inga andra ord än at säga Eder: I hafwen wisat Eder Swenske, I hafwen wisat Eder wara deras Wärdiga Efterkomma, om hwilka Gustaf Wasa sade: Gud och Sweriges Allmoge.
Sedan utwärtes lugnet är stadgat, återstår Oss et äfwen så wigtigt werk at fulborda; Det, at återställa den ordning i penninge-wäsendet, som Krigets utförande har stört. Af de berättelser Jag wil meddela Edra Medbröder i Utskottet, skolen I finna, at tilgångarne äro större, än man dem förväntar, och at om besluten äro enige, blifwer det ej nödigt, at åtaga Eder en större tunga, än den I nu bären.
Jag har sammankallat Eder i en tid, då en fanatisk willa nästan skakar alla Länder, och då få af Mine Samtida hade ej litet twekat, at sig blottställa för den gäsning, som stora sammankomster ofta alstra af sig; Men Jag har ej frugtat dem, Jag har litat på Eder tilgifwenhet och på den upriktighet med hwilken Jag wil föreställa Eder de Ämnen, som wi hafwe at rådslå om, och då I med Edert förtroende går emot Mitt, kan af en så ädel förening, ej annat alstras, än gemensamt Väl, Rikets Styrka, Utlänningars Agtning och allmänt Lugn. Det är detta stora Werks fullbordan, det är till dessa wigtiga Rådplägningars lyckliga slut, Jag önskar Eder den Högstas Nåd och Wälsignelser! Förbliwandes Eder alla i gemen och hwar och en i synnerhet med all Kongl. Nåd och Ynnest wälbewågen.