Gustav III:s tal till ständerna den 2 februari 1789

Hållet vid inledningen av riksdagen som gav Förenings- och Säkerhetsakten. På Wikipedia finns en artikel om Riksdagen 1789.

TAL
till Rikets Ständer på RiksSalen, vid Riksdagens öppnande, den 2 Februari 1789.

Välborne, Ädle och Välbördige, Ärevördige,
Värdige, Vällärde, Äreborne, Förståndige,
Välaktade, Hedervärde och Redlige!

Gode Herrar och Svenske Män!

Då jag sednaste gången slutade eder allmänna sammankomst, tilltalade jag Eder med all den sanning jag Eder är skyldig, och med den frimodighet kärleken för Fäderneslandet hos mig alltid uppväcker.

Samma frimodighet, samma sanning skall i dag föra mitt tal; och hvilken tid fordrar mera uppriktighet, hvilken tid äskar mera förtroende än denna tidpunkt?

Vårt lugn är försvunnit, Riket skakadt af inhemska och utländska fiender, tvedrägtsandan färdig att bryta de fjättrar som den tyglade, Rikets sjelfständighet, dess ära, dess bestånd i fara: sådant är det tillstånd, som nu fordrat eder sammankomst; men ju större faror omgifva mig och Eder, ju större svårigheter att öfvervinna, ju större är äran att med frimodighet dem emotstå. Och då jag tilltalar detta ädelmodiga Folk, hvars förfäder aldrig förtviflat om Rikets tillstånd, hvars frimodighet frälst det ur större faror, och hvars mandom upphöjt Sveriges ära och makt, känner jag mitt mod styrkas af eder åsyn, och anser jag redan Riket fredadt genom edert mod.

Vår urgamla fiende har uppvaknat. De svaga gnistor af oenighet, som vid vårt sista möte syntes framljunga, hafva gjort tillfyllest att uppväcka dess håg att deraf begagna sig, för att igenom våra misshälligheter försvaga vår styrka, skilja den yppersta af mina besittningar ifrån min spira, och ändteligen kränka vår sjelfständighet. Hvad som sig tilldragit, hvad som fienderne försökt, hvad deras hemliga stämplingar åstadkommit, hvad deras synbara förförelser erfarit, ligger för hvar mans ögon. J veten det, J hafven dels sjelfve det sett, dels har ryktet derom talat.

J veten det i synnerhet, J Gode Herrar och redlige Män af Finlands inbyggare, J, som närmast oket kännen bäst dess tyngd, och som mest pröfvade genom förförelse, hafven så frimodigt som ståndaktigt den emot stått. Jag skyndar mig att gifva eder trohet rätt, på det att edre här församlade medbröder ej må bortblanda ett helt och troget folkslag med några få otrogna, förförda och brottsliga, som äro dels redan lemnade under lagens stränghet eller som flytt dess åtgärd, och genom deras samvetes rättvisa sjelfve sig dömt till landsflyktighet. Jag påminner mig och skall alltid med erkänsla påminna mig, de tillgifvenhetstecken J gåfven mig då jag nästan allena genomreste edert land, tvungen att det lemna, för att hasta till Sveriges försvar, hotadt af nya fiender; men om jag sjelf ej kunde tjena Eder till beskydd, lemnade jag Eder i dens omvårdnad, som näst mig var närmast förbunden med edert väl, och då jag anförtrodde Eder i dess segrande händer, var jag trygg att intet skulls åsidasättas till edert beskydd.

Gode Herrar och Svenske Män! Tie år äro förflutna då vid vår första sammankomst efter enighetens återställande, jag från detta rum för Eder ådagalade det förtroende, den kärlek, som mig med en älskad Broder förente. Med huru mycken större tillfredsställelse kan jag visa Eder i dag i hans person en hjelte, hvilken återställt Rikets flottas gamla aktning, och som understödd af en tapper och ädelmodig Adels frimodighet, af oförfärade och erfarna sjömäns dristighet, segrat på en öfverlägsen styrka. Det är för mig en glad skyldighet, att inför Svenska Folket hedra dessa tappra stridsmän och visa dem min erkänsla.

De stämplingar, som fienden försökte på östra sidan af våra gränser, blefvo snart af dem förde till hjertat af Riket; men för att desto lättare oss underkufva, borde oenighet och misstroende uppväckas emellan mig och mina undersåtare. Här kunde nu ej brukas de irrbloss, med hvilka man försökt förföra Finlands invånare; det kunde icke smickra det ena landskapet af Sverige att skiljas från det andra; men den fruktan, de faror som omgåfvo Riket, den osäkerhet sinnen kastades uti af det som sig tilldrog i Finland, den farhåga som deraf uppkom, skulle kastas på min person, och då jag skulle anses för orsaken till alla olyckor, skulle tillgifvenheten för mig i alla sinnen förkolna, och tvedrägtsandan hos några, regeringssjukan hos de andra, svaghet hos många, förtviflan, (då ej hopp till räddning syntes qvar) hos hopen, kasta Riket i en så stor oenighet, att fienden skulle utan svårighet underkufva oss och föreskrifva Eder de lagar, genom hvilka han trodde bäst bibehålla Eder under oket; derföre ställdes alla förklaringar, alla skrifter af honom emot mig, emot min person; det var jag allena emot hvilken fienden krigade, och då han med väpnad hand ingick i vårt land, då han utskref gärder och tryckte allmogen, var det dock endast emot mig han vände sina vapen. Jag allena syntes honom farlig, Och jag, stött ifrån thronen, hade han varit tillfredsställd. Jag skulle vara högmodig, Gode Herrar och Svenske Män! öfver denna ifver som visas emot mig, det skulle hafva varit den största heder för mig att Rikets fiende kunde anse mig för sig så farlig, att på min person allena skulle bero Rikets sjelfständighet och bestånd; men hemliga uppsåtet att skilja mig och Eder lyser för klart, för att jag, eller J sjelfve, kunnen derom misstaga Eder. Omgifvit af så många faror, syntes Rikets grundvalar skakade; men det är under en stor våda stora dygder sig visa. Fienden kände oss ej rätt, och af sjelfva faran förenade, syntes Svenskarnes patriotiska kärlek upplifvas.

Det var Eder förbehållit, J redlige Dannemän, att först gifva detta frimodiga exempel, och like edra tappra förfäder, frivilligt beväpnade, skynda till min och fäderneslandets hjelp. Densamme Allmoge, hvars förfäder följt Gustaf Eriksons fanor, voro de förste som togo till vapen, och ärans oöfvervinneliga röst uppmuntrade snart alla Stånd att följa detta ädla efterdöme. Städernas invånare, ja sjelfva det Stånd, hvars fredliga händer äro endast helgade till den Högstes dyrkan, visade att den rätta Gudsfruktan äskar trohet emot fäderneslandet och att manneligen emotstå fienden. J hafven ej heller velat synas mindre nitiske, J Gode Herrar af Ridderskapet och Adeln, än edra MedStänder. Gamle stridsmän, som grånat under vapnen och genom deras mandom köpt den rätt, att kunna utan skam njuta en stilla ålderdom, hafva frivilligt sig tillbudit att lemna deras hemvist, för att med deras efterdöme deras kunskaper föregå de nya stridsmän som sig beväpnat, och då Europa förundradt öfver hvad som händt, då de Makter som deltogo i vårt öde, trodde oss hafva öfvergifvit oss sjelfva, och tvekade att komma till vår hjelp, syntes på en gång Sverige återtaga sitt gamla mod. Mäktige Förstar förenade togo sig vår sak an. En Konung, igenom de närmaste blodsband med mig förenad, visade på ett kraftigt sätt den nära del han tager i vår sjelfständighet, och molnen som hotade oss, skingrades. Vi hafva vunnit tid, den är dyr, det är åt oss att veta den väl använda. Detta är orsaken, detta är ändamålet af eder sammankomst; men om jag nu samlat Eder under krigets buller, är ändock ingen af Eder som älskar freden mer än jag: men jag vill hafva en trygg fred, en fred ärefull för Sverige, säker för vår sjelfständighet, och nyttig för våra bundsförvandter. Den enda utväg att den erhålla är att med kraft utföra kriget, och till detta väntar jag eder åtgärd. Jag väntar den med så mycken större tillförsigt, som jag är viss, att J ej emotsägen hela Nationens allmänna röst, som på ett så hedrande sätt sig i dessa sista månader visat; ty det är ej min sak allena, det är eder gemensamma. På de beslut J tagen kommer icke edert eget allena, men edra efterkommandes öde att bero; deras aktning eller förebråelser komma att rätta sig efter de steg som nu skola tagas. Kommen derföre ihåg, att edert minne af dem blifver antingen vördadt, älskadt och aktadt som frimodige Svenskar, hvilka ej öfvergifvit fäderneslandet, eller ock ansedt med sådana ögon, som vi anse de fega och frånfälliga förfäder, som sveko Sturarne, förrådde fäderneslandet i Christierns händer, stämplade med fienden att införa ett främmande ok, och kastade Riket i de fjättrar, som, utan Gustaf Eriksons ädelmod och Sveriges redliga Allmoges tapperhet, hade kanske ännu tryckt Eder. Öppnen Rikets tidböcker, och påminnen Eder det ohyggliga tidehvarf af Kalmar Unionen, då främmande förmynderskap oss påtrugades under sken att försvara edra rättigheter, att förkofra de högas myndighet, att tjena några fås ärelystnad: allt på det allmännas bekostnad. Påminnen Eder hvad blod, hvad tvedrägt, hvad förödelse desse falske vänner Eder ådrogo, och igenkännen dessas språk, dessas försäkringar, jemfören dem med de framställningar fienderne nu göra. Igenkännen samma tänkesätt, samma driffjädrar, samma föremål; kommen ihåg följderna, kommen ihåg edra förfäders olyckor, det förakt med hvilket deras minne är öfverlemnadt åt efterverlden, och dömmen sjelfve hvad J hafven att vänta, om ej upplyste af deras olyckor, vi med enighet och med den frimodighet äran och en sann fäderneslandets kärlek endast gifver, alla för en och en för alla oss förena, att genom ett enigt och mäktigt motstånd låta dem vörda ett tappert Folk, och tvinga dem till en för oss säker och ärerik fred. Frånskilj en derföre ifrån edra öfverläggningar allt som ej leder till detta ändamål, som nu påsyftas. Varen Eder värdige, värdige edra medborgares förtroende, och stiften ifrån denna stund en förening emellan Konung och Folk, som gör oss fruktade af våra fiender och återför lugn och förtroende ibland oss.

För min del är jag färdig att uppoffra all personlig hämd, allt det rättmätiga misshag, hvilket det som i dessa sednare månader sig tilldragit, kunde rättvisa.

Sådant har jag redan en gång gjort för Rikets skull, sådant är jag ånyo färdig att göra. Rikets fiender äro endast mine. Jag är Konung, jag är Medborgare, och dessa namn äska att allt uppoffras för det allmänna bästa. Den Högste Guden gifve sin nåd till edra öfverläggningar! Jag önskar det af det innersta af mitt hjerta. Förblifvande Eder alla i gemen och hvar och en i synnerhet med all Kongl nåd och ynnest välbevågen.

[Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen tillika med dess brefvexling. Första Delen., s. 122–130, Stockholm 1806]