Efter balen
Härligt musiken den klingar
uti den stora sal,
fötterna liksom fått vingar
uppå en gladare bal.
Aldrig det strålar och blänker
timme efter timme går,
ingen på morgonen tänker
medan valsen går.
Men hon går ändå på balen
fast lillen är sjuk i kväll,
man hör där nere i salen
hon är så nöjd och säll.
Vad bryr hon sig om hemmet,
blott hyllning av herrar hon får
hon är berömd, lillen är glömd
medan valsen går.
Ibland en lysande skara
har hon de vackraste drag,
hon tycks den skönaste vara,
dansar med vårdslöst behag.
Ibland en mängd kavaljerer
hon glödande blickar får,
men hennes man där hemma är
medan valsen går.
Snart äro fröjderna flydda,
vännerna skiljs från varann.
Hustrun i dörr'n till in hydda
möts av sin gråtande man,
men ej ett ord han säger,
pekar på vaggan blott;
allt är förött, lillen har dött
medan valsen gått.
Med vidöppna ögon hon stirrar
på vaggan, där lillen är,
hon vansinnigt skrattar och springer:
lillen som varit så kär.
All livets lycka försvunnit
blott för en enda natt.
Och till sist lillen hon mist
medan valsen gått.
