Hästbenet

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 36 (7 Mai 1839)

Hästbenet.

(Fragment af ett större manuskript.)

1829 vintertiden gjorde några studenter från Upsala en lustfärd på snöföret till den lilla staden Enköping. Ankomna sent om aftonen Hill staden, intogo de på den temligen skrala stadskällaren, och muntrade sig kring den derstädes i en hast uppgjorda eldbrasan med diverse roliga berättelser och punschglas, de förra lika flytande som de sednare. Studenterne voro till antalet 4, 3 Stockholmare och 1 Norrlänning. Stockholmarne, rörliga glada med adertonårig sorglöshet på sina ansigten, tycktes gemensamt hafva föresatt sig att, hvad man kallar »drifva» med Nörrlänningen, en storväxt, snål enfaldig och trögsinnad yngling af 22 års ålder. Än berättades, hur Upsala Domkyrka, som förut skulle haft sin plats vid Svartbeckstulln, för några sekler sedan, på hjuldon blifvit flyttad till dess nuvarande plats, än hur den s. k. Trefaldighetskyrkan af Biskop Trolle, som deruti haft sina dyrbarbeter förvarade, blifvit förd från trakten af Gamla Upsala, då han flydde för Gustaf Wasa, och att Biskopen, för att lätta sin flykt, nödgades i Upsala qvarlemna den, hvilket skulle vara orsaken till att Trefaldighetskyrkan äfven bär namnet Bondkyrkan. Norrlänningen spärrade upp ögonen, och såg i början ytterst förvånad ut, men, om han äfven sade sig kunna medgifva flyttningen af den sednare kyrkan, tviflade han likväl på den förra, dels derföre att våra förfäder, hvilkas klokhet och smak han på det högsta lofordade, omöjligt kunde hafva valt en så suwpig och obeqväm plats som Svartbeckstulln för en sådan kyrka, dels ansåg det rent af för omöjligt att få några hjuldon nog starka till en dylik transport. Men då en af Juvenalerna, som tog hans parti, försäkrade, att det nödvändigt måste hafva skedt på släde, afsvalnade någorlunda Norrlänningens motsägelse. Från dessa och dylika högst sannfärdiga berättelser, som till den enfaldige »Driftkukuns» stora förvåning immerfort hopade sig på hvarandra, skred samtalet omsider till spökhistorier och hvad som rörde den osynliga verlden och dess företeelser och möjliga beröring med den synliga, hvaribland konsten att göra sig osynlig blef hufvudthemat. En af Stockholmarne, som verkligen tycktes vara laddad med berättelser af alla slag, förtäljde då med en mystisk blick omkring på sina kamrater, i det han långsamt makade på bränderna i spiseln, huru man kunde göra sig osynlig derigenom, alt man tog ett torkadt hästben i munnen. Denna märkvärdiga upptäckt, ännu ytterligare bekräftad af händelser, hvartill berättaren varit åsyna vittne, gjorde en djup effekt på Norrlänningens hela väsende. Han blef i en hast tankfull, deltog ej mer i samtalet, så att kamraterne, som trodde att »driften» gått för långt, gaf diskussionen en annan riktning, och började tala om helt andra mera vanliga ämnen, såsom tentamina, examina och dylikt, som merendels ligger i studenters munnar. Sedan man derefter ätit och druckit rätt tappert, hvaruti Norrlänningen var de öfriga tre tillsammans fullkomligt vuxen — ty Norrlänningar äta och dricka mer än vanliga menniskor — begaf man sig till sängs.

Följande morgonen omkring kl. ½ 10 vaknade Stockholmarne och märkte att Norrlänningen redan klädt sig och var utgången — ty Norrlänningar äro flitigare och tidigare ur sängen än vanliga menniskor — hvilket ej var dem oväntadt, och således icke heller kunde förefalla dem något ovanligt. Men knappt hade de kastat kläderna på sig och den s. k. »morgonqvistaren» i sig, förrän dörren sakta öppnades, och in i rummet steg den väntade kamraten. O ve! — En förfärlig eld strålade i hans ögon, och i hans mun, ända till öronen uppdragen, hvilade ett stort ben, omfattadt af de friskaste Norrlandständer.

Färdiga att utbrista i gapskratt, hejdade sig likväl kamraterne, som genast insågo sammanhanget med benet och att den godtrogna Norrlänningen ansett mödan värdt att redan försöka dess verkan. De tego derföre helt visligen, låtsande som de ej märkte honom, för att yttermera stärka honom i tron på hästbenets förunderliga kraft och derjemte verificera hvad de sjelfve uppgifvit. Sedan den förmente osynliga gått några hvarf genom rummet och, under spatserandet, stoppat hos sig ett och annat fragment af den framsatta frukosten, begaf han sig ut igen, men återvände snart utan benet med en besynnerlig hemlighetsfull blick i sina ögon. Kamraterne disputerade som bäst om ett stycke edamerost, som oförmodadt och på ett alldeles obegripligt sätt, i sällskap med en större medvurst, försvunnit från bordet. Norrlänningen, som naturligtvis icke varit inne förrän nu, förebrådde kamraterne deras goda aptit, i det han påstod dem hafva, under hans frånvaro, uppätit de saknade godbitarna.

Sammanringningen, som kallade till högmessogudstjensten, afbröt ordvexlingen, och innan fem minuter voro förflutna, sutto de fyra studenterne i en af kyrkbänkarna, uppmärksamt lyssnande till den gamle predikanten, som i predikstolen arbetade väldeliga både med tunga och händer. Predikanten hade börjat sitt: »Fader vår» och kommit till de orden: »Vårt dagliga bröd gif oss i dag», då han tverstadnade utan att kunna fortsätta, stirrande åt bänken, hvaruti studenterne hade sin plats. Stockholmarne vände sig åt sidan och varseblefvo det förfärliga hästbenet i kamratens mun. Inseende, att det var detta osynlighetstillstånd, som blifvit alltför synligt i predikantens ögon, ämnade de på något sätt lösa trolleriet, men förekomms lika hastigt af den osynlige, som helt alfvarsamt stoppade ner benet i fickan. Presten, som alldeles kommit af sig, började på nytt igen sin bön, och hade knappt sagt Amen, förrän studenterne helt visligen makade sig ur kyrkan.

Om aftonen var det en s. k. sexa på värdshuset. Flere Officerare af Uplands Regemente voro af studenterne dertill inviterade. Glädjen stod högt i tak, åtminstone så högt som ångorna från punschbålen. Slutligen arrangerade sällskapet ett killebord, hvaromkring alla snart slöto sig. Det dröjde ej länge, förrän den oefterrättlige Norrlänningen ånyo infann sig med sitt hästben. Alla voro förberedda derpå, så att man ej glömde hvad parti man borde taga. Den osynlige, sedan han länge promenerat omkring rummet, begaf sig omsider under spelbordet och började nypa de spelande i benen. — »Hvad nyps du efter?» ropade den ena till den andra af de medspelande, under det han började utdela några sparkar inunder bordet, hvilka genast från alla sidor besvarades. Den arma Norrlänningen, som, ehuru osynlig, var medelpunkten för alla dessa knuffar, bar dem länge tåligt, förmodligen i medvetandet af sin öfvernaturlighet. Men när de ej tycktes upphöra, kröp han fram från sitt gömställe och presenterade en högst jemmerlig gestalt, sönderrifven och nerfläckad ända från topp till tå.

Men troget hvilade hästbenet på sin plats, och tycktes gifva en underbar ersättning för alla motgångar. Nu började den osynlige försöka sin lycka vid spelbordet derigenom att han dels lade korten i oordning, dels som oftast knep till sig en af de utliggande bankosedlarna. Allmän villervalla bland de spelande. — Men när en af de spelandes peruker oförmärkt lyftes från sin plats, började hela sällskapet skälfva af förvåning.

»En hund måtte vara begrafven härunder», ropade en.

»Eller en osynlig ande drifva sitt ofog», inföll en annan.

»Regla dörren, och låtom oss besvärja anden», röto några officerare, dragande sina värjor.

Ett öfverlägset småleende lägrade sig öfver andens ansigte. En af kamraterne tog upp en snusdosa och bjöd omkring. Andens finger stack i dosan och tog äfven sig en pris. Men o ve! snuset var uppblandadt med peppar, och den arme osynlige började nysa. För att ej tappa benet ur munnen, höll han deruti med båda händerna, nysande af alla krafter, ett osynligt, men träffande föremål för de kringståendes spått och spe, i dessa ords vidsträcktaste betydelse.

Steklukten från qvällsbordet kallade sällskapet till andra göromål. Anden, som tycktes dela den raska aptiten, smög sig åt dörren, förmodligen för att taga sin kroppsliga och till en aftonmåltid mer tjenliga gestalt. Dörren var igenlåst och nyckeln uttagen. Anden såg förtviflad ut, och nalkades bordet. Länge motstod han med verkligt hjeltemod den farliga frestelsen, men när den s. k. »halfvan» började försvinna, försvann äfven Norrlänningens tålamod. Han ibällde åt sig ett dricksglas brännvin och förde det till munnen, vridande med den andra handen hästbenet allt mer och mer åt sidan. Det spirituösa nalkades sin namnes gom; men hästbenet föll ur munnen och brännvinet i galig strupe.

»Är det du, broder!» ropade alla; upprusande från bordet.

Nu visiterades f. d. andens fickor, och den synlige måste återlemna allt hvad den osynlige tillgripit. Derefter framsläpades han till bordet, hvarpå punschbålen stod och döptes högtidligen till Universitetets »Erkekuku.» Norrlänningen, som underrättades att allt varit »drift», blef svårliga förtörnad, reste genast sin väg från staden och kunde aldrig förlåta sina kamrater, detta skämt.

Norrlänningen blef sedan både Filosofie Magister och Prest, och dog, såsom läsare och nykterhetspredikant, i sin hembygd.

—e.