Hades

I

Jag var son till Kronos, men oändlig smärta led jag
i dagar bullrande av glädje, nätter röda av mitt hjärtas dom.
Hårt beprövad, stundom drucken fram i barns och narrars sällskap skred jag
tyst där dödens öga lyser mellan vårens blad och blom.

Och min broder är densamma konung över salta vatten vida,
stormens unga gud med gråa vingar och det stjärnehöljda hår.
Och jag dväljes bäst bland dem, som av evig längtan lida,
och på taket av min konungsborg orkanen evigt rår.

Ännu är jag samme Hades, som bar in all dödens börda
och som hällt var själ som vatten dit, där solen aldrig ler
Ännu hör jag liksom ovanfrån var Jason plöja, så och skörda
för att själ på själ som dagg må droppa i mitt rike ner.

II

Jag är samme gud som fordom, kring mig heta stormar jaga,
skakande som multna löven kransar från var ny och jordröd grav.
Ännu går jag liksom fordom att inför min fader klaga,
dock ej mer för dem som dödats men att liv han en gång gav.

Jag är människa ändå och fylld av hetta, skratt och plågor,
och förgängliga småting av jorden fyllde ofta min håg.
De ledsagade mitt hjärta men de slocknade som lågor -
flammor voro de från djupen där mitt dystra rike låg.

Jag skall vänta här i djupen tills jag hör hur gudar kalla.
Du må ingå i vår glädje och bli klädd i ljusets skrud!
Jag skall bida tyst och länge, höra änglars röst befalla:
Låt ditt hjärta vara stilla inför Gud!