1.
Han är förbi den sköna våren,
Och Svea klätt i högtidsskrud;
Och bäckar dansa mellan snåren,
Och all naturen lovar Gud.
2.
Och svalans döttrar glättigt svinga
Med jubel i naturens sal,
Och ärlorna på tegen springa,
Och taltrast ger lektion i tal.
3.
Och toner genom rymden sväva,
De ljuda från en vingad här,
Och ingen människa kan väva
Så härlig skrud, som liljan bär.
4.
Finns här så mycket skönt att skåda,
Som blott är spår av skapar’ns hand,
O, tänk, vad sällhet då skall råda
I oförgänglighetens land!
5.
Och har nu Gud så klätt naturen,
Och ger han fåglarne sin spis,
Nog skall hans klena hjord bli buren
Av faderns hand på faderns vis.
