Tyst, tyst, godt folk — Bathyllus sofver!
Se, redan glimmar fram den höga middagssol
Längst in i hans alkov, modellen för alkover,
Som blef med damast klädd och starkt förgylld i fjol.
Inom en sluten borg af atlas och krepiner,
Se i hans ljufva sömn hvad skiftning utaf miner —
Förstör ej denna morgondröm!
På pannan står en dagg af fina gårdags-viner:
Han jollra tycks ännu bland smekande kusiner
I smink och flärd och musseliner
Och slösa mynt och lif och kyssar och beröm.
En lurk i stolt livré man ser så sakta klifva
Att städa till ett frukostbord,
Beredd uppå hans första ord
Att ur japanska kärl en skatt från Mocca gifva.
Se, hur han tittar ut och snäser till en björn,
Som sig planterat i ett hörn.
Att på hans nådes uppkomst vänta
Med halsen sträckt och lång, när dörren synes glänta.
Se, uti sal och i tambur
Hvad hisklig svärm af slika djur,
Som tidigt samlat sig från hvarje gränd och gata
Att prata om förlust och få — god tid att prata,
Ett folk, som i sin säng omöjligt ger sig ro
Och som just derför, skall man tro,
Har liksom satt sig för att andras hvila hata.
Hvad knot och knorr i alla vrår!
Der den fördömda skräddarn står
Och för en galadrägt gör väsen,
Förfärdigad för fyra år.
Der skriker en sig hes om vagnen och om schäsen
Och räcken åt hans nåds mamsell.
Och der man hör skomakarns gnäll,
Som mumlar för sig sjelf, Gud vet hvad strunt, i vädret,
Om fattigdom och barn och om det dyra lädret.
Der trampar krämarn, vred och varm,
Och drar en räkning ur sin barm.
Och der står målarn, den der fjesken,
Som löper jemt och gör alarm
För den der lumpna arabesken ...
Men stå der länge nog, du oförskämda hop,
Far ut i harm och klagorop
Om din förspillda tid och finn det icke troligt
Att man ännu så dags ej uppe är och klädd!
Nu vänder sig hans nåd uppå sin ejderbädd
Och slumrar än en timma roligt.
