Den blinde tiggaren
Har du den blinde mannen sett vid grinden,
Där hela dagen han så trägen står?
Ej fruktar han den skarpa nordan vinden,
Som genom glesa silfverlockar går.
Har du sett blicken i hans skumma öga,
Då han din räckta gåfva tar emot?
Den höjes lika tacksamt mot det höga,
Då skärfven stundom faller vid hans fot.
Ej hem han har, ej dotter eller maka,
En vrå i fattigstugan har han blott.
Att hvarje jordisk hugnad få försaka,
Det blef den blide tiggar'ns hårda lott.
Och likväl får du ingen klagan höra;
Han alla dagar synes lika nöjd,
Ej någon ori kan han frid förstöra,
I hjertat bor en ständig barnafröjd.
Hvad kan den stackars blinde väl förnöja,
Helst då han fattig och föraktad är,
Då årens tyngd hans matta skuldror böja
Och ingen varelse har honom kär?
Ack, för den blindes själ rätt mången hägring
Från ofvan utaf ljusa bilder går;
Fast han ej skådar jordens prakt och fägring,
Åt himlens härlighet han fröjdas får.
Han vet, att, fast han vandrar här i gruset
En liten tid i armod, nöd och brist,
Deruppe i det rika fadershuset
Han finna skall ett ljufligt hem till sist.
