Mot skrymteri.
Haf akt på ditt hjärta, du människobarn!
Si, satan han spinner de finaste garn:
till himmelens ängel förskapar han sig
och vänder Guds namn till en snara för dig.
Ej komma de alla till himmelens lön,
som ropa till Herren med ljudelig bön.
Allenast de trogne, som lyda hans bud,
i Kristus, sin Frälsare, komma till Gud.
Gud skådar till hjärtat. Hvad båtar att då
för världen med sken af gudaktighet gå
och bära Guds ord i din skrymtande mund,
när egen rättfärdighet dock är din grund?
Hvad båtar att, ödmjuk i åtbörd och skrud,
dig kalla en syndare inför din Gud,
när grandet hos andra bekymrar dig mer,
än bjälken, som ej i ditt öga du ser?
Ve falske profeter i frälsningens kall!
Ve blinde, som leda de blinde till fall,
som själfve ej ingå och stänga jämväl
Guds salighets port för den törstande själ!
Ve alla som utantill kärilet två,
men lämna där styggelse inne ändå;
hvitmenade graf var med dägeligt sken
och invärtes fulle med multnande ben!
O människa, vill du stå ren för din Gud,
så kläd dig i Kristi rättfärdighets skrud
och helga ditt hjärta, med honom förent,
så varder ock kärilet utantill rent.
Men ställer du endast för världen dig from,
så gack, farisé, till de skrymtares dom,
där huggormars afföda finner sin lott
med Judas, som kyssande Kristus förrådt.
