1.
Hela werlden är fördärfwad,
Alldeles uti ondska stadd,
Den natur som wi ha ärfwat,
Blir alt mer och mera skadd.
Ack! hur mången går så djärf
Til sit yttersta fördärf.
2.
Hwad månd' orsak därtil wara,
At GUDs Nåd så blir förglömd,
At så mången folke-skara
Går at ewigt bli fördömd?
Mon' för syndens smitto-sot
Aldrig funnits läke-bot?
3.
Ingen männ'ska har nu nödigt
Gå för synd sin sällhet qwitt,
Sedan JEsus öfwerflödigt
Lät utrinna blodet sit:
Men at de ei hafwa ro,
Är at de ei detta tro
4.
O! at själarne betänkte,
Huru som de dagelig,
Uti otros djup nedsänkte,
Mer och mer fördärfw sig,
Uti synden, hwilken är
Et med djefwulens begär.
5.
O! at de, som synden tjena
Med alt hjertans wälbehag,
Och sin lemmar endast låna
At fullborda syndens lag,
Kände med beängstadt mod,
At de kostat JEsu blod.
6.
Syndare, jag eder beder
uti JESU Christi Namn,
At j eder kasten neder
I GUDs Faders kärleks famn,
Och inför hans nådes-thron
Tiggen nåd utaf hans Son.
7.
Beder utaf alt ert hjerta,
At få känna syndens gift;
Och at slippa all den smärta,
Som orsakas af desz drift.
Om j gå i otro hårt,
Blifwer straffet ewigt swårt.
8.
Jah wil fråga hur j kunna
Nöjde tjena synden än,
Och er köpta själ miszunna
Eder dyra Själa-wän,
Som likwäl för er skull dödt,
Er at frälsa sig bemödt.
9.
Hörer, hur han kärligt ropar:
Ack! wänd om, o Israel:
Jag med nåd dig öfwerhopar:
Jag, som är ImmanuEl,
Wil för intet gifwa dig
Nåd och frid ewinnerlig.
10.
JEsu! wäck du kraftigt alla,
Som på denna werldens ö
Wandra uti willerwalla:
De måst' eljest döden dö.
Låt dit söta köm! ack kom!
Göra, at de wända om.
