Hemligheten är Upptäckt!/Första Kapitlet
| ← Rättelser |
|
Andra Kapitlet → |
Mormonernas eller "De-sista-dagarnes-heliges" första Profet, Josef Smith den yngre, föddes i Saron härad, Windsor kan, i staten Vermont, i Nordamerika, den 23 December 1805. Då han war tio år gammal, flyttade hans föräldrar med sina barn till Palmyra i staten New-York och han uppehöll sig i trakten deromkring wid pass elfwå år, med ringa insigt i skrifwa och räkna.
När han war sjorton år gammal, begynte han, efter sin egen berättelse, att tänka på sin själs salighet, efter detta lifwet; han blef willrådig om, hwar den sanna läran skulle finnas, emedan alla religionspartier ropade: "här är wägen, wandra på den;" han gick till en skog nära sin faders hus, och böjde knd, och bönföll då Herren och bad om upplysning, och bå syntes honom twenne wäsen i utomordentlig glans, af hwilka han fick underwisning om att alla religioner woro mer och mindre falska, och han erhöll det löfte, att den sanna löran, Evangelii fullhet (Mormons bok se "Förbundets bok" 5 sid., 16 rad uppif.), skulle blifwa honom uppenbarad i framtiden, hwarpå synen förfwann. Se "Märkwärdiga Syner" af Orson Pratt (en af mormonernas Tolf Apostlar).
Jag will göra ett utdrag af ofwannämnde skrift; det lyder som följer: "Det sades honom (Josef Smith), att han war kallad och utmald att wara ett redskap i Guds händer att uträtta några af hans underfulla afsigter i dett heliga werk; det blef honom antydt, att de amerikanska Indianerna woro en del af Israel; att bå de först kommo till Amerika, woro de ett upplyft folk, som hade kunskap om den sanna Guden, — — — den största delen af dem blef utrotad, och en af deras fista Profeter förwarade dessa anteckningar (Mormons bok), enligt Guds befallning, på ett säkert ställe, på det de skulle blifwa bewarade från de ogudaktigas händer, hwilka söfte att tillintetgöra dem. — — — Om morgonen gick han som wanligt ut på sitt arbete, men snart förnyades synen, engelen wisade sig åter, och då han om natten blef underrättad om stället, hwarest dessa ting woro förwarade, blef det honom antydt, att han strart skulle gå för att se dem. Han begaf sig till stället, som icke låg långt från hans faders hus. Det war en kulle, till en stor del bemuren med skog och någet gräs, men icke odlad, liggande ⅔ mil ifrån staden Palmyra i den wstliga delen af staten New-York. Boken war förwarad på den westliga sidan af högen i en liten kista, gjord af fyrkantiga flata stenar, sammanfogade med cement, på hwilka plåtarna hwilade. Den öfwersta stenen war rund ofwanpå. — — — Och om morgonen den 22 September 1827 öfwerlemnade Herrans engel skriften i hans händer. Denna skrift war graverad på plåtar, som hade utseende af guld. Hwarje plåt war icke långt ifrån 8 tum lång och 7 tum bred, och icke fullkomligt så tjock som manligt bleck."
Jag will här anmärka, att Martin Harris, en af Mormons boks wittnen (nu affallen), likwäl stadfästat sitt wittnesbörd; det är aftryckt i en mormonsk tidskrift, kallad "Skandinaviens Stjerna," 8 Arg., 379 sidan, der han säger: "Wet att jag met att den är sann, ty höll jag icke en gång plåtarna på mitt knä en och en half timma, — — — jag antager de woro så långa, eller omkring åtta tum, och omkring så breda, eller omkring fyra (4) tum, och hwar och en af plåtarna war tjockare än det tjockaste bleck." Här ha mi först Orson Pratts, en Apostels, och sedan Martin Harris, ett wittnes, wittnesbörd, alldeles olika hwarandra. Den ene säger att "plåtarne woro 7," och den andre säger att de "woro fyra tum breda;" den ene säger att de woro "icke fullkomligt så tjocka som wanligt bleck," den andre såger "att de woro tjockare än det tjockaste bleck." Detta är icke mycket säfra bewis för att Mormons bok är, hwad den utigiswer sig för att wara, nemligen: "Evangelii fullhet."
Men nu tilldaka till berättelsen: "I denna wigtiga och intressanta bok får man läsa det gamla Amerikas historia, ifrån deß tidigare bebyggande af en koloni, som kom från Babylons torn, då språket blef förbistradt, till början af det semte århundradet efter den kristna tideräkningen. Af dessa anteckningar lära wi, att Amerika i gamla tider warit bebodt af twå särskilda menniskostammar. Den första och äldsta kom direkte från det stora tornet (Babylons torn) och kallades Jarediter. Dan andra kom direkte från staden Jerusalem, omkring serhundra år före Christus, och woro Israeliter, mest af Josefs stam. Den första nationen eller Jarediterna tillintetgjordes ungefär den tiden, då ofwannämde Israeliter kommo från Jerusalem, hwilka bebodde landet efter dem. Den wigtigaste delen af den andra stammen stupade i krig · mid slutet af det fjerde århundradet. De öfriga hafwa nedsjunkit till et ociviliseradt tillstånd och bo ännu i landet, fastän delade i en mängd nationer, och kallas af Europeerna för de Amerikanska Indianerna." Detta torde wara nog, för att läsaren kan se, på hwad wis Mormonerna berätta att Mormons bok är framkommen. Wi wilja nu öfwergå till:
Då wi nu sett huru de tro att Mormons bok är framkommen, så will jag med utdrag ur deras egna skrifter framlägga deras bewis för deß "Gudomliga Trowärdighet." Jag will göra det i korthet, för att ej upptaga tid och plats, och anföra blott det hufwudsakligaste. Önskar läsaren att nogare känna deras bewisningsgrunder, så hänwisar jag honom till deras skrifter. Jag gör följande utdrag ur en af deras skrifter, kallad "Mormons boks Gudomliga Trowärdighet," försattad af "Apostelen" Orson Pratt, emedan denna skrift bewisar tydligare än alla andra, hwad bewis de hafwa för Mormons bok. Det begynner som följer. Han sägar:
1. Att ingen i de Judiska skrifterna talar så tydligt om hwad som skall ske i de fista dagarna, som Profeten Esaias; att han i det 29 Capitlet talar om en wiß bok, som skulle komma fram.
2. I den första och en del af den andra versen talar han we öfwer Ariel eller Jerusalem. Han säger (jag följer nu den engelska öfwersättningen af bibeln, emedan den är tydligare, och det är äfwen den som Mormonerna mest gilla): "We Ariel, Ariel, den stad der David bodde, läggen år till år; låt dem slagta offer; dock, jag will tränga Ariel, och der skall wara bedröfwelse och sorg." Sedan Messias kom och offrades för werldens synder, fortforo Judarne att "slagta Högtids-offer," ehuru de skulle hafwa warit afskaffade; de lade "år till år" till Mose lag, intill deß de nedbragte "sorg och bedröfwelse" och stor nöd öfwer deras älskade stad. Den Romerska krigshären omringade staden, kastade en förskansning omkring den, och ändtligen sämnade den med jorden. Den förnämsta delen af Judarne omkom, och en lemning kringspriddes ibland nationerna, der de wandrat i mörker intill denna dag.
3. Den sista delen af den andra versen talar om en annan tilldragelse, som skulle likna den som skulle hända Ariel eller Jerusalem. Der läses således: "Och den skall wara mig som Ariel." Detta kan icke tydas på Ariel sjelf, utan må häntyda på något som skulle wara lika som Ariel; det skulle wara dåraktigt att säga, att Ariel skulle wara som Ariel, hwarför ordet "den" må häntyda på en nation, hwilken skulle lida liknande straff som de der skulle komma öfwer Jerusalem.
4. Han anför sedan de tre följande verserna, och tyder dem på det som Mormons bok berättar, nemligen att Josephs slägt war der i Amerika, och hur den omtalar de stora ödeläggelser som gick öfwer dem i Amerika, och om det att den skulle "tala utur jorden." Han säger, att "det blef uppfyldt då Josef Smith fann Mormons bok i jorden." 10—12 verserna åter skulle ha gått i fullbordan, då Smith skickade Martin Harris till Professor Anthon i New-York med afskriften af plåtarna. 13—21 verserna uppfyldes genom att blinda fått sin syn, och döfwa sin hörsel genom Mormoner. 22—24 verserna uppfyldes i det att Mormons bok omtalar att de Amerikanska Indianerna härstamma från Israels barn, och derför skulle Jacob icke mer behöfwa skammas då han får se dem.
5. Likaledes säger han, att då Josef Smith fann Mormons bok, blef Hesekiels profetia uppfyld, som han omtalar i sitt 37 Cap. 15—20. Att bibelen war Juda trä, och Mormons bok Efraims trä, och att dessa taflor skulle förenas i Profetens hand, betydde, enligt Pratt, att de skulle bifwa ett i sitt wittnesbörd, om att Israel skall samlas.
6. Äfwen säger han: att då David i sin 85 ps. 12 v. sjunger, att "sanning skall wära upp af jorden," så profeterade David om att Mormons bok skulle framkomma af jorden.
7. I en af deras skrifter, kallad "Bibliska hänwisningar," hänwisas man till Dan. 12 Cap. 4 v., som skulle wittna för Mormons bok.
1. Då wi nu hafwa sett deras grunder för sin religionsbok, så önskar jag här att på deras eget område wederlägga deras åberopade bewis, att profeterna talat om det som hände wid Mormons boks framkomst. Min affigt är icke att säga antingen Mormons bok är uppfunnen på det sätt, som de sjelfwa berättat, eller icke, ehuru ganska beswärande omständigheter förekomma mot deras berättelser, t. er. de förut anförda wittnesbörden af Martin Harris och Orson Pratt om "plåtarnas" storlek m. m., hwilka äro alldeles stridande mot hwarandra. Och i "Mormons boks Gudomliga Trowärdighet" N:o 6, 20 sid., 14 rad. nedif. säger Praff, då han har slutat sina bewis för Mormons bok, följande: "Och jag aflägger nu mitt ödmjuka wittnesbörd till alla jordens nationer, som läsa denna skrift, att Mormons bok är en Gudomlig uppenbarelse; ty Herrans röst har förklarat det till mig." Och i Skandinaviens Stjerna, 10 Årg., 343 sid., 2 rad upplf., säger samme "Apostel" Orson Pratt i en predikan följande: "Hwaraf kan jag weta att detta Rike (Mormonismens) är det stora sista dagarnes Rike, som skall bestå ewinnerligen? Har jag sett Herrans ansigte i en öppen syn? Nej, det priwilegium (den nåden) har jag aldrig nått! Ha änglar talat med·mig? Nej, — — — men af den kraft, som den Helige Ande har gifwit mitt hjerta tid efter annan, wet jag det." Kan någon med sannt förnuft gilla det, att en Guds man, en "Jesu Christi Apostel," skall på detta sätt gå till wöga, att ena gången säga att han har hört Guds röst, och den andra gången säga att han hwarken har sett eller hört något, på annat sätt än genom den Helige Ande? Är det icke inbillningen, som talat till honom; ty tro icke, snart sagdt, alla menniskor att de ha Guds anda? Då kanske det är Guds anda, som säger åt bofwen att han skall döda sin nästa, för att han skall få penningar. Om wi derföre skola kunna weta, att wi ha den Helige Ande, så måste han öfwerensstämma med bibelen. Och är det den Helige Ande som sagt Pratt att Mormons bok är sann, då måste också de bewis han har tagit ur bibelen wara äkta. Wi skola nu undersöka om han fått sina bewis genom Guds anda, eller om han har fått dem af inbillningen.
2. Det första af Orson Pratts bewis innehålles i de efterföljande styckena. Det andra är fullkomligt sundt. Men i det tredje säger han, att detta "Ariel" skulle wara ett annat än Jerusalem; deri tager han fel, och icke det allenast, utan han motsäger sig sjelf, ty han säger först, att Jerusalem blef jemnad med jorden, och det är klart att då det war Jerusalem som blef jemnad med jorden, så war det också Jerusalem som skulle tala utur jorden, och detta; "då skall du (Ariel) förnedrad warda, och tala utur jorden," förekommer icke förrän i fjerde versen, och likawäl såger Pratt, att blott första och något på andra versen talar om Ariel eller Jerusalem, och resten af andra versen och allt det andra tillhör Amerika, som skulle likna Ariel eller Jerusalem, och att det war Mormons bok som skulle "tala utur jorden." Men då wi läse det 29 Cap. med eftertanka, samt tillika känne historien om förhållandena i Jerusalem, så skola wi sinna den herrligaste och tydligaste Profetia om Jerusalem och hela Canans land. Ariel är ett hebreiskt ord, som på swenska betyder "Guds Lejon." · Judarne bodde i Jerusalem, och dem är det som Herren har bewisat sin kraft, och då wi läse bibelen, kunna wi se att det är i Jerusalem, och dem är det som Herren har bewisat sin kraft, och då wi läse bielen, kunna wi se att det är i Jerusalem som Herren har utfört de största gerningarna sedan Israel kom in i landet Canaan, och det kan med rättna kallas "Guds Lejon" (se 1 Mos. 49: 6). Men då de hade sallit i ogudaktighet, så utropar Profeten: "We Guds Lejon," m. m. I andra versen säger han (i den hebreiska bibelen lyder det som följer): "Men jag skall tränga Ariel )Guds Lejon), så att han skall förja och jämra sig, och dock wara mig ett sannskyldigt Ariel (Guds Lejon)." Detta bär wittnessbörd om sig sjelf; ty fast Judarne (Jerusalems innebyggare) sörjt och jämrat sig, genom att de ha blifwit trängda af Herrans hand, af hedningarne intill denna dag, så äro de "bock ett sannskyldigt Guds Lejon," som skall mer än förr föra hufwudrollen, då Israel skulle i dessa dagar samlas till sitt Jerusalem igen, som ligger i Juda land, som ligger i Canaans land i Asien. När som Jerusalem blef omringadt af den Romerska hären fyratio år efter Jesu död, då blef hela profetian uppfylld ända till och med den sertonde versen. I den tredje versen heter det: "Ty jag skall belägga dig alltomkring (fr. hwilken dig? sw. Ariel eller Jerusalem, inbegripna Judarne som bodde derinne) och fränga big med bolwerk, och skall låta uppsätta wallar omkring dig. Då skall du (fr. hwilken du? fw. Ariel eller Jerusalem) förnedrad warda och tala utur jorden, och mumla med ditt tal utur stostet, att din röst skall wara såsom en spåkarls utur jorden, och ditt tal skall hwiskande wara utur stoftet." Dermed wille Profeten uttrycka hur Jerusalem skulle i grund till jorden förstöras, och efter förstöringen liksom tala och säga: "hur stor och prägtig war icke Jerusalem, och nu är den förstörd i grund." Och detsamma säger Jesus i Matth. 24 Cap. 1, 2 vv.: "Här skall icke låtas sten på den andra, som icke blifwer nederbruten." I Luc. 21 Cap. 16—24 vv.: "När I sen, att Jerusalem warder belagdt med en här, skolen I weta, att deß stund är för handen. De då i Judeen äro, de fly uppåt bergen; och de der midt inne äro, de gånge ut, och de som ute i landet äro, de gånge icke derin; ty att då äro hämdedagarna, att fullbordas skall allt det som skrifwet är (nämligen om Jerusalems färstöring). Men we dem som hafwande äro, och dem som dia gifwa i de dagar (ty alltid är det swårt för en hafwande och bi-gifwande gwinna till att fly), ty stor plåga warder på jorden, och wrede öfwer detta folk (Judarna). Och de skola falla för swärds egg, och fångne bortförde warda af Hedningarna, till deß Hedningarnas tid fullkomnad warder." Es. 29 Cap. 5 v.: "Och de (Hedningar eller Romare) som dig (Jerusalems inwånare) förskingra, skola wara så många som ett grand stoft; och de tyranner som fjukande agnar, och det skall ganska hastigt ske (när Hedningarnas tid är fullkomnad att hafwa wälde ofwer Israel). Ty du (Jerusalem) skall af Herranom Zebaoth hemsökt warda med wäder och med jord-bäfning, och stor dunder, med wäderwirfwel och storm, och med förtärande eldslåge. Men såsom en natts syn i en dröm, så skola de många Hedningar wara, de der strida emot Ariel (Guds Lejon eller Jerusalem) samt med all deß här och bolwerk, och dem som tränga honom. Ty såsom en hungrig drömmer att han äter, men då han uppwaknar, så är hans själ ännu tom, m. m., alltså skola också de många Hedningar wara, som emot Zions berg strida (staden Jerusalems södra sida är byggd på Zions berg). Warder häpne och försoffade (Israel); förblindens och warder bruckne, dock icke af win; rager, dock icke af stark bryck. Ty Herren hafwer eder inskänkt en swår sömns anda (för det att de förkastade Jesus och Profeterna) och tillyckt edra ögon; edra Profeter och Förstar, samt med de Siare, hafwer han förblindat. Så att alla syner (efter grundterten: "Så att hela uppenbarelsen") skall wara eder såsom en beseglad boks ord." Här må man färstå, att Esaias talar om alla Israel Profeter och att "deras syner skola wara eder såsom en förseglad boks ord." Det kan icke wara frågan om att Esaias talade om Mormons bok, ty om wi läse i deras wittnesbörd om Mormons bok, så säga de att en del af boken war beseglad, men hos Esaias är icke taladt om någon beseglad bok, utan uppenbarelserna skulle wara såsom en beseglad boks ord, ty då det i fjerde versen talas om att Ariel eller Jerusalem skulle "tala utur jorden såsom en spåkarls röst," icke war det en werklig spåkarls röst, utan det war såsom en spåkarls röst, det will säga en liknelse af en spåkarls röst. Här har jag nu tydligt bewisat, att Esaias icke menade en i werklighet beseglad bok, utan det skulle wara såsom en beseglad bok. Kasta nu blicken på förhållandet i menskligheten. Kan någon fullkomligt förstå Bibeln? Nej, den är, eller hela uppenbarelsen är såsom en beseglad bok, både för den lärde och olärde, för det att de frukta Herren efter menniskors bud som de lära. Men Herren ware tack att han åter will förbarma sig öfwer Israel, icke allenast Juda hus, utan också de tio förlorade stammarne, eller Israels hus, som Konung Salmanassar af Assyrien bortförde, och som ännu i dag ingen menniska wet hwar de finnas, mer än att Profeterna tala om "att de skola omma ifrån alla jordens ändar." Ty Profeten Jeremias utropar i 3 Cap. 18 v.: "På den tiden skall Juda hus gå till Israels hus, och skola tillsammans komma nordan efter, in uta det land, som jag edra fäder till arfs gifwit hafwer." Och i Hes. 39 Cap. 28 v.: "Alltså skola de förnimma, att jag Herren är deras Gud, som dem hafwer låtit bortföra ibland Hedningarna, och åter låtit församla dem uti sitt land igen, och icke en af dem blifwa låtit." Och i Mich. 2 Cap. 12 v.: "Jag will hafwa dem tillhopa, såsom en hjord uti ett fårahus och såsom en hjord uti sin hydda; så att det skall gny af menniskor." Det är om samma föremål som Esaias talar i 29 Cap. 17 v., då han säger: "Nu wäl, innan en ganska liten tid skall Libanon warda en åkermark, och åkermarken skall för en skog räknad warda." Då det blir i Canaans land så, att det "gnyr af menniskor," så är det också klart att de skola hafwa hus att bo uti (se Es. 65 Cap. 21, 22 vv.). Och med detsamma bli Libanons skogar uthuggna, så att de blifwa såsom en "åkermark." Och i 32 Cap. 15 v. säger han att landet skulle ligga öde, "till deß att öfwer oß utgjuten warder andan af höjden: så skall då öknen warda en åkermark, och åkermarken skall för en skog räknad blifwa." Här kan man se, att öknen och Libanon, som aldrig kunnat uppodlas (öknen för deß torrhet, och Libanon för sina skogar), skola i dessa yttersta dagar blifwa få fruktbara, att det egentliga Israels land, "som flöt af mjölf och honung," skall nu blifwa räknadt som en skog, emot den herrlighet som skall wara i öknen och Libanon. Libanon har alltid warit en skog, och derifrån hämtades allt timmer till att uppbygga hus med, och Salomo hämtade timmer derifrån till Jerusalems Tempels uppbyggande. Se 1 Kon. 5 Cap.
3. Och då på den tiden skola de döfwa höra, och de blinda se den ofwannämda "boken", som har warit såsom beseglad (det will säga: hela eller alla Guda uppenbarelser till sina barn), som liknas wid en beseglad bok. För det att profeten förstod, att då Israel hade återkommit till sitt Canaans land och sått nedhugga träden på Libanon, och af dem byggt sig hus att bo uti, då, och icke förr, skulle Israel förstå Guds uppenbarelser, eller den beseglade boken. Och då skola de blindas ögon se utur mörkret och skummet, och de fattige skola glädja sig i Herren Israels helige Gud, när alla deras tyranner bliförgjorda från landet. Och Jacob skall wißerligen icke på skam komma, då han får se alla sina barn komma till sitt "igen" och icke "en" blifwit tillbaka ibland hedningarna. Och då skola de som en willvanda hafwa, taga wid förstånd, och de bladrare skola sig lära låta, och de uppriktiga ibland Mormonerna också.
För att ännu tydligare bewisa att det icke är som Pratt säger, nemligen att det wore en wrklig bok, som Esaias menar, så will jag påminna att Swenska ordet "såsom" betyder ingalunda att det är, utan betyder att det liknar något. Till exempel: "Du är såsom en död menniska;" icke menar man dermed att han i werkligheten är död, utan att han liknar en död menniska. Esaias säger i 44 Cap. 4 v., då han talar om Israels wälsignelse: "Att de (Israel) wära skola såsom gräs, såsom pliträd wid wattubäckar." Icke kan det wara profetens mening, att Israel wore werkligt "gräs" och "pilträd," utan han will dermed likna dem wid detta, för att afbilda huru frodigt och wäl de skulle trifwas. Så är det också med detta ordet: "så att allas syner skola wara eder såsom en beseglad boks ord." Detta är tydliga bewis nog, att deras bewis för Mormons bok äro alls icke bewis, utan just det motsatta, ty Mormons bok lärer att Israel skall samlas till Amerika, men detta Capitlet säger att de skola samlas till Israels land, der Libanon ör.
4. Det kunde icke här wara ur wägen att upplysa dem, som icke känna det förut, nemligen: att Canaans land eller Palestina, som är det rätta "Israels berg," ligger i werldsdelen Asien, och är så beläget, att Medelhafwet sköljer Canaans westra stränder. Detta haf kallas äfwen Stora eller Westra hafwet och ligger wester ut från Jerusalem (hufwudstaden i Canaans land); öster ut om denna stad ligger Döda eller Salthafwet, och i norr ligger Syrien, samt i föder Egypten och Röda hafwet. I öster om Döda hafwet ligga de stora Arabiska öknarna, som äfwen tillhöra Abrahams säd, se 1 Mos. 15 Cap. 18 v., ända från elfwen i Egypten till elfwen Frath i öster, och troligen är det deßa stora öknar som Esaias talar om i 35 Cap, "att de skola blomstra som Saron och Carmel" (Saron är den skönaste slätten i Canaans land, och Carmel ett skönt berg med sina trädgårbar). Canaans land ligger från Swerge i sydost, och Amerika i wester. Utah, dit Mormonerna samlas, är så långt skildt genom werldshafwet från Canaan ("Israels berg"), att det gör en wäglängd, på omkring 2 a 3 tusen Swenska mil. Således taga Mormonerna storligen fel.
5. Genom denna beskrifning om förhållandet wid Jerusalems förstöring äro de första fyra styckena, som Pratt har framstält till bewis, på detta sätt wederlagda; ty om läsaren har följt mig, så hoppas jag att han skall se, att hwad jag här har beskrifwit, är det werkliga förhållandet, och således finnes intet bewis häruti för Mormons bok. Ty en profetia kan eller skall icke uppsyllas mer än en gång. Men nu skall jag äfwen undersöka om det är något bewis för Mormons bok, som Pratt anför utur profeten Hesekiels 37 Cap. 15—20 vv. "Och Herrans ord skedde till mig, och sade: Du menniskoson! tag dig ett trä, och skrif derpå för Juda, och för hans medbröder Israels barn, tag sen ett annat trä, och skrif på det för Josef, Efraims trä, och för hela Israels hus deras medbröder, och fatta (foga ihop) dem båda tillsammans, att de blifwa till ett trä, och de skola blifwa ett i din hand."
6. Pratt säger om detta, "att biblen är Juda trä, och Mormons bok är Efraims trä, och att de skola wara ett i sitt wittnesbörd att samla Israel." (Se Mormons boks Gudomliga trowärdighet.) Jag will först motbewisa Pratt på hans eget område. Wore det så att här wore meningen, att det skulle wara böcker, då låt oß först lägga märke till följande: I 1 Kon. 11 Cap. 11—13, 26—40; 12 Cap. 1—24 står det, att i Salomos sons tid blef riket deladt i twenne riken; de tio stammarna kallades Israels rike, och de twå (Juda och Benjamin) kallades Juda rike. Ruben, Jacobs förstfödde son, skulle då hafwa regeringen bland de tio stammarna, men i det stället war det Josef som fick den. Orsaken dertill kan man se i 1 Krön. 5 Cap. 1, 2 vv. "Rubens barn, första Israels (Jacobs) sons, ty han war förste sonen; men derför att han besmittade sin faders säng, wardt hans förstfödslorätt gifwen Josefs barn, Israels sons, och han (Ruben) wardt icke räknad till förstfödsling. Ty Juda, som mäktig war ibland sina bröder (ett "Guds lejon"), honom wardt förstadömet för honom gifwet, och Josef förstfödslorätten". Och Josefs stam bestod af twenne stammar, Manaße och Efraim. Manaße war den förstfödda, men Efraim fick förstfödslo-wälsignelsen af Jacob sin farfader. I 1 Mos. 48 Cap. och 5 Mos. 33 Cap. 17 v. heter det: "Detta är Efraims tiotusen och Manaße tusen," det will säga att Efraims stam skulle blifwa tio gånger större än Manaße. Och uti 1 Kon. 11 Cap. 26—28, 40 vv.; 12 Cap. 1, 2, 20 vv. kan man se att det war Efraim som fick regeringen ibland de tio stammarna, sedan de hade skilt sig från "Juda hus" (Benjamins och Juda, det är denna slägt som ännu i dag kallas Judar). Och Efraim war den som förförde Israel till synd, se Os. 5 Cap 9, 11, 14 vv.; 7 Cap. 8 v.; 8 Cap. 11 v.; 9 Cap. 3, 7—11, 16 vv.; 11 Cap. 3—5 vv.; 13 Cap. 1 v.; genom att då han war regenten, så hade han magt att fötleda Israel, och när Israel blef bortfördt till Asyrien, kan ses i 2 Kon. 17 Cap. 21—24 vv.; 18 Cap. 9—12 vv. Häraf se wi att det är som David sade i sin 60 Ps. 9 v.: "Min är Manaße: Efraim är min hufwuds magt: Juda är min förste."
7. Och likasom Efraim war orsaken till att Israel föll i synd och blef fördrifwet, så skall han också wara orsaken till att samla Israel tillbaka till deras förlofwade Canaans land igen. I 5 Mos. 33 Cap. 17 v. läses: "Hans (Josefs, Jacobs sons) herrlighet (hans styrka) är såsom en förstfödd oxe, och hans horn (hans kraft, ty en oxe begagnar alltid sina horn för att wisa sin styrka) såsom enhörnings horn (således starkare än oxe-horn); med dem (sin kraft) skall han stånga (samla) folken ihop, intill landets (Canaans) ända; det är Efraims tiotusen och Manaße tusen." Och i Jer. 31 Cap. 4—10 vv. står det att det är Josefs "förstfödde" son Efraim, som skall samla Israel, ty Josef är Rachels son. I 1 Mos. 35 Cap. 24 v. och i Os. 17 Cap. står det tydligt, att det är Efraim, som skall samla Israel till sitt land igen, men Juda skulle först begynna att samlas. Se Os. 6 Cap. 11 v.
8. Då Hesekiel talar om deßa "trän," så säger han att på Efraims "trä" skulle det skrifwas icke allenast för honom, men för hela Israels hus, de tio stammarna; således kan icke "Mormons bok" wara detta "trä," ty Mormons bok talar icke om hwar de tio stammarna finnas, och deßutom talar den blott om twå familjer, bestående af omkring sexton personer, som gingo från Jerusalem, och huru de sedan förökade sig. Och deßa få personer kunde wäl icke innehålla de tio Israels stammar, eller hur, I Mormoner? Det är sannt att den omtalar äfwen "Jards folk," som "kom från tornet," men de woro icke af Israels slägt. Och wore Mormons bok "Efraims trä," då skulle också de tio stammarna warit upptäckta på samma gång som Mormons bok kom fram; således är det omöjligt att Mormons bok är "Efraims trä," ty om det wore som Pratt säger, nemligen att Hesekiel menade att det skulle wara böcker, då är det också tydligt, att då skulle "Mormons bok" beskrifwa huru det gick med de tio stammarna, efter det att de blefwo fördrifna i fångenskap, lika så tydligt som biblen omtalar dem innan de blefwo fördrifna i fångenskap. Och rätteligen skulle "Mormons bok" beskrifwa det mycket tydligare, emedan Mormonerna påstå att "Mormons bok" är tydligare än biblen; men i det stället talar den icke något om de tio stammarna, huru de lefde efter deras fördrifning. Således äro Pratts bewis här tydligen wederlaggda på hans eget område.
9. Men tillåt mig, kära läsare, säga dig hwad deßa "trän" betyda, som Hesekiel omtalar i 37 Cap. Och i stället för att taga Orson Pratts förklaring, så låt oß i det stället se Herrans egen förklaring deröfwer, nemligen: hwad deßa trän betyda. I 18 versen: "Om nu ditt folks barn talar till dig och säger: Will du icke kungöra oß hwad du dermed menar? så säg till dem: detta säger Herren Gud: Jag will taga Josefs trä, som är i Efraims hand, och Israels stammar hans medbröder, och will lägga dem (de 10 stammarna) hos honom (Josef), äfwen hos Juda trä; och göra ett trä af dem (ett folk) och de (tolf stammarna) skola blifwa ett i min hand. Och träden hwarpå du skrifwer skola wara i din hand framför deras ögon (till ett tecken att de skola blifwa ett folk). Och säg till dem: detta säger Herren Gud: si, jag will hämta Israels barn ifrån hedningarna, dit de dragna äro, och skall samla dem från alla sidor, och hämta dem till deras eget land. Och jag will göra dem till ett folk uti landet på Israels berg; och en konung skall wara konung för dem alla: och de skola icke mer blifwa twå folk, ej heller skola de blifwa delade uti twå konungariken någon gång mer" (se engelska öfwersättningen).
10. Således har Herren sjelf förklarat det. Men om det skulle så wara, att det wore frågan om böcker, då will jag först säga till dem som påstå det, att om Hesekiel talade om böcker och Mormons bok wore Efraims trä, då war det något besynnerligt, ty Mormonerna berätta, att Mormons bok blef skrifwen i Amerika, men Hesekiel berättar oß, att Herren befallde Hesekiel (icke Mormon) att skrifwa deßa trän för Juda och Efraim, och det war i Babylonien uti Asien, som Hesekiel då wistades, och deßutom så war en stor del af biblen redan skrifwen i Hesekiels tid, och han skref sjelf icke mer än den boken som i biblen kallas efter hans namn. Således war det hwarken biblen eller Mormons bok som Hesekiel skulle skrifwa, utan det han skulle skrifwa war blott ett tecken till, att Israel skulle i de sista dagarna blifwa till ett folk på "Israels berg", likasom då Herren befallde den samme profeten, att han skulle rita Jerusalems belägring på en sten, och ligga på en sida i en lång tid, blott som ett tecken för Israel, se Hes. 4 Cap., och att det war blott till ett tecken för Israel, som Herren befallde profeten att skrifwa deßa trän (taflor), är tydligt af de språk jag nyligen framställt, som Herren sjelf säger profeten, och den är den bästa förklaringen. Och det Pratt säger, att deßa trän (böcker) "skulle wara ett i sitt wittnesbörd att samla Israel," dertill swarar jag, att Hesekiel talar ej så, utan det heter att han skulle sammanfoga dem, och betydelsen war icke att de skulle wara ett wittnesbörd, utan att Israel skulle blifwa till et folk på "Israels berg." Det står icke att de skola wara ett folk i ett främmande land, utan på "Israels berg" uti Canaans land. Här lemnas icke något rum eller bewis för Mormons bok, ty hoon säger, att Israel skall samlas både till Amerika och Jerusalem; men då wi weta, att deßa land ligga så långt åfskilda, så kunde icke profetian icke profetian fullbordas, som säger, att "Israel skall blifwa Ett folk på Israels berg." Och då Esaias talar om huru Israel war innan deß folk blef fördrifwet, säger han i 9 Cap. 20, 21 vv.: "Hwar och en äter sin arms kött: Manaße Efraim, Efraim Manaße, och de båda tillsammans emot Juda." Men då han i 11 Cap. talar om att Israel skall samlas i de yttersta dagarne, såges i 13, 14 vv.: "Och det nit emot Efraim skall återwända, så att Efraim icke hatar Juda, och Juda icke skall wara emot Efraim. Men de skola wara de Filisteer på halfsen wester ut m. m."
11. Som jag förut har påpekat ur biblen, kunna wi se, att Efraim war regenten i Israels de tio stammarnas rike, och Juda war regenten i sitt rike, som bestod af Juda och Benjamins stammar, och då Efraim skulle wara tillsammans med Juda, då är det naturligt, att de andra stammarna också äro der, och summan är: "att Israels alla stammar skola wara ett förenadt folk på Israels berg, och de skola alla hafwa en konung, och skola aldrig blifwa delade i twå konungariken någon gång mer." Se Hes. 37 Cap.
12. Och det tredje bewiset för Mormons bok är i Dan. 12 Cap. 4 v. Det lyder som följer: "och du Daniel, fördölj deßa orden, och besegla denna skriften intill den yttersta tiden;" hwad kan mera wara, som är ett så löjligt påstående? Daniel wistades i Chaldeernas land (Babylonien) och icke i Amerika, som ligger så mycket längre åtskils än Canaan och Amerika, som öfwer de stora Arabiska öknarna. En Mormon kunde inwända: "Men kunde icke Daniel sått i en syn se Amerika och en beseglad bok komma derifrån." Dertill swarar jag, att Daniel underrättar oß ej derom, men han talar blott om, att han blef befalld att "besegla denna skriften." Ty alla profeter ha alltid sett syner, som de blifwit förbjudna att skrifwa, och så war det med Daniel, han såg och skref mycket som han blef befalld att han skulle besegla, "men i de yttersta dagarne skulle många der öfwer komma och finna ett stort förstånd," se Dan. 12 Cap. 4, 9 vv. Och säkerligen kommer nog någon att upptäcka deßa skrifter, någonstädes i Babylonien, ty i denna tid ha redan många böcker upphittats bland ruiner. Och när de äro funna, så skall många af dem finna ett stort förstånd. Men Daniel har icke skrifwit och beseglat Mormons bok i Amerika, ty Mormons bok säger sjelf, att det war en man som het Mormon och hans son Moroni, som skrefwo och beseglade den. Och således har icke Daniels ord med Mormons bok att göra till det minsta.
13. Och det fjerde bewiset är i Davids 85 Ps. 12 v. "Sanning skall uppwära af jorden, och rättfärdighet skall se ned från himmelen." Häruti kunde synas ligga ett bewis, om man hängiswer sig åt en mycket fri tolkning; hwarom widare i tredje kapitlet. Men då wi funnit, att Mormonerna så storligen tagit fel i alla andra af sina bewis, så kan man icke wåga att blott för ett språks skull sätta tro till att Mormons bok är af Gudomlig upprinnelse. Jag will blott fråga: kan icke "sanning uppwära af jorden" utan att en bok skulle komma derur? Jo, wißerligen. Jag tror att David med deßa ord wille lofwa och prisa sin Gud. På det hebräiska språket sjungas hans psalmer ännu i dag, och då är det säkert, att han dermed wille prisa och lofsjunga sin Gud.
14. Innan jag slutar detta kapitel, will jag påpeka ett ord af Orson Pratt, i hans ofwannämda skrift N:o 4, sidd. 12, 13. "Angelen hade dem (plåtarna till Mormons bok) i förwar, och hjelpte Smith att bewara dem för stenderna, som wille förstöra dem, . . . ängelen tog dem i förwar sedan de hade blifwit öfwersatta, tills tiden skulle komma att den beseglade delen skulle öfwersättas. . . . Många tro, att om de fingo se plåtarna, skulle de kunna blifwa öfwerbewisade straxt om deras Gudomliga upprinnelse. Men wi fråga sådana, huruledes de skulle kunna weta, blott genom att se plåtarna, om de woro af gammaldags eller nyare konstruktion (eller om de woro gjorda i deßa tider). Huru skulle de kunna, genom att se ingraweringarna (bokstäfwerna) på dem, weta att de woro rätt öfwersatta?" Detta är blott en krypwäg, som man måste gå för att flippa undan; det wore mer än besynnerligt, om man icke skulle kunna se om plåtarna woro gamla eller nygjorda (så wida det någon gång hade funnits några sådana), då de sjelfwa berätta, att de blefwo nedgräfda i jorden fyrahundra år efter Jesu död, och de således skulle hafwa legat i jorden öfwer 14 hundra år. Och då tyckes det, att det skulle kunna synas om de woro gamla eller nya.
Jag har nu tydligen bewisat, att de grunder, som Mormonerna åberopa, som om det wore profeteradt i biblen om Mormons bok, alls icke äro några bewis, då wi se efter hwad det är som profeterna tala om; men en profetia finnes i biblen, som omtalar Mormonismens uppkomst, se Upp. 13 Cap. 11 v. Den lyder sålunda: "Och jag såg ett annat wilddjur uppstiga utur jorden, och det hade tu horn likasom lammet (Jesus), och det talade som Draken." Utaf detta kan läsaren se, att det icke är Guds anda, som sagt åt Orson Pratt, att Mormons bok är sann. Ty då skulle det sagda wara i öfwerensstämmelse med det som de heliga Guds män hafwa skrifwit i biblen.