Hemmet/Kapitel 15

←  Föremålet

Hemmet av Fredrika Bremer En bjudning

Det trasslar sig  →

En bjudning.

I den tiden började döttrarna i huset mycket drömma om eldsvåda, och det felades icke drömtydningar, vinkar, små bryderier och förtroenden emellan systrarna. Ingen drömde och tydde livligare än Petrea. Gabrielle, som i sin oskuld ingenting drömde, undrade vad alla de underliga talesätten om eldsvåda skulle betyda, men mycket fick hon icke veta därom, ty när hon ville vara med om hemligheterna, hette det alltid: »Gå bort litet, Gabrielle lilla!»

En afton hade Sara, Louise, Eva och Petrea satt sig tillsammans vid ett litet bord, där de meddelade varandra någonting, som måste ha varit av särdeles intresse, Gabrielle kom då och ville gärna ha en liten plats där vid bordet för sig och sin bok, men det var omöjligt; där fanns alldeles icke rum för lillan. Nästan i detsamma kommo Jacobi och Henrik ner. De sökte genast platser i de unga damernas krets, och se! det fanns förträffligt rum för dem vid bordet. Gabrielle stack då fram sitt lilla huvud emellan Louise och Petrea, och bad systrarna gissa den gåtan:

»Var är det, som sex få rum att sitta, men icke fem?»

Systrarna skrattade, Louise kysste den lilla fina moralisten, och Petrea lämnade bordet, herrarna och en politisk diskussion, som hon begynt med Henrik, för att sätta sig avsides med Gabrielle och berätta henne om »Thiodolfs Fahrten», vilket var en av vår »lilla frökens» högsta njutningar.

»Apropå!» utropade Henrik, »står icke i övermorgon det där bröllopet, som vi skulle bli bjudna till? N. b. efter egen uträkning. Tant Evelina har verkligen mycket mindre geni än jag trodde henne om, som icke…»

»Tant Evelina står nu här för att om möjligt försvara sitt geni», sade en vänlig röst, och tant Evelina stod till allas förvåning och fröjd mitt i rummet.

Efter de första hälsningarna och förfrågningarna framförde Evelina med synbart nöje och hjärtlighet en bjudning — icke, som Henrik väntat, till bröllop, utan på hemkomstöl. Lauras vigsel med major G. skulle ske i största stillhet hos hennes fostermor, i nägra få släktingars närvaro. Men brudgummens mor, en av dessa glada och goda människor, som betydligt lätta på världen (och som världen dock så litet tackar därför), som vilja om möjligt traktera och roa alla människor (och som människorna därför gärna litet förtala), en fet och hjärtlig krigsrådinna, ville nödvändigt på något högtidligt och muntert vis fira sin ende och älskade sons giftermål och dela med sig åt hela orten något av den glädje, hon själv kände. I åtta dagar skulle det stora hemkomstölsgillet stå; och redan stodo de stora flyglarna på Axelholm med öppna armar färdiga att emottaga en ansenlig del av ortens notabiliteter. Brud och brudgum skulle var på sitt håll bjuda sina vänner och närmaste bekanta, och på brudens och även på hennes tillkommande svärmors vägnar — Evelina lämnade Elise även en skriftlig bjudning från henne — kom Evelina nu att bjuda Frankska familjen — hela familjen, Jacobi inberäknad — att hedra festen med sin närvaro.

Fox, Pitt, Thiers, Lafitte, Platen, Anckarsvärd, ja, man kan tryggt påstå alla talare i världen, ha aldrig hållit tal, som ansetts vältaligare av deras åhörare och blivit emottagna med varmare och enhälligare enlusiasm, än här tant Evelinas lilla oration.

Henrik kastade sig på knä för den förträffliga, vältaliga tanten. Eva klappade i händerna och omfamnade henne. Petrea skrek till i ett raptus av hänryckning och stjälpte, i det hon hoppade upp, ett sybord omkull över Louise. Jacobi gjorde ett entrechat, befriade Louise från sybordet och bjöd upp henne till första angläsen på första balen.

Elise måste lova att medtaga dem alla, Sara, Louise, Eva, Leon… nej! det är sant, Leonore kunde ej komma med. Stackars Leonore måste bli hemma för sin sjuklighets skull, och snart tävlade både Eva och Petrea om vem av dem som skulle bli hemma hos henne. Leonore förklarade kallt och buttert, att ingen behövde bli hemma för hennes skull; hon behövde ingen; hon ville helst vara allena; alla systrarna kunde gärna fara! Hon kunde leva ändå! Stackars Leonore var avigvänd bliven av sjukdom och innesittande; hon gömde sitt skönare väsen i ett moln av grämelse och dåligt lynne, som avkylde värmen och vänligheten, som man så gärna ville visa henne.

Emellertid blev det mycken rörelse bland de unga i familjen. Ty mycket skulle uppköpas och sys och ställas i ordning för att döttrarna med heder och behag skulle kunna uppträda på bröllopshögtidligheterna. Vad mönstringar med klänningar, blommor, band, halsband, handskar m. m.! Vad rådslag och funderingar över de nya uppköpen; vad uträkningar, på det att den penningskänk, som den gode fadern oombedd givit var sin dotter, icke måtte överskridas!

Man kom överens om att på den stora balen, som gavs samma dag som familjen anlände till Axelholm, skulle Sara, Louise och Eva uppträda i en lika dräkt, bestående av vita linongklänningar, ljusröda skärp och törnrosor i håret. Petrea var förtjust av detta projekt och tvivlade icke på att benämningen »de tre gracerna» skulle allmänt tilldelas hennes systrar; för egen del hade hon ganska gärna velat förtjäna att kallas Venus, men det var, tyvärr, ej att tänka på. Hon studerade sitt ansikte i alla speglar — det hade ändå sina behag, tyckte hon, »om blott näsan kunde göras litet annorlunda»! Någonting i himmelsblått skulle Petrea ha till baldräkt; lilla fröken var förtjust i den rosenröda florsklänning, som modern sydde åt henne. Alla voro med liv och själ uppe uti toaletterna.