Historietter/Registratorn
| ← HISTORIELÄRAREN |
|
GYCKLAREN → |
SÅ, är han död. Ja, herre Gud, vi
måste ju alla den vägen gå.
Han var en stilla och fredlig man. Han skötte sitt och lämnade andra i fred och lånade aldrig pengar; det behöfde han icke heller, ty han hade räntor.
Men han hade en liten skruf lös.
Jag minns honom så väl från familjebjudningarna i mina uppväxtår. Han var registrator i ett ämbetsverk. Han var väl då närmare femtio år, en liten fin och allvarlig man; man kunde icke se något allvarligare. Han brukade trippa af och an i herrarnas rum med ena handen innanför rockslaget och den andra på ryggen och med en inåtvänd min af sjuklig humorist; i själfva verket var han också en obotlig hypokonder. Då och då kastade han in ett ord i samtalet, vare sig det rörde politik, befordringar eller oanständiga historier. Han var alltid på höjd med hvad som sades, oaktadt han tycktes gå för sig själf i sina egna tankar; men han drack nästan ingenting, icke heller rökte han.
Men det kunde också hända någon enstaka gång, att han var vid ett annat slags lynne.
Han ville då vara rolighetsminister.
Vi barn hade en gång på en julbjudning roat oss tappert i vårt särskilda rum, där vi fingo leka lekar och föra väsen så mycket vi ville. Registratorn, som den kvällen mer än vanligt beklagade sig öfver sin envisa hufvudvärk, hade tagit sin tillflykt från herrarnas rum in till oss; där satt han tyst och stilla i en vrå med hufvudet i handen och betraktade oss och våra lekar. Han liknade då en sjuklig och gammalklok liten gosse med gråsprängdt hår och skägg — han bar skägg à la Napoleon III — som icke fann sig riktigt hemmastadd hvarken bland barnen eller bland de vuxna. Då vi slutligen blefvo utkallade till supén, fingo vi det infallet att tåga ut i gåsmarsch. I en lång rad kommo vi alltså utmarscherande i matsalen, röda och varma; jag gick i têten, emedan jag var längst. Då vi kommo ut, möttes vi af en ohejdad munterhet. Jag vände mig om, emedan jag misstänkte att vår gåsmarsch icke gärna i och för sig kunde göra en så stormande lycka. Jag glömmer aldrig hvad jag då såg. Efter oss kom som afslutning på gåsmarschen den lille registratorn hoppande kråka. Ja, han hoppade verkligen kråka mycket bra; glasögonen guppade upp och ned på hans stora böjda näsa, som var alldeles för stor för en så liten man. Vid första anblicken ryste jag till; jag förstod icke hur någon kunde skratta, och det oaktadt skrattade jag själf med. Då registratorn såg, hvilken lycka hans infall gjorde — hans hustru särskildt skrattade så att magen hoppade — fortsatte han ännu en stund att hoppa kråka; han hoppade kråka två hvarf kring salsbordet alldeles ensam.
Mina ögon sökte ofrivilligt hans son, en halfvuxen femton års gosse liksom jag. Han hade gått och ställt sig i ett hörn längst inne i skuggan.
Då registratorn slutat att hoppa kråka, började han ett samtal med min far om sin morbror justitierådet, om hvilken tidningarna hade meddelat ett rykte att han skulle komma att inkallas i konseljen.