Kung David var liten, men naggande god,
och hade ibland sina ljusa idéer.
På raljeri han sig ej förstod,
Och hade ett horn till de Philistéer.
Med Saul de lågo i kif och tvist,
Och voro mot Israels barn kavate:
De skickade ut en sex-alns gardist,
Ty Goliath var lång som en riktig sate.
Kung Saul med löften omkring sig slog,
Att ho som kunde mot jätten fäkta,
Och slå ihjäl homnom, så han dog,
Han skulle få Merob, hans dotter till äkta.
Och David genast mot jätten sprang
Och hötte och sigtade med sin slunga.
På Guds försyn dref han till, så det sang,
Och Goliath damp så att jorden gunga.
Hur kungen höll sina löften sen,
Det vet han bäst, der han ligger murad.
Jag vet blott, att sen han slapp Philistén,
Blef David af Saul konungsligt lurad.
Men David släppte sin vrede lös
Och slog Philistéerna i en klunga.
Då fick han af Saul hans andra tös:
Hon hette Michal — fast hon ej kunde sjunga.
