»Hulda Rosa!» fjäriln frågar
I den dunkla qvällens stund –
»Säg, hvi afsked jemt oss plågar,
När från hvalfvet solen tågar?
Först i nattens skymning vågar
trohet helga sitt förbund.»
Rosa hörs i tårar svara: —
»Fly, Papilio, från mig;
Mörkret, ack, är hjertats snara,
Kyssar locka mången fara;
Låt mig dem till dager spara,
Slumra, drömma blott om dig!»
Lunas ljusa ögon faller
På en jord, för henne kär;
Till sin sköna, der hon hvilar,
Glad Papilio ilar,
Hviskar mellan törnets galler:
»Vakna! Se, det dager är.»
