1.
Hur' är dock människan så högt begifwen på,
At blifwa wis och lärd, och höga ting förstå!
Man lärer dag frå dag, men ej det ena lär,
At all wår wetenskap dock idel styckwärk är.
2.
Hwar til är mycket wett, förutan samwet godt?
De lärde ofta med förhärda lott;
Snart får en lärd Sophist en Atheist i famn,
Och sluter ting, som ej stå an en Christens namn.
3.
Förståndet blåser up, och gör en sjelfwan stor;
Men mäst bedrages den sig sjelf för mycket tror.
Ho stint i solen ser, får på sitt öga starr:
Mångt barn är mera klokt, än mången höglärd narr.
4.
Man hämtar wisdoms saft ur usla brunnars hål,
Och ej ur lifsens brunn, med trones gyldna skål.
Man söker werldsligt gagn, och egna gåfwors pris;
Den sådant winna kan, han hålles då för wis.
5.
Men Christnas wishet står i gärning mer, än wett,
Mång hade mera ljus, om had' han mindre sett.¹
Fast satan mycket wet, och är i all tinng lärd,
Kan han dock icke tro, är det ej heller wärd.
6.
Ty lär at blifwa wis, tag frommas snällhet an:
Förgät den konst, som ej för Gudi gälla kan.
En gnista är ej sol, et sandkorn är ej berg:
Tro, störste Philosoph mot dig är minste dwerg.
7.
Lär känna Gud och dig, så äst du rätlig lärd:
Om du får dårenamn, le åt den galna werld.
När jordisk wishet går om himlen felt till slut,
Har Gud, hwad galet war för werlden, walt sig ut.
