Om vintern.
1.
Hur härligt vittna land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstrings stunder.
2.
Hon ändat har sin arbetsdag,
hon böjer sig för ditt behag
och kläder av sin prydnad.
Nu vilar hon i sabbatsfrid
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.
3.
Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav;
du lyfter snart dess täcke av,
din sol det återväcker.
4.
Ljus är din klädnad, Herre Gud:
i norrskensprakt och stjärneskrud
din himmel skådar neder.
Dig bliver intet mörker när,
du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.
5.
Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike.
Och för oss sist i Kristi tro
från dödens skugga, där vi bo,
till ljuset i ditt rike.
