Husarvisa

Husarvisa av Okänd

Husaren han kommer ifrån främmande land
ty han ville ifrån kriget vara fri.
Det första som han gjorde så frågade han
om hans älskarinna levde ännu.

Ja, visst lever hon ännu och hon har det ganska bra,
men hon firar sitt bröllop i dag.
Då red han lite fortare än himlens fåglar flög
ty han ville sin Elin återse.

O, tänk er mina vänner när husaren kommer fram
till sin älskarinnas ståtliga hem,
där hundratals personer i bröllopskläder stå
och bland dem han sin Elin återser.

Och invid Elins sida står en ståtlig man,
och i handen han höll en blomsterkrans.
Den unge mannens hjärta av häpnad brista kan
när han skådar sin yngre broder Frans.

Den unge husaren han ropar brudens namn
och se, Elin hon skyndar genast fram.
Men stackars Elin glömde att hon i bruddräkt stod
när hon skådar sin förre fästeman.

Hon hälsade honom med darrande röst:
O, min Albert, hur har du kommit hit?
Jag trodde så säkert att döden kallat dig,
och din broder han sade även så.

Nu ser jag att du lever och du är dig ganska lik,
men mig kan du aldrig mera få.
Jag firar mitt bröllop i dag som du ser,
och den saken kan jag ej ändra på.

Och kan du inte ändra det bröllop som står
och din make det blir min broder Frans
så att jag nu förskjuten i mina unga år
och mitt hjärta ej någon flicka får.

Men Albert, det bästa det bliver nu för oss
att i döden vi båda följas åt,
där inga falska vänner skall mer bedraga oss
och vårt bröllop i himmelen skall stå.

Så lyfter han Elin på ryggen av sin häst,
och de redo genom grönskande lund,
och fåglarna de kvittrade så glada på sin kvist
för att glädja dem som lyckan hade mist.

Vid stranden av källan han stannade sin häst,
och de älskande satte sig ned.
De språkade om kärlek och forna dagars fröjd,
med sin Albert hon kände sig så nöjd.

Hon knäppte sina händer och tryckte Alberts hand
och sin Albert hon sista kyssen gav,
och inom några ögonblick de skarpa skotten brann
och de älskande badar i sitt blod.

Och stor bestörtning råder i bröllopssalen nu
när den saken för dem har blivit känd.
Brudgummen har mistat sin käraste vän
och sin broder som han älskade så ömt.

Nu vila de båda på Lundby kyrkogård
i en kista som blivit gjord för två.
De vila där båda under kransar av guld
som en gång skall förvandlad bli till mull.

Men hören I flickor som i er fägring står
och i en gosse har redan blivit kär,
så svik då aldrig honom som ditt hjärta haver fått
och din första kärlek brunnit för så varm.