Hussaren
← Sjömansenkan |
|
Cornetten → |
Hussaren.
Som en knodd, på post i brechen,
Så jag fordom i manegen
Skalf i lemmarna;
Ena foten i stigbygeln,
Stod jag rädd — och passa tygeln
Mellan fingrarna.
Chambriern mig omildt flådde,
Som en tjudrad get jag mådde
I skinbyxorna:
Likt vid gillet en objuden,
Satt jag flat — och sved i huden
Af sticksmällarna.
Vid hvar volt jag fick en yrsel,
Flög för vinden — utan styrsel
I ryggfenorna,
Gul i synen, som svagdricka
Mager som en svafvelsticka
Mellan bommarna.
Ruff jag saknade i ridten,
Säfligt kröp jag fram i skridten,
Som på tjäriga
Spånen myran; hela kroppen
Gick i vågor vid galoppen
Och arrèterna.
Som ett Fader vår jag känner
Konsten nu, J ungersvenner!
Och stallreglorna,
Som katkesen instruktionen
Utantill — och i sqvadronen
Alla ökena.
Qvickt jag sadlar min Armida,
Som en junker kan jag rida
In remonterna;
Fritz! på qvartermästarns gula
Klipp af luggen der en smula,
Smörj opp hofvarna!
Jag skall rasta nummerhingstar,
Putsa grefvens begge tingstar,
Isabellorna,
Skölja svansarna — och kamma
Släta manarna — och damma
Utaf länderna.
Sträck på lifvet fröken lilla!
Opp med nosen! foj, stå stilla!
Dig krubbiterska!
Skall, — ditt fullblod i all ära,
Jag med Guds hjelp en gång lära
Lyda skänldarna.
Länge nog jag peppar stötte
På din hvassa rygg — och nötte
Sönder skinkorna;
Far åt helfvete — din mara!
Satan stången måtte spara
Eller krokarna!
Hej och hopp — och falleralla!
Usch! jag färdiga har alla
Sju ströränderna;
Nöjd jag lägger mig att glömma
hela verlden bort — och drömma
Under filtarna.