Hoppet.
Hvi suckar du, min själ, i banden?
Si, din förlossningstimme slår!
Det dagas i de mörka landen,
och världens natt till ända går.
Då brista kedjorna af fången,
då är all stoftets suck förgången
och lifvets portar öppna sig.
Din vedermöda är förliden,
din hårda kamp är slut i tiden,
och du har ro evinnerlig.
Din Frälsare af herrligheten
dig kallar: Kommen, alle I,
som hårdt betungade arbeten!
All eder möda är förbi.
I hafven burit dagens börda:
i mig I skolen lönen skörda
af Herrens Guds barmhärtighet.
I hafven tvagit edra själar
i Lammets blod, som eder helar:
i mig är all rättfärdighet.
Och Gud skall torka alla tårar
af edra ögon, att ej mer
skall vara sorg, som eder sårar,
ej värk, som eder böjer ner.
Ty syndens makt är all borttagen,
och dödens udd är sönderslagen
och helvetet i bojor lagdt.
Och Gud skall när de trogne blifva
och åt sitt folk det rike gifva,
som af begynnelsen var sagdt.
Så tröste vi på Gud i hoppet
och ha däraf en hjärtans fröjd,
att när vi väl fullbordat loppet,
vår lön är viss i himmelshöjd.
Ty Herrens nåd skall öfverflöda,
och denna tidens vedermöda
är intet mot den herrlighet,
som Gud på oss skall uppenbara,
när vi få med hans änglaskara
hos honom bo i evighet.
All skapelsens fördolda trängtan
i detta vansklighetens land
förväntar med osäglig längtan
Guds barns förlossning af sitt band,
att därmed ock skall oket falla
från kreaturens skuldror alla
och stoftets träldom höra opp.
Hur skulle vi för evigt slafva,
vi, som dock Andens förstling hafva
och äro frälste i vårt hopp?
Hvi skall du, själ, dig då bedröfva,
att du ännu din boja bär?
Ditt hopps fullbordan skall ej töfva,
ditt ankar bortom tiden är.
Som i en spegel nu vi skåda
ett löftets ord oss frid bebåda,
och delvis är hvad nu vi se.
Men när oss Herrens nåd förklarar,
hans herrlighet sig uppenbarar
oss ansikte mot ansikte.
