1.
Hwad i Maria låfsång står,
Att Gud de ringa ej försmår,
Men ser till dem med wälbehag,
Det gläder osz ännu i dag.
2.
Det är osz klart: han ser och wet
Wår armod och wår torftighet,
Och att han ömsint hjerta bär
Mot den som swag och ringa är.
3.
Så snart han någon gråta ser,
Och wet, att det af hjertat sker,
Samt märker wår förlägenhet,
Wår känsla af bristfällighet;
4.
Så blir hans hjerta ömt och warmt,
Han tar sitt barn, ehur armt,
Upp i sin famn, sin tröst det ger,
Förderfwet dödas mer och mer.
5.
En nådig blick han själen ger,
Då hon sig swag och usel ser;
Ehuru full af brist den är,
Han henne dock sin frid beskär.
6.
O! att wi i hans närhet må
Osz fröjda, för hans ögon gå,
Arbeta, sofwa och wårt bo
Bereda till hans lust och ro.
7.
Att han af osz må glädje få,
Och gerna bland osz wandra må!
Fast ögat honom icke ser
Han sig för hjertat känbart ter.
