FATTIGHUSET.
Som en kupa, som ställts på åsens mark
och är sammansvept af skroflig bark,
en kupa med fluster och vingesus
och bin som kalla: ut, ut, ut,
och bin som svara: far, far, far,
som kalla och svara utan slut,
men ändå bli kvar,
så är Västra Vindfälles fattighus.
Som en tufva om hösten, så vissnad och grå,
och med magra kärleksörter på,
en kupig tufva med mullvadshål,
som gapar kantigt och svart
och leder, man vet inte hvart,
och omkring växer kål
i backens magra grus,
så är Västra Vindfälles fattighus.
Som ett jättekast, som ett block af granit,
så ligger det här i en öde trakt
på en ås, som är öde och bar,
det har slungats hit
till själfförsvar,
en makt har stridt mot en annan makt.
Det kröner en ljungbevuxen morän,
det är ett nytt geologiskt hvarf,
och där lefver lif: där flyger en sparf,
där höras skrän,
där växer kål för lifvets tarf,
och det myllrar af fjäderfän.
Som en kupa med fluster och vingesus,
som en tufva om hösten,
som ett jättekast i moränens grus,
så ligger det där med låga rösten,
ett hvarf i marken af murknande fur,
så ligger det här i Guds stora natur
under stjärnornas hvita ljus.
＊ ＊ ＊
